Jag har den senaste veckan hamnat i ett läge där jag vaknar om nätterna igen.
Jag har förstått att nattliga uppvaknanden mellan kl 2-4, där det sedan är hopplöst att somna om igen och där tankarna rusar genom skallen som på en motorväg, ofta kan vara drivna av kortisol och dess kompisar i sympatiska nervsystemet när det blir för dominant. Jag tycker ändå att jag jobbar en del på att aktivera mitt parasympatiska system för att balansera upp och motverka dominans av det sympatiska systemet, och just mitt arbete med att aktivt aktivera/stärka mitt parasympatiska nervsystem verkar faktiskt ha varit nyckeln till mycket i min förbättrade hälsa.
Men nu är det tydligen något som strular igen.
November är i och för sig rent generellt en väldigt svår månad för mig att hålla mig i balans under. Mitt system blir alltid väldigt påverkat i november och jag blir trött, dyster, initiativlös, orkeslös och mår dåligt. Och jag har faktiskt ramlat ner lite i ”novembergropen” den sista tiden. Kanske det är det som påverkar dom nattliga uppvaknandena.
I alla fall så låg jag vaken härom natten, och tankarna som rusade genom skallen talade om för mig att jag egentligen bara har tretton år kvar.
Det kändes faktiskt ganska nedslående.
Tretton år – det är ju ändå ganska gripbart och överskådligt...
Jag har alltid känt ett obehag inför ålderdomen. Nu börjar många människor i min närhet komma upp i åren, och jag får följa på nära håll hur ålderdomen plockar bort all livskvalitet från dom. Dom som inte drabbas av psykiska problem drabbas av fysiska. Och på nästan alla jag känner har det eskalerat just omkring 70 års ålder. Om det inte är dysfunktionalitet i form av glömska, förvirring, ilska, bitterhet, depression, oförmåga att hantera sina känslor eller oförmåga att förstå omvärlden, så är det dysfunktionalitet i form av smärtor, sjukdomar och fysiska hinder som gör det svårt att röra på sig och hantera vardagen. Det är som att livet - som vi känner det - abrupt tar slut vid 70. Jag blir så enormt illa berörd av att se underbara kära älskade respekterade människor falla isär på det sättet, och totalt förlora sin livskvalitet.
Och nattens tankar på detta 70-årsfenomen fortsatte viska i mitt öra att det faktiskt endast är 13 år kvar tills min man blir 70.
Vi har alltså 13 år kvar tillsammans (om vi nu fortsätter att vara ihop förstås).
Han är den som skänker mig livsglädje, han är katalysatorn för min självkärlek och livskvalitet. Jag vet inte om jag kan vara utan honom.
Samtidigt så har jag inte den omhändertagande genen överhuvudtaget. Jag kan inte ta hand om andra. Jag har t.ex. aldrig velat ha barn eller familj, för tanken på det framkallar klaustrofobi hos mig. Jag klarar inte av att osjälviskt lägga min tid på att ta hand om andra, då brister det för mig. Så vad händer med vårt liv när min man blir 70 och förlorar livskvaliten?... Kanske kan jag hyra någon som sköter om honom, medans jag själv fortsätter att leva livet ett tag till. Men hur kul är mitt liv utan honom?... Kanske tar mitt liv också slut när han blir dålig.
I vilket fall som helst är det 13 år kvar.
Jag berättade om mina tankar för honom när han vaknade. Han tyckte inte att jag skulle tänka så, men samtidigt blev han nog berörd.
Vi har ungefär 13 år från och med nu, innan ålderdomens fula ansikte plockar ifrån oss allt människovärde.
Jag är sedan tidigare redan förberedd på att jag aldrig kommer att gå i pension och den tanken stör mig inte, men vad kommer jag egentligen hinna göra på dessa 13 år, fram tills jag blir 56? Kommer jag lyckas hålla mig någorlunda frisk? Som min stressohälsa har tärt på min kropp är jag rädd för att jag kommer att drabbas av någon följdsjukdom av att kroppen har varit i sån obalans så länge, t.ex. cancer eller något annat. Kommer jag hinna få möjlighet att förverkliga min barndomsdröm om att ha en egen häst? Kommer jag att kunna rida en fälttävlan? Kommer jag kunna jobba kvar på det jobb jag har idag? Hur länge kommer vi att kunna bo kvar i vårt paradishus?
Plötsligt blev det så nära och så påtagligt. Jag vet egentligen att någon av oss när som helst kan råka ut för en trafikolycka eller drabbas av cancer eller något annat, men nattens tankar gjorde det hela väldigt, väldigt realistiskt. 13 år.
Hur ska jag göra för att VARJE DAG motivera mig till att göra allt jag kan för att bäst ta tillvara på dom dagar vi har kvar?...
Jag har förstått att nattliga uppvaknanden mellan kl 2-4, där det sedan är hopplöst att somna om igen och där tankarna rusar genom skallen som på en motorväg, ofta kan vara drivna av kortisol och dess kompisar i sympatiska nervsystemet när det blir för dominant. Jag tycker ändå att jag jobbar en del på att aktivera mitt parasympatiska system för att balansera upp och motverka dominans av det sympatiska systemet, och just mitt arbete med att aktivt aktivera/stärka mitt parasympatiska nervsystem verkar faktiskt ha varit nyckeln till mycket i min förbättrade hälsa.
Men nu är det tydligen något som strular igen.
November är i och för sig rent generellt en väldigt svår månad för mig att hålla mig i balans under. Mitt system blir alltid väldigt påverkat i november och jag blir trött, dyster, initiativlös, orkeslös och mår dåligt. Och jag har faktiskt ramlat ner lite i ”novembergropen” den sista tiden. Kanske det är det som påverkar dom nattliga uppvaknandena.
I alla fall så låg jag vaken härom natten, och tankarna som rusade genom skallen talade om för mig att jag egentligen bara har tretton år kvar.
Det kändes faktiskt ganska nedslående.
Tretton år – det är ju ändå ganska gripbart och överskådligt...
Jag har alltid känt ett obehag inför ålderdomen. Nu börjar många människor i min närhet komma upp i åren, och jag får följa på nära håll hur ålderdomen plockar bort all livskvalitet från dom. Dom som inte drabbas av psykiska problem drabbas av fysiska. Och på nästan alla jag känner har det eskalerat just omkring 70 års ålder. Om det inte är dysfunktionalitet i form av glömska, förvirring, ilska, bitterhet, depression, oförmåga att hantera sina känslor eller oförmåga att förstå omvärlden, så är det dysfunktionalitet i form av smärtor, sjukdomar och fysiska hinder som gör det svårt att röra på sig och hantera vardagen. Det är som att livet - som vi känner det - abrupt tar slut vid 70. Jag blir så enormt illa berörd av att se underbara kära älskade respekterade människor falla isär på det sättet, och totalt förlora sin livskvalitet.
Och nattens tankar på detta 70-årsfenomen fortsatte viska i mitt öra att det faktiskt endast är 13 år kvar tills min man blir 70.
Vi har alltså 13 år kvar tillsammans (om vi nu fortsätter att vara ihop förstås).
Han är den som skänker mig livsglädje, han är katalysatorn för min självkärlek och livskvalitet. Jag vet inte om jag kan vara utan honom.
Samtidigt så har jag inte den omhändertagande genen överhuvudtaget. Jag kan inte ta hand om andra. Jag har t.ex. aldrig velat ha barn eller familj, för tanken på det framkallar klaustrofobi hos mig. Jag klarar inte av att osjälviskt lägga min tid på att ta hand om andra, då brister det för mig. Så vad händer med vårt liv när min man blir 70 och förlorar livskvaliten?... Kanske kan jag hyra någon som sköter om honom, medans jag själv fortsätter att leva livet ett tag till. Men hur kul är mitt liv utan honom?... Kanske tar mitt liv också slut när han blir dålig.
I vilket fall som helst är det 13 år kvar.
Jag berättade om mina tankar för honom när han vaknade. Han tyckte inte att jag skulle tänka så, men samtidigt blev han nog berörd.
Vi har ungefär 13 år från och med nu, innan ålderdomens fula ansikte plockar ifrån oss allt människovärde.
Jag är sedan tidigare redan förberedd på att jag aldrig kommer att gå i pension och den tanken stör mig inte, men vad kommer jag egentligen hinna göra på dessa 13 år, fram tills jag blir 56? Kommer jag lyckas hålla mig någorlunda frisk? Som min stressohälsa har tärt på min kropp är jag rädd för att jag kommer att drabbas av någon följdsjukdom av att kroppen har varit i sån obalans så länge, t.ex. cancer eller något annat. Kommer jag hinna få möjlighet att förverkliga min barndomsdröm om att ha en egen häst? Kommer jag att kunna rida en fälttävlan? Kommer jag kunna jobba kvar på det jobb jag har idag? Hur länge kommer vi att kunna bo kvar i vårt paradishus?
Plötsligt blev det så nära och så påtagligt. Jag vet egentligen att någon av oss när som helst kan råka ut för en trafikolycka eller drabbas av cancer eller något annat, men nattens tankar gjorde det hela väldigt, väldigt realistiskt. 13 år.
Hur ska jag göra för att VARJE DAG motivera mig till att göra allt jag kan för att bäst ta tillvara på dom dagar vi har kvar?...
