Jag hittade några gamla anteckningar som jag skrev för 7-8 år sedan:
“Jag önskar att jag kunde få en injektion med livslust som varade livet ut.
Jag önskar att få slippa åka berg och dalbana på svängiga signalsubstanser.
Jag önskar att allt det vackra jag hade runt omkring mig kunde nå ända in.
Jag önskar att jag skulle ha ork nog att fylla ut min plats på jorden, och inte ständigt gå
omkring och känna mig som en urpyst ballong som inte orkar ta den plats jag måste ta.
Jag önskar att jag vore fylld av motivation, och orkade göra sånt som jag vill och borde göra,
sånt som jag ju egentligen tycker är roligt.
Jag önskar att jag mådde bra och kände mig stark.
Jag önskar så vansinnigt gärna att jag kunde få vara glad.
Jag önskar att jag slapp längta efter döden något mer.
Jag önskar att jag kunde få uppskatta livet helhjärtat.
Jag önskar att jag kunde få känna mig nöjd och stolt över mig själv.
Jag önskar enormt mycket att jag kunde bli av med den här blykoftan av depressivt tillstånd och orkeslöshet som mina obalanserade signalsubstanser klär in mig i hela tiden.
Jag önskar att jag hade några verktyg jag kunde ta till när det känns som värst.
Jag önskar att jag kunde få orka njuta av livet.
Jag önskar att jag kunde ge tillbaks mer glädje till dom människor som står mig närmast.”
//
“Bara för att jag red igår - en inte ens särskilt ansträngande ridlektion! - så mår jag uruselt idag. Jag svettas och fryser om vartannat, hjärnan känns som gröt och kroppen känns tung som bly. Jag orkar knappt prata ordentligt. MÅSTE det vara såhär?... Det här gör ju att jag är rädd för att röra på mig, eftersom jag vet att det kommer så mycket "surt" efteråt, och hela vardagen och min allmänna förmåga blir påverkad.”
//
“Idag är det som om jag har kört min loop runt månen och kraschlandat på marken igen. Jag känner mig så seg och borta som om världen inte bekommer mig. Som om jag är sömnig, utan att egentligen vara särskilt trött. Jag orkar knappt reagera på eller reflektera över min omvärld. Jag klarar inte av att vara social eller komma på vad jag ska säga. Det är som ett tomrum i huvudet. Talet går trögt och långsamt, jag snubblar på orden. Jag har svårt att samla tankarna och fokusera, jag stannar ideligen upp och bara "fastnar”. Det känns tomt. Ett slags icke-tillstånd. Jag är inte närvarande, inte här. Måste anstränga mig till max för att bara klara av att röra på mig och lista ut var jag ska befinna mig och hur jag ska lösa mina arbetsuppgifter. Ögonen korsas nästan.”
Jag kastas tillbaks i tiden och minns plötsligt med all kraft hur det var då… Minns vad det är jag har kämpat med och för under alla dessa år - att återfå hälsa och ett liv värt att leva. Och jag inser hur otroligt långt jag har kommit sedan dess!
Tacksamheten är helt överväldigande. Idag mår jag så bra att det inte på något sätt är jämförbart med det jag skrev då. Idag funkar min kropp - om inte optimalt så åtminstone många resor bättre än det jag beskrev då. Och idag känner jag på ett helt annat sätt meningsfullhet och livsglädje.
(Tänk om jag hade kunnat resa tillbaks i tiden och krama om mig själv och säga att det GÅR, att jag kommer att ta mig ur det, att jag klarar det, att det finns hopp!....)
Jag försöker fundera på vad det är jag har gjort för att må bättre. Hur lyckades jag vända tillståndet?
Jag vet att strax efter jag skrev det ovanstående så började en “utbildnings-intensiv” period för mig. Men eftersom jag inte visste om jag skulle orka med att plugga så vet jag att jag började med kortare och lättare kurser i lugnare takt. När jag märkte att jag klarade det så gick jag flera utbildningar inom kost och hälsa och även annat som intresserade mig. Även om jag var matmedveten innan så började jag förstå hur jag skulle sköta min kost ännu bättre, och jag utvecklade min förmåga att lyssna till min kropp.
Sedan började jag vända mig inåt, och trots att jag alltid tidigare varit väldigt motvillig till det började jag jobba med mig själv. Med att förstå känslor och tankar. Personlig utveckling. Började förstå att jag behövde lära mig att tänka om, och lära mig mer om hur jag skulle hantera mina känslor och tankar. Att jag inte kunde få ett bättre liv så länge jag envisades med att fortsätta tänka på samma sätt som jag alltid gjort. Att det är det jag fokuserar på som blir mitt liv.
Jag började kunna identifiera och skilja mitt depressiva resonemang från det resonemang jag hade när jag mådde bättre, och när jag började bemöta de depressiva tankarna och den depressiva världsbilden och sanningen med tankar i stil med “nu vet jag att det är depressionen som talar, det är inte jag” (-även om jag ibland fortfarande trodde på att det depressiva resonemanget var sanningen), så började faktiskt de depressiva tankarna brytas ner. Det var som om de inte tålde att bli ifrågasatta eller att jag tog avstånd från dem och liksom betraktade dem utifrån.
Jag har behövt lära mig tekniker för att hantera tankar och känslor och mitt inre liv så att jag mår bättre, och så har jag behövt öva öva och öva. Och så insåg jag att mitt förhållande till mig själv inte var det bästa, så jag har gått flera kurser och läst flera böcker om självmedkänsla. Det var som om en väldigt stor sten lyftes från mitt hjärta när jag började tänka och agera självmedkännande. Och jag har jobbat stenhårt med att bli mer sunt lat och egoistisk, ta reda på vad som ger mig energi och vad jag verkligen tycker om att göra, och se till att NJUTA så ofta jag kan.
Nästa stora lyft blev att förstå vad som stressar mig, eftersom jag redan hade insett att min kropp betedde sig som om stressystemet ständigt var påslaget. Jag hade försökt att stressa ner och plocka bort negativa faktorer ur livet, men det var först när jag insåg att min intensiva personlighet - som både är ambitiös och söker kickar och äventyr och njuter av allt som går fort - faktiskt höll igång mitt stressystem och påverkade min hälsa negativt, som jag lyckades lösa den knuten. Jag fick försöka dämpa den kicksökande sidan av mig själv, och istället tvinga mig till att aktivt ägna mig åt lugn och ro och lära mig att uppskatta det (något jag tidigare alltid avskytt). Meditation och binaural beats blev regelbundna hjälpare. Här hade självmedkänslekurserna också effekt, eftersom min tidigare ständiga självkritik var så hård och jag hade så elaka tankar mot mig själv att det inte var konstigt att stressystemet var ständigt påslaget bara av det...
Genom att jag började fördjupa mig i hormonell hälsa insåg jag i vilken fantastisk omfattning allting hänger ihop i kroppen, och jag fick ännu större insikt i det holistiska synsättet om hur våra tankar påverkar vår kropp och hur vår livsstil påverkar vår hälsa. Jag läste också om studier som visat att det verkade som om andlighet/religion kunde ge ett visst skydd mot depression, och - återigen motvilligt - så gav jag mig in på området andlighet och började försöka lära mig förstå det. Nu har jag lyckats öppna mina dörrar mot den gränslösa dimension som vi inte förstår vidden av, och nu bor det en tillit inom mig - en tillit till något mycket större - som håller mig i handen genom livets krokiga väg. Den tilliten är helt fantastisk på att mota bort oro och tvivel.
Så jag har om och om igen tvingats ägna mig åt att “kill my darlings”...
Först var jag tvungen att ta tag i och arbeta med känslohantering,
sedan att “bygga om” min personlighet och tagga ner min äventyrslust och lära mig uppskatta långsamhetens lov,
och till sist öppna mig för andlighet.
Allt sånt som jag tidigare föraktade och avskydde.
Knäppt att jag tyckte illa om sånt som bevisligen får mig att må bra, men jag är tacksam över att jag har haft modet och drivkraften att ta mig igenom alla dessa motstånd.
För det är en sak jag fortfarande inte riktigt förstår, och det är varifrån jag fick den drivkraften att verkligen lära mig allt detta och ta itu med att bygga om min egen personlighet. Det är ju den drivkraften som har varit själva motorn och möjliggöraren, och även om jag tror att jag har koll på vilka åtgärder som har fungerat för mig, så vet jag fortfarande inte vad som lockade fram själva drivkraften att verkligen GÖRA allt…
DEN förståelsen - förståelse för hur jag lockar fram motivation när den inte är närvarande - vore verkligen värdefull att ha!
Men livet kan verkligen vara rätt häftigt, nu när jag lärt mig att hantera det lite bättre….
“Jag önskar att jag kunde få en injektion med livslust som varade livet ut.
Jag önskar att få slippa åka berg och dalbana på svängiga signalsubstanser.
Jag önskar att allt det vackra jag hade runt omkring mig kunde nå ända in.
Jag önskar att jag skulle ha ork nog att fylla ut min plats på jorden, och inte ständigt gå
omkring och känna mig som en urpyst ballong som inte orkar ta den plats jag måste ta.
Jag önskar att jag vore fylld av motivation, och orkade göra sånt som jag vill och borde göra,
sånt som jag ju egentligen tycker är roligt.
Jag önskar att jag mådde bra och kände mig stark.
Jag önskar så vansinnigt gärna att jag kunde få vara glad.
Jag önskar att jag slapp längta efter döden något mer.
Jag önskar att jag kunde få uppskatta livet helhjärtat.
Jag önskar att jag kunde få känna mig nöjd och stolt över mig själv.
Jag önskar enormt mycket att jag kunde bli av med den här blykoftan av depressivt tillstånd och orkeslöshet som mina obalanserade signalsubstanser klär in mig i hela tiden.
Jag önskar att jag hade några verktyg jag kunde ta till när det känns som värst.
Jag önskar att jag kunde få orka njuta av livet.
Jag önskar att jag kunde ge tillbaks mer glädje till dom människor som står mig närmast.”
//
“Bara för att jag red igår - en inte ens särskilt ansträngande ridlektion! - så mår jag uruselt idag. Jag svettas och fryser om vartannat, hjärnan känns som gröt och kroppen känns tung som bly. Jag orkar knappt prata ordentligt. MÅSTE det vara såhär?... Det här gör ju att jag är rädd för att röra på mig, eftersom jag vet att det kommer så mycket "surt" efteråt, och hela vardagen och min allmänna förmåga blir påverkad.”
//
“Idag är det som om jag har kört min loop runt månen och kraschlandat på marken igen. Jag känner mig så seg och borta som om världen inte bekommer mig. Som om jag är sömnig, utan att egentligen vara särskilt trött. Jag orkar knappt reagera på eller reflektera över min omvärld. Jag klarar inte av att vara social eller komma på vad jag ska säga. Det är som ett tomrum i huvudet. Talet går trögt och långsamt, jag snubblar på orden. Jag har svårt att samla tankarna och fokusera, jag stannar ideligen upp och bara "fastnar”. Det känns tomt. Ett slags icke-tillstånd. Jag är inte närvarande, inte här. Måste anstränga mig till max för att bara klara av att röra på mig och lista ut var jag ska befinna mig och hur jag ska lösa mina arbetsuppgifter. Ögonen korsas nästan.”
Jag kastas tillbaks i tiden och minns plötsligt med all kraft hur det var då… Minns vad det är jag har kämpat med och för under alla dessa år - att återfå hälsa och ett liv värt att leva. Och jag inser hur otroligt långt jag har kommit sedan dess!
Tacksamheten är helt överväldigande. Idag mår jag så bra att det inte på något sätt är jämförbart med det jag skrev då. Idag funkar min kropp - om inte optimalt så åtminstone många resor bättre än det jag beskrev då. Och idag känner jag på ett helt annat sätt meningsfullhet och livsglädje.
(Tänk om jag hade kunnat resa tillbaks i tiden och krama om mig själv och säga att det GÅR, att jag kommer att ta mig ur det, att jag klarar det, att det finns hopp!....)
Jag försöker fundera på vad det är jag har gjort för att må bättre. Hur lyckades jag vända tillståndet?
Jag vet att strax efter jag skrev det ovanstående så började en “utbildnings-intensiv” period för mig. Men eftersom jag inte visste om jag skulle orka med att plugga så vet jag att jag började med kortare och lättare kurser i lugnare takt. När jag märkte att jag klarade det så gick jag flera utbildningar inom kost och hälsa och även annat som intresserade mig. Även om jag var matmedveten innan så började jag förstå hur jag skulle sköta min kost ännu bättre, och jag utvecklade min förmåga att lyssna till min kropp.
Sedan började jag vända mig inåt, och trots att jag alltid tidigare varit väldigt motvillig till det började jag jobba med mig själv. Med att förstå känslor och tankar. Personlig utveckling. Började förstå att jag behövde lära mig att tänka om, och lära mig mer om hur jag skulle hantera mina känslor och tankar. Att jag inte kunde få ett bättre liv så länge jag envisades med att fortsätta tänka på samma sätt som jag alltid gjort. Att det är det jag fokuserar på som blir mitt liv.
Jag började kunna identifiera och skilja mitt depressiva resonemang från det resonemang jag hade när jag mådde bättre, och när jag började bemöta de depressiva tankarna och den depressiva världsbilden och sanningen med tankar i stil med “nu vet jag att det är depressionen som talar, det är inte jag” (-även om jag ibland fortfarande trodde på att det depressiva resonemanget var sanningen), så började faktiskt de depressiva tankarna brytas ner. Det var som om de inte tålde att bli ifrågasatta eller att jag tog avstånd från dem och liksom betraktade dem utifrån.
Jag har behövt lära mig tekniker för att hantera tankar och känslor och mitt inre liv så att jag mår bättre, och så har jag behövt öva öva och öva. Och så insåg jag att mitt förhållande till mig själv inte var det bästa, så jag har gått flera kurser och läst flera böcker om självmedkänsla. Det var som om en väldigt stor sten lyftes från mitt hjärta när jag började tänka och agera självmedkännande. Och jag har jobbat stenhårt med att bli mer sunt lat och egoistisk, ta reda på vad som ger mig energi och vad jag verkligen tycker om att göra, och se till att NJUTA så ofta jag kan.
Nästa stora lyft blev att förstå vad som stressar mig, eftersom jag redan hade insett att min kropp betedde sig som om stressystemet ständigt var påslaget. Jag hade försökt att stressa ner och plocka bort negativa faktorer ur livet, men det var först när jag insåg att min intensiva personlighet - som både är ambitiös och söker kickar och äventyr och njuter av allt som går fort - faktiskt höll igång mitt stressystem och påverkade min hälsa negativt, som jag lyckades lösa den knuten. Jag fick försöka dämpa den kicksökande sidan av mig själv, och istället tvinga mig till att aktivt ägna mig åt lugn och ro och lära mig att uppskatta det (något jag tidigare alltid avskytt). Meditation och binaural beats blev regelbundna hjälpare. Här hade självmedkänslekurserna också effekt, eftersom min tidigare ständiga självkritik var så hård och jag hade så elaka tankar mot mig själv att det inte var konstigt att stressystemet var ständigt påslaget bara av det...
Genom att jag började fördjupa mig i hormonell hälsa insåg jag i vilken fantastisk omfattning allting hänger ihop i kroppen, och jag fick ännu större insikt i det holistiska synsättet om hur våra tankar påverkar vår kropp och hur vår livsstil påverkar vår hälsa. Jag läste också om studier som visat att det verkade som om andlighet/religion kunde ge ett visst skydd mot depression, och - återigen motvilligt - så gav jag mig in på området andlighet och började försöka lära mig förstå det. Nu har jag lyckats öppna mina dörrar mot den gränslösa dimension som vi inte förstår vidden av, och nu bor det en tillit inom mig - en tillit till något mycket större - som håller mig i handen genom livets krokiga väg. Den tilliten är helt fantastisk på att mota bort oro och tvivel.
Så jag har om och om igen tvingats ägna mig åt att “kill my darlings”...
Först var jag tvungen att ta tag i och arbeta med känslohantering,
sedan att “bygga om” min personlighet och tagga ner min äventyrslust och lära mig uppskatta långsamhetens lov,
och till sist öppna mig för andlighet.
Allt sånt som jag tidigare föraktade och avskydde.
Knäppt att jag tyckte illa om sånt som bevisligen får mig att må bra, men jag är tacksam över att jag har haft modet och drivkraften att ta mig igenom alla dessa motstånd.
För det är en sak jag fortfarande inte riktigt förstår, och det är varifrån jag fick den drivkraften att verkligen lära mig allt detta och ta itu med att bygga om min egen personlighet. Det är ju den drivkraften som har varit själva motorn och möjliggöraren, och även om jag tror att jag har koll på vilka åtgärder som har fungerat för mig, så vet jag fortfarande inte vad som lockade fram själva drivkraften att verkligen GÖRA allt…
DEN förståelsen - förståelse för hur jag lockar fram motivation när den inte är närvarande - vore verkligen värdefull att ha!
Men livet kan verkligen vara rätt häftigt, nu när jag lärt mig att hantera det lite bättre….
