- Svar: 18
- Visningar: 2 089
En sak som jag var rädd för innan jag skilde mig var att det skulle vara plågsamt att vara ensam och att jag skulle “längta ihjäl mig” efter kärlek och en partner. Jag har upplevt längtan efter en kärlekspartner tidigare när jag var singel som ung, och jag tyckte att det var extremt jobbigt då. Jag kan nämligen inte dejta eller ragga, utan om jag ska träffa nån så måste det ske genom att våra livsvägar råkar korsas av en slump. Och det blir ju rätt begränsande att bara sitta och vänta på…
Men snart 3 år efter skilsmässan kan jag lättat konstatera att jag har sluppit den plågan hittills. Jag vill inte ens kalla mig “singel” utan säger hellre “ensamstående”, eftersom jag tycker att “singel” låter som om jag skulle vilja träffa någon, och det vill jag inte. Jag kan faktiskt fortfarande inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur ett bra förhållande skulle kunna vara.
Det akut dåliga stadiet i mitt gamla förhållande fick nog tyvärr pågå under alldeles för lång tid innan vi gick skilda vägar, så hela min bild av vad ett förhållande kan vara tog så mycket stryk att jag undrar om den nånsin går att laga…
För mig går ett förhållande ut på att ständigt bli kritiserad och få skäll, aldrig bli lyssnad på eller tagen på allvar, aldrig tillåtas säga vad man tycker, alltid vara en besvikelse för partnern och aldrig uppfylla partnerns förväntningar, alltid känna sig värdelös, inte kunna göra vad man vill, alltid känna sig otillräcklig, inte ha möjlighet att bry sig om sitt (gemensamma) hem eller ha ordning eller göra fint, inte kunna göra upp egna planer, inte kunna prata om vad man vill, alltid “ducka” för partnerns ilska och ge upp sig själv…
Nu kanske någon tänker att det låter konstigt att stanna kvar i ett förhållande som är sådär, men när förändringarna kommer smygande utan att man märker det och man har varit ihop i nästan 20 år så är det svårt. Svårt att sluta tro på att “det är bara en svacka”, svårt att ge upp något som man har lagt så många år på att bygga upp, svårt att gå emot den andra (arga) partnern som säger att det inte finns några problem överhuvudtaget sluta larva dig förihelvete…
Och egentligen kanske det är det jag är mest rädd för - att jag trots alla goda intentioner inte kunde hindra att förhållandet hamnade där, och jag fattar inte ens hur det gick till. Vet jag inte hur eller varför så har jag ju ingen möjlighet att dra lärdom och kunna hindra det från att hända igen. Men kanske är det just det jag måste lära mig - att man inte kan hindra att det går åt helvete…
Nu när jag lever ensam så njuter jag hejdlöst varje dag av att kunna göra precis vad jag vill och bestämma själv över mitt liv! Och dessutom kan jag äntligen sova gott om nätterna nu när jag sover ensam (jag gick ner 7 kg bara av att kunna sova ordentligt igen!). Jag känner mig så enormt njutningsfullt FRI! Jag är kär i känslan av frihet att kunna göra vad jag vill och vara mig själv! Och jag känner en enorm trygghet i ensamheten. Jag riskerar inte att få en oväntad utskällning precis närsomhelst för precis vadsomhelst, och det är så SKÖNT! Förut drog jag mig för att åka hem från jobbet för att jag visste att det skulle bli obehagligt - nu kan jag åka hem och känna längtan och glädje efter mitt hem!
Jag inser att min bild av tvåsamhet eventuellt kan vara lite väl hårt färgad av mina egna erfarenheter… Det BORDE ju finnas något positivt med tvåsamhet också, för inte kan väl alla som har en partner leva i ett sånt elände? (eller de kanske de gör??)
Egentligen skulle jag vilja försöka nyansera min negativa bild av tvåsamhet för att inte vara så avigt inställd till det…
Fast jag VILL också så vansinnigt gärna att jag ska bevisa för mig själv och världen att det minsann går skitbra att leva ensam, så det så! (“KAN SJÄLV!”, ha ha!) (ja, för annars hade jag på nåt sätt aldrig heller kunnat rättfärdiga att jag skilde mig…)
Men jag börjar nog ändå inse på djupet vad det innebär, det här som “alla” säger: att man behöver andra. Som helt ensam är man enormt sårbar på väldigt många sätt - det går inte att komma ifrån.
Jag har flyttat ifrån mina vänner, mina föräldrar är gamla och kommer inte finnas kvar för evigt hur mycket jag än skulle önska det, och syskon eller barn har jag inga. Jag har ingen flock, inget skyddsnät, ingen att bolla med, hör inte till nånstans. Utan mina föräldrar är jag ju verkligen en sån som skulle kunna ligga död i veckor utan att vara saknad (skulle vara jobbet då, men de kanske bara tror att jag jobbar hemifrån
).
Så jag borde väl egentligen av intresse för min egen överlevnad åtminstone försöka vara öppen för ett förhållande och ha en positiv bild av det, tänker jag. Nu känner jag mig visserligen så gammal och körd att jag ser mig själv mer som en osalig ande än som en levande människa, och jag känner ju till det här med att gamla gråhåriga kärringar är en av de mest föraktade folkgrupperna i samhället så ja - jag vet alldeles för väl att jag inte direkt är nån puma och ingen som män skulle vilja ta i med tång. Men framförallt är det nog faktiskt tvärtom...
Det är fröken undertecknad som inte vill ta i nån med tång…
Men JAG VEEEET - “man ska aldrig säga aldrig”! OM det nu skulle dimpa ner nån snubbe från himlen mitt framför mig och alla planeter står i rätt vinkel, så känns det dumt att sumpa den chansen bara för att jag tänker att ett förhållande bara kan vara skit.
Så jag funderar rätt mycket över hur jag skulle kunna nyansera min negativa bild av tvåsamhet. Men det går tyvärr sådär.
Och jag börjar dessutom misstänka att mitt hjärta kanske har stängt sig för sånt… Det känns rätt dött på den platsen där mitt hjärta en gång satt. Det känns faktiskt inte som att jag har så himla mycket gemensamt med andra människor överhuvudtaget just nu…
Jag trivs så himla bra med att bara cocoona i min ensamhet långt bort från andra människor, så jag kanske inte ska grubbla så mycket över saken helt enkelt. Kanske är det inget problem att jag har en sån dysfunktionell bild av tvåsamhet, så länge jag fortsätter att vara ensam. Det som gnager i bakhuvudet på mig är att vi rent biologiskt är flockvarelser, och jag är lite rädd att min biologi kanske kommer att slå till snart och protestera över ensamheten… Plus som sagt att vissa problem är väldigt svåra att lösa på helt egen hand (jag har tex upptäckt att jag inte kan köpa begagnade möbler eftersom jag inte har nån som kan hjälpa mig att bära…).
Men just nu är det faktiskt ensamheten som jag trivs bäst med. Kanske behöver jag fortfarande läka mig själv efter mitt tidigare förhållande…
(Men hur vet man skillnaden mellan “tid för att läka” och att ha fastnat i en undanflykt?...)
Men snart 3 år efter skilsmässan kan jag lättat konstatera att jag har sluppit den plågan hittills. Jag vill inte ens kalla mig “singel” utan säger hellre “ensamstående”, eftersom jag tycker att “singel” låter som om jag skulle vilja träffa någon, och det vill jag inte. Jag kan faktiskt fortfarande inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur ett bra förhållande skulle kunna vara.
Det akut dåliga stadiet i mitt gamla förhållande fick nog tyvärr pågå under alldeles för lång tid innan vi gick skilda vägar, så hela min bild av vad ett förhållande kan vara tog så mycket stryk att jag undrar om den nånsin går att laga… För mig går ett förhållande ut på att ständigt bli kritiserad och få skäll, aldrig bli lyssnad på eller tagen på allvar, aldrig tillåtas säga vad man tycker, alltid vara en besvikelse för partnern och aldrig uppfylla partnerns förväntningar, alltid känna sig värdelös, inte kunna göra vad man vill, alltid känna sig otillräcklig, inte ha möjlighet att bry sig om sitt (gemensamma) hem eller ha ordning eller göra fint, inte kunna göra upp egna planer, inte kunna prata om vad man vill, alltid “ducka” för partnerns ilska och ge upp sig själv…
Nu kanske någon tänker att det låter konstigt att stanna kvar i ett förhållande som är sådär, men när förändringarna kommer smygande utan att man märker det och man har varit ihop i nästan 20 år så är det svårt. Svårt att sluta tro på att “det är bara en svacka”, svårt att ge upp något som man har lagt så många år på att bygga upp, svårt att gå emot den andra (arga) partnern som säger att det inte finns några problem överhuvudtaget sluta larva dig förihelvete…
Och egentligen kanske det är det jag är mest rädd för - att jag trots alla goda intentioner inte kunde hindra att förhållandet hamnade där, och jag fattar inte ens hur det gick till. Vet jag inte hur eller varför så har jag ju ingen möjlighet att dra lärdom och kunna hindra det från att hända igen. Men kanske är det just det jag måste lära mig - att man inte kan hindra att det går åt helvete…
Nu när jag lever ensam så njuter jag hejdlöst varje dag av att kunna göra precis vad jag vill och bestämma själv över mitt liv! Och dessutom kan jag äntligen sova gott om nätterna nu när jag sover ensam (jag gick ner 7 kg bara av att kunna sova ordentligt igen!). Jag känner mig så enormt njutningsfullt FRI! Jag är kär i känslan av frihet att kunna göra vad jag vill och vara mig själv! Och jag känner en enorm trygghet i ensamheten. Jag riskerar inte att få en oväntad utskällning precis närsomhelst för precis vadsomhelst, och det är så SKÖNT! Förut drog jag mig för att åka hem från jobbet för att jag visste att det skulle bli obehagligt - nu kan jag åka hem och känna längtan och glädje efter mitt hem!
Jag inser att min bild av tvåsamhet eventuellt kan vara lite väl hårt färgad av mina egna erfarenheter… Det BORDE ju finnas något positivt med tvåsamhet också, för inte kan väl alla som har en partner leva i ett sånt elände? (eller de kanske de gör??)
Egentligen skulle jag vilja försöka nyansera min negativa bild av tvåsamhet för att inte vara så avigt inställd till det…
Fast jag VILL också så vansinnigt gärna att jag ska bevisa för mig själv och världen att det minsann går skitbra att leva ensam, så det så! (“KAN SJÄLV!”, ha ha!) (ja, för annars hade jag på nåt sätt aldrig heller kunnat rättfärdiga att jag skilde mig…)
Men jag börjar nog ändå inse på djupet vad det innebär, det här som “alla” säger: att man behöver andra. Som helt ensam är man enormt sårbar på väldigt många sätt - det går inte att komma ifrån.
Jag har flyttat ifrån mina vänner, mina föräldrar är gamla och kommer inte finnas kvar för evigt hur mycket jag än skulle önska det, och syskon eller barn har jag inga. Jag har ingen flock, inget skyddsnät, ingen att bolla med, hör inte till nånstans. Utan mina föräldrar är jag ju verkligen en sån som skulle kunna ligga död i veckor utan att vara saknad (skulle vara jobbet då, men de kanske bara tror att jag jobbar hemifrån
).Så jag borde väl egentligen av intresse för min egen överlevnad åtminstone försöka vara öppen för ett förhållande och ha en positiv bild av det, tänker jag. Nu känner jag mig visserligen så gammal och körd att jag ser mig själv mer som en osalig ande än som en levande människa, och jag känner ju till det här med att gamla gråhåriga kärringar är en av de mest föraktade folkgrupperna i samhället så ja - jag vet alldeles för väl att jag inte direkt är nån puma och ingen som män skulle vilja ta i med tång. Men framförallt är det nog faktiskt tvärtom...
Det är fröken undertecknad som inte vill ta i nån med tång… Men JAG VEEEET - “man ska aldrig säga aldrig”! OM det nu skulle dimpa ner nån snubbe från himlen mitt framför mig och alla planeter står i rätt vinkel, så känns det dumt att sumpa den chansen bara för att jag tänker att ett förhållande bara kan vara skit.
Så jag funderar rätt mycket över hur jag skulle kunna nyansera min negativa bild av tvåsamhet. Men det går tyvärr sådär.
Och jag börjar dessutom misstänka att mitt hjärta kanske har stängt sig för sånt… Det känns rätt dött på den platsen där mitt hjärta en gång satt. Det känns faktiskt inte som att jag har så himla mycket gemensamt med andra människor överhuvudtaget just nu…
Jag trivs så himla bra med att bara cocoona i min ensamhet långt bort från andra människor, så jag kanske inte ska grubbla så mycket över saken helt enkelt. Kanske är det inget problem att jag har en sån dysfunktionell bild av tvåsamhet, så länge jag fortsätter att vara ensam. Det som gnager i bakhuvudet på mig är att vi rent biologiskt är flockvarelser, och jag är lite rädd att min biologi kanske kommer att slå till snart och protestera över ensamheten… Plus som sagt att vissa problem är väldigt svåra att lösa på helt egen hand (jag har tex upptäckt att jag inte kan köpa begagnade möbler eftersom jag inte har nån som kan hjälpa mig att bära…
).Men just nu är det faktiskt ensamheten som jag trivs bäst med. Kanske behöver jag fortfarande läka mig själv efter mitt tidigare förhållande…
(Men hur vet man skillnaden mellan “tid för att läka” och att ha fastnat i en undanflykt?...)
Med det sagt så tänker jag som du, skulle mot all förmodan rätt snubbe dyka upp så är inte jag den som är den, men bo ihop med en man igen, I dont think so!
