- Svar: 5
- Visningar: 719
Saker och ting har ju sin gilla gång här i livet, så efter skilsmässan så har jag börjat fundera på döden… 
Kanske hjälpte det till att jag höll på att falla illa en gång när jag var ute och gick själv i skogen, eller att jag en annan gång satte i halsen lite illa när jag var hemma. Bra påminnelser om min egen dödlighet. Och enligt livstrappan är jag ju nu i fasen där allt bara går utför…
Som min situation ser ut så riskerar jag helt klart att bli en av dem som kan ligga död i åratal innan jag blir upptäckt. Nu har jag fortfarande föräldrar vid liv så nu skulle nog nån av dem reagera om det plötsligt blev radiotystnad från mitt håll. Och när de inte finns längre kanske jobbet skulle reagera om jag slutade dyka upp där (men vad skulle de egentligen göra mer än att tänka “jaha hon har väl dragit till Bahamas”...).
Men sen?... Om det blir så att jag kommer att få gå i pension nångång och inte längre har nåt jobb där jag förväntas infinna mig?
Det här verkar vara ett område som en del människor tycker är obehagligt: att det finns människor som inte har nån som skulle upptäcka om de dog. Själv är det inget som stör mig särskilt mycket. Är jag död så är jag ju död och då lär jag knappast bry mig om var jag ligger. Det är väl själva döendet som kan vara lite jobbigt, t ex att man kanske hade sluppit ett långdraget lidande om det hade funnits nån i närheten…
Men i alla fall så kände jag att det absolut var dags att börja reda i det hela.
Jag har aldrig ingått i ett dödsbo, så jag har aldrig behövt sätta mig in i hur det fungerar och hade verkligen noll kunskap om dödens praktikaliteter.
Den dagen mina föräldrar inte finns längre finns det ingen som ärver mig eller tar hand om dödsboet efter mig (enligt arvsordningen: https://www.domstol.se/amnen/familj/dodsfall-och-arv/allmanna-arvsregler/ ), och vad händer då?
Jag insåg att jag nog borde skriva ett testamente, eftersom jag åtminstone i dagsläget har några små tillgångar som jag hellre vill styra till att hamna hos någon jag själv väljer, än att de tillfaller allmänna arvsfonden. Men hur gör man? Och vem skulle jag testamentera till?
Så det första steget var att jag började fundera på vilka jag ville testamentera mina tillgångar till. Vem vill och kan ta emot ett arv, kanske med en fastighet?
Större välgörenhetsorganisationer har en rätt välutvecklad organisation kring att ta emot arv, upptäckte jag - även om de blir ensamma arvtagare och då måste ta hand om dödsboet. Det jobbet lejer de ut till jurister, och om man testamenterar en fastighet till dem så anlitar de en mäklare för att sälja fastigheten och låter en auktionsfirma ta hand om lösöret. Även om jag helst skulle vilja att min stuga skulle kunna skänka glädje åt någon byggnadsvårdsintresserad som uppskattade att den är i originalskick, så var det väl inte något dumt alternativ att låta välgörenhetsorganisationen sälja den heller.
Dessutom var det väldigt enkelt att testamentera till vägörenhetsorganisationer. Många av dem har samarbete med onlinejurister och man fick bra vägledning och hjälp för att upprätta själva testamentet online, samt kunde välja till testamentesförvaring med bevakning hos Sveriges Begravningsbyråers Förbund. Man måste dock skriva ut testamentet och få det bevittnat av två oberoende personer för att det ska vara giltigt.
Men hur går det egentligen till att dö utan anhöriga? Det första steget är ju att det behöver upptäckas att man har dött, och att man blir dödförklarad av en läkare. Om man inte har några närstående eller människor man regelbundet har kontakt med som skulle sakna en, och inte heller något jobb som skulle börja undra om man inte dök upp - hur blir man upptäckt då?
Jag kontaktade faktiskt kronofogden och frågade hur lång tid det tar innan de gör hembesök hos någon som inte betalar sina räkningar (vilket förstås bygger på att man inte har autogiro på allt!), men det kunde de inte svara på. Först går räkningarna till inkasso, och “förr eller senare” kan inkassoföretaget ansöka om ett betalningsföreläggande hos kronofogden. Då skickar kronofogden ut ett krav, och svarar man inte på det så “kan” det bli så att kronofogden gör ett hembesök. Det lät väldigt luddigt, så om det nu överhuvudtaget sker något hembesök så lät det i alla fall som att det kan dröja. Men det är kanske ändå enda sättet att bli upptäckt på, tänker jag.
Fast inte om man råkar dö när man är ute och promenerar i skogen förstås… Om man bara försvinner och ens kropp aldrig hittas så måste det gå 5 år från försvinnandet innan Skatteverket kan ta upp frågan om att dödförklara någon. Men det bygger på att det finns någon som anmäler en som försvunnen och skickar in en ansökan om dödförklaring. Så det verkar som att det finns lite hål i nätet där - det känns som att det kan finnas en risk att man aldrig blir dödförklarad om ingen saknar eller hittar en?…
Men om man nu inte har autogiro på alla räkningar, dör i hemmet och ens lik blir upptäckt av en kronofogde tillslut och man blir dödförklarad, samt om man sedan inte har några anhöriga som hör av sig och gör anspråk på att ingå i dödsboet efter en, så finns det dödsbohandläggare på kommunen som rycker in och reder i allt. Dödsbohandläggaren ska ju då förhoppningsvis få reda på att man har skrivit ett testamente, och där knyts ens sista vilja ihop med arvtagarna, som då får ta över dödsboet.
För att underlätta för sån information att komma fram så kan man fylla i “Livsarkivet” eller “Vita arkivet”. De innehåller en massa frågor om hur man vill ha det (lite som en såndär “Mina vänner”-bok man hade som liten, men med lite annat fokus…
). “Vita arkivet” är det begravningsbyrån Fonus som står bakom, och “Livsarkivet” är det Sveriges Begravningsbyråers Förbund som har gjort. Jag har tittat i dem bägge, och upplever att “Livsarkivet” är lite mer omfattande, då den även tar upp hur man vill ha det om man fortfarande lever men blir så pass dålig att man inte kan meddela sin vilja (såsom favoritkläder, allergier, om man är morgon- eller kvällsmänniska, mm). Bägge två kan både fyllas i som fysiska häften eller online. Fylls de i fysiskt behöver de ju även förvaras på något vettigt ställe, där de inte riskerar att bli förstörda och där de kan upptäckas.
Jag kontaktade även kommunens dödsbohandläggare, och enligt den jag pratade med så är det absolut bästa att förvara en testamenteskopia och ett ifyllt arkiv lättillgängligt i bostaden. Det verkade inte på dem som att onlinevarianterna alltid kommer fram... Och “testamentesförvaring med bevakning” visste de inte heller riktigt vad det innebar. Blir de inkopplade vid ett dödsfall så är bland det första de gör att gå igenom den avlidnes bostad, och hittar de då kopior av testamente och arkiv så underlättar det deras arbete mycket, och blir då det de går efter.
Finns det ett testamente blir det som sagt arvtagarna som får ta över dödsboet och eventuellt ordna med begravningsceremoni (och om man vill att det ska hållas någon begravningsceremoni är det nog vettigt att ta upp det i ett arkiv, för det är inte självklart att det hålls).
Nu vet jag förstås inte vad framtiden har att erbjuda eller hur mitt liv verkligen kommer att se ut den dagen jag dör, men helt klart är att jag varken kommer att få några syskon eller barn tills dess.
Det känns dock bra att ha tänkt igenom allt och styrt upp praktikaliteterna, så att jag har bestämt var jag vill att eventuellt arv efter mig ska hamna och åtminstone har försökt att underlätta för de som kommer att behöva reda upp efter mig. 
Kanske hjälpte det till att jag höll på att falla illa en gång när jag var ute och gick själv i skogen, eller att jag en annan gång satte i halsen lite illa när jag var hemma. Bra påminnelser om min egen dödlighet. Och enligt livstrappan är jag ju nu i fasen där allt bara går utför… Som min situation ser ut så riskerar jag helt klart att bli en av dem som kan ligga död i åratal innan jag blir upptäckt. Nu har jag fortfarande föräldrar vid liv så nu skulle nog nån av dem reagera om det plötsligt blev radiotystnad från mitt håll. Och när de inte finns längre kanske jobbet skulle reagera om jag slutade dyka upp där (men vad skulle de egentligen göra mer än att tänka “jaha hon har väl dragit till Bahamas”...).
Men sen?... Om det blir så att jag kommer att få gå i pension nångång och inte längre har nåt jobb där jag förväntas infinna mig?
Det här verkar vara ett område som en del människor tycker är obehagligt: att det finns människor som inte har nån som skulle upptäcka om de dog. Själv är det inget som stör mig särskilt mycket. Är jag död så är jag ju död och då lär jag knappast bry mig om var jag ligger. Det är väl själva döendet som kan vara lite jobbigt, t ex att man kanske hade sluppit ett långdraget lidande om det hade funnits nån i närheten…
Men i alla fall så kände jag att det absolut var dags att börja reda i det hela.
Jag har aldrig ingått i ett dödsbo, så jag har aldrig behövt sätta mig in i hur det fungerar och hade verkligen noll kunskap om dödens praktikaliteter.
Den dagen mina föräldrar inte finns längre finns det ingen som ärver mig eller tar hand om dödsboet efter mig (enligt arvsordningen: https://www.domstol.se/amnen/familj/dodsfall-och-arv/allmanna-arvsregler/ ), och vad händer då?
Jag insåg att jag nog borde skriva ett testamente, eftersom jag åtminstone i dagsläget har några små tillgångar som jag hellre vill styra till att hamna hos någon jag själv väljer, än att de tillfaller allmänna arvsfonden. Men hur gör man? Och vem skulle jag testamentera till?
Så det första steget var att jag började fundera på vilka jag ville testamentera mina tillgångar till. Vem vill och kan ta emot ett arv, kanske med en fastighet?
Större välgörenhetsorganisationer har en rätt välutvecklad organisation kring att ta emot arv, upptäckte jag - även om de blir ensamma arvtagare och då måste ta hand om dödsboet. Det jobbet lejer de ut till jurister, och om man testamenterar en fastighet till dem så anlitar de en mäklare för att sälja fastigheten och låter en auktionsfirma ta hand om lösöret. Även om jag helst skulle vilja att min stuga skulle kunna skänka glädje åt någon byggnadsvårdsintresserad som uppskattade att den är i originalskick, så var det väl inte något dumt alternativ att låta välgörenhetsorganisationen sälja den heller.
Dessutom var det väldigt enkelt att testamentera till vägörenhetsorganisationer. Många av dem har samarbete med onlinejurister och man fick bra vägledning och hjälp för att upprätta själva testamentet online, samt kunde välja till testamentesförvaring med bevakning hos Sveriges Begravningsbyråers Förbund. Man måste dock skriva ut testamentet och få det bevittnat av två oberoende personer för att det ska vara giltigt.
Men hur går det egentligen till att dö utan anhöriga? Det första steget är ju att det behöver upptäckas att man har dött, och att man blir dödförklarad av en läkare. Om man inte har några närstående eller människor man regelbundet har kontakt med som skulle sakna en, och inte heller något jobb som skulle börja undra om man inte dök upp - hur blir man upptäckt då?
Jag kontaktade faktiskt kronofogden och frågade hur lång tid det tar innan de gör hembesök hos någon som inte betalar sina räkningar (vilket förstås bygger på att man inte har autogiro på allt!), men det kunde de inte svara på. Först går räkningarna till inkasso, och “förr eller senare” kan inkassoföretaget ansöka om ett betalningsföreläggande hos kronofogden. Då skickar kronofogden ut ett krav, och svarar man inte på det så “kan” det bli så att kronofogden gör ett hembesök. Det lät väldigt luddigt, så om det nu överhuvudtaget sker något hembesök så lät det i alla fall som att det kan dröja. Men det är kanske ändå enda sättet att bli upptäckt på, tänker jag.
Fast inte om man råkar dö när man är ute och promenerar i skogen förstås… Om man bara försvinner och ens kropp aldrig hittas så måste det gå 5 år från försvinnandet innan Skatteverket kan ta upp frågan om att dödförklara någon. Men det bygger på att det finns någon som anmäler en som försvunnen och skickar in en ansökan om dödförklaring. Så det verkar som att det finns lite hål i nätet där - det känns som att det kan finnas en risk att man aldrig blir dödförklarad om ingen saknar eller hittar en?…
Men om man nu inte har autogiro på alla räkningar, dör i hemmet och ens lik blir upptäckt av en kronofogde tillslut och man blir dödförklarad, samt om man sedan inte har några anhöriga som hör av sig och gör anspråk på att ingå i dödsboet efter en, så finns det dödsbohandläggare på kommunen som rycker in och reder i allt. Dödsbohandläggaren ska ju då förhoppningsvis få reda på att man har skrivit ett testamente, och där knyts ens sista vilja ihop med arvtagarna, som då får ta över dödsboet.
För att underlätta för sån information att komma fram så kan man fylla i “Livsarkivet” eller “Vita arkivet”. De innehåller en massa frågor om hur man vill ha det (lite som en såndär “Mina vänner”-bok man hade som liten, men med lite annat fokus…
). “Vita arkivet” är det begravningsbyrån Fonus som står bakom, och “Livsarkivet” är det Sveriges Begravningsbyråers Förbund som har gjort. Jag har tittat i dem bägge, och upplever att “Livsarkivet” är lite mer omfattande, då den även tar upp hur man vill ha det om man fortfarande lever men blir så pass dålig att man inte kan meddela sin vilja (såsom favoritkläder, allergier, om man är morgon- eller kvällsmänniska, mm). Bägge två kan både fyllas i som fysiska häften eller online. Fylls de i fysiskt behöver de ju även förvaras på något vettigt ställe, där de inte riskerar att bli förstörda och där de kan upptäckas. Jag kontaktade även kommunens dödsbohandläggare, och enligt den jag pratade med så är det absolut bästa att förvara en testamenteskopia och ett ifyllt arkiv lättillgängligt i bostaden. Det verkade inte på dem som att onlinevarianterna alltid kommer fram... Och “testamentesförvaring med bevakning” visste de inte heller riktigt vad det innebar. Blir de inkopplade vid ett dödsfall så är bland det första de gör att gå igenom den avlidnes bostad, och hittar de då kopior av testamente och arkiv så underlättar det deras arbete mycket, och blir då det de går efter.
Finns det ett testamente blir det som sagt arvtagarna som får ta över dödsboet och eventuellt ordna med begravningsceremoni (och om man vill att det ska hållas någon begravningsceremoni är det nog vettigt att ta upp det i ett arkiv, för det är inte självklart att det hålls).
Nu vet jag förstås inte vad framtiden har att erbjuda eller hur mitt liv verkligen kommer att se ut den dagen jag dör, men helt klart är att jag varken kommer att få några syskon eller barn tills dess.
Det känns dock bra att ha tänkt igenom allt och styrt upp praktikaliteterna, så att jag har bestämt var jag vill att eventuellt arv efter mig ska hamna och åtminstone har försökt att underlätta för de som kommer att behöva reda upp efter mig. 
