Är det bara jag?

[maiagull]

som nästan från ingenstans har blivit helrädd att det ska hända bebin nåt i magen. Att det liksom inte ska bli nåt till slut. Jag är i v. 27 och har fått för mig att barnet sparkar mindre än förr. Till saken hör att hela magen har åkt uppåt, så egentligen tror jag att den har hamnat där det isolerar mer, vilket gör att det känns lite mindre. Fast nog rörs det mer eller mindre hela tiden. Men det är mer mot baken nu, förr var det nästan bara under naveln.

Oj vad jag är dålig på att uttrycka mig...
Det jag försöker säga är egentligen mest bara att jag är hypernojig för vi har börjat handla grejer och fixa och dona och jag har börjat längta efter det lilla knytet.

Så min undran är egentligen om det är fler som jag som oroar sig för att det skall hända något?

 

[Mysgrisen]

Sv: Är det bara jag?

Jag oroar mig också.

Kan få för mig att magen inte växt nåt på länge, att bebisen ligger fel i magen osv.

Sen har jag börjat oroa mig för förlossningen också. Att något ska gå snett där. Kommer inte våga pusta ut förrän knytet är ute och är frisk.

 

[maiagull]

Sv: Är det bara jag?

oj så skönt att höra, vi är nog helt normala bebisen och jag.

Ja förlossningen ja...

 

[Timsetim]

Sv: Är det bara jag?

Orolig kan jag inte säga att jag varit. Men jag undrade lite när den ena tvillingen inte var lika aktiv som den andra. Det berodde på att den låg med ryggen utåt, så dess sprattel träffade inte mig utan syskonet istället.

/Timsetim

 

[corona]

Sv: Är det bara jag?

Jag är orolig ganska ofta.

Vi har ju haft ett missfall tidigare, som upptäcktes ganska sent (v 17 eller nåt).
Nu är jag i v 15 och jag vill verkligen ha något "konkret bevis" på min graviditet. Jag vill ha bebismage, eller nån liten rörelse eller något liknande, som verkligen visar att den här gången lever bebisen.

Vi var på ett ultraljud v 11 och då såg allt bra ut.
Dessutom kändes allt så bra när man sett ett litet liv, med ett lite pickande hjärta. Men det var så längesedan nu, så jag vill ha ny bekräftelse på det lilla livet.

Visst har jag graviditetssymptom, men det hade jag ju förra gången också, utan att bebisen levde

Så, ja jag är orolig ganska så mycket.

Men jag tror att jag kommer fortsätta vara orolig sen
om bebisen rör sig "för lite" (enligt mig då...)
om bebisen inte vänder sig
om förlossningen
för div spädbarnssjukdomar
för att lämna på dagis
för att börja i skolan
första fotbollslektionen
för att cykla hemifrån på egen hand
för att åka på läger
för att bli tonåring
för att ta körkort
för att flytta hemifrån
...
...
Det är väl bara att vänja sig

 

[oz_joj]

Sv: Är det bara jag?

Jag oroade mig också men har nu en perfekt liten son.

 

[maiagull]

Sv: Är det bara jag?

Sant! Och jag som tyckte mamma var så orolig i onödan jämt när jag var liten. Men det är nog ett mammasyndrom...

 

[Bebben]

Sv: Är det bara jag?

Den här veckan så började jag bli extremt nojjig över att det ska vara tomt på skärmen vid ultraljudet

Är i v 17, så nästa vecka vi få se bebisen för första gången. Och tänk om det inte är någon därinne då?

Annars har jag inte tid för att vara orolig

 

[FridaJ]

Sv: Är det bara jag?

Jag kände EXAKT som dig för en vecka sedan ungefär. Kände mycket mindre fosterrörelser och när vi var hos mvc på rutinkoll berättade jag för bm att jag var orolig. Hon skickade oss direkt till KS för "kommer inte ihåg vad det heter" men de satte iaf två pluppar på magen som mätte bebisens hjärtljud under en halvtimme och gjorde ultraljud, det visade att den hade lagt sig med huvudet neråt och troligtvis därför jag inte känt sparkar på ett par dagar. jag var i v.29 då. nu är jag i v.30 och den har lagt sig tillbaka igen så jag kan känna sparkarna där jag är van, dvs under naveln! kan ju meddela att så fort aparaten var igång så började den sprattla som sjutton och vi fick samma kommentar från två olika som var in och tittade till oss: "det var en livlig krabat" hihi

 

[blindabelinda]

Sv: Är det bara jag?

vilken dag skulle du på UL nästa vecka? vi ska in på onsdagen..


till trådskaparen:

jag är superorolig mest hela tiden, men det har jag varit enda sen jag fick reda på att jag är gravid.
mest orolig är jag att jag ska trilla omkull.
men även att jag ska få i mig någon mat som inte är bra för barnet, eller att en av hundarna ska trampa på mig så något händer, eller att vi ska krocka så jag får missfall, ja allt möjligt tänker jag på mest hela tiden!

 

[Yahoo]

Sv: Är det bara jag?

Jag var nog orolig till och från under graviditeten. Och när bebis precis hade kommit ut var jag helt övertygad om att det var något fel på honom. Huvudet var snett, ögonen snea och han var blå/grå. Men det tog inte många minuter innan han var fin. När han kom upp på min mage var det första jag gjorde att räkna så han hade fem fingrar och fem tår, varför vet jag inte, det bara blev så.

Jag tror det är helt naturligt att oroa sig. Allrahelst då man inte själv har kontrollen och kan påverka något när de är i magen.

 

[Bebben]

Sv: Är det bara jag?

På tisdag har vi tid

 

[maiagull]

Sv: Är det bara jag?

Oj vad skönt att höra. Jag har ju aldrig varit med om detta förut, så jag har inte tänkt på att det känns olika beroende på hur den ligger.
Och den knölade till mig häromnatten ordentligt. Antagligen när den vände på sig.

 

[blindabelinda]

Sv: Är det bara jag?

spännande!!!

jag ser fram emot mitt UL samtidigt som jag känner lite halvpanik att någo ska vara fel eller att doktorn upptäcker tvillingar eller något sådant

 

[FridaJ]

Sv: Är det bara jag?

jag väntar också första barnet nu så det var därför jag blev så orolig! men superskönt att få veta att allt var okej. berätta för din bm när du är där nästa gång så kanske du också får lyssna på bebis under en halvtimme och bli övertygad om att allt är som det ska. under de dagar som den låg med huvudet neråt kändes sparkarna en bit under mitt högra bröst.

 

[maiagull]

Sv: Är det bara jag?

det känns nästan som om det pirrar under brösten (och sparkar) och ner mot svanskotan. Intressant. Förr har det känts mest bara under naveln. Den ligger nog uppochned typ. Skönt...

 

[FridaJ]

Sv: Är det bara jag?

hihi jag försökte också förklara att den sparkade neråt och nästan som att den ville ut. förstod ju senare att det är händerna den boxas med neråt

 

[maiagull]

Sv: Är det bara jag?

hihi jag försökte också förklara att den sparkade neråt och nästan som att den ville ut. förstod ju senare att det är händerna den boxas med neråt

Om den inte har fyra fötter

Jag bara skojade, sant och det är därför det känns svagare neråt nu än förut. Det är egentligen lite märkligt att ha en liten människa i magen

Fast min kusin var förbi idag med sin 1,5 åring och sa att det är bra när dom är i magen, medans hon jagade sin runt hela huset

 

[havreflinga]

Sv: Är det bara jag?

Jag kände oxå så! Tror till och med att det var runt samma tid. Jag läste alla sorgliga berättelser jag kunde hitta om barn som dött i magen. Satt framför datorn och grät, och min man blev inte klok på mig. "Varför läser du sånt som du bara mår dåligt av?"

Men det var väl nån slags process jag skulle igenom. Jag hade mycket tankar om att det skulle kännas som om allt varit förgäves ifall barnet dog.

Till slut tyckte jag till och med att det skulle vara förgäves ifall barnet dör innan det själv har fått barn! Helt knäppt att tänka så om ett barn som ännu inte själv har fötts!:smirk:

Nu är jag i vecka 38 och oroar mig nästan inte alls.

 

[havreflinga]

Sv: Är det bara jag?

eller att en av hundarna ska trampa på mig så något händer

Det måste vara riktiga bamsehundar. Vad är det för ras?