Vi dejtar vidare del 16

[the_connemara]

Jag undrar mer hur jag ska kunna stå ut med någon annan

Jag är som @the_connemara en social enstöring.
Idag har jag haft personaldag, hade turen att gå med bästis och snygga kollegan, dvs hopp och lek hela dagen
Men har längtat till stallet hela dagen
Tog in hästarna, körde ensam till ridhuset, red min fina häst och var kvar i stallet länge. Putsade träns, pysslade och lyssnade på musik, bara jag och Ruben

Drömmen Hästnörd de luxe står det som sagt överst i min Tinderprofil, borde nog eg inaktivera den dock känns det som

 

[Magiana]

Eller tvärs om. Alltså förlåt, jag vill inte verka otrevlig mot alla i tråden som är ofrivilligt singlar o lider av det men som jag älskar att leva ensam. Jag är s å h i m l a t i l l f r e d s. Känner mig så jävla ego att jag får dåligt samvete men kan inte låta bli att älska det och fånle tusen gånger om dagen när jag inser att det är mitt liv.

Skrev ett meddelande till min numera fd dejt o han tog det bra. Skönt. Insåg nu att när jag var sjuk o inte träffade min häst på 4 dagar (inte varit ifrån honom så länge sedan 2012) att jag verkligen, verkligen saknade ihjäl mig och att jag faktiskt bara vill lägga all min tid utanför jobbet på min häst och att sköta min sömn o att laga ordentlig mat själv i mitt lilla hönshus (huset jag bor i har varit det ). Ordning o reda, fullt fokus på träningen med hästen.

Och idag när jag varit iväg o tränat o hade eftermiddagen över (jobbar sent skift denna veckan så börjar i morgon) åkte jag ensam iväg till en påskgrej o sen till IKEA. Älskar att åka runt själv i min lilla elbil, lyssna på P3 Dokumentär och försöka köra rätt, fika när jag känner för det o prata med mina vänner under tiden på messenger när jag känner för det. Känner mig som en eremit mitt i en storstadsregion, så nöjd

Jag har varit sån, med skillnaden att jag inte ens hade vänner. Men jag gillade att "vara diktator" i mitt eget hem. Jag var övertygad om att jag trivdes bäst i mitt eget sällskap. Det är i alla fall delvis sant, men att leva 100% ensam hela tiden, är ödsligt.

 

[Singoalla]

Älskar du honom?
Eller.. Blir du glad av att vara med honom? Får han dig att må bra?

Ja, ja och ja Men jag känner mig ändå kvävd ibland, och har dagar när jag känner mig så uppstressad och velig som idag.

Jag tror bara jag måste prata med honom, och kanske få lite space ett tag så den värsta stressen försvinner.

 

[Bison]

Drömmen Hästnörd de luxe står det som sagt överst i min Tinderprofil, borde nog eg inaktivera den dock känns det som

Jag med, vad ska jag ha den till
Lär väl fortsätta dyka upp killar på tåget som jag kan dissa

 

[Zinfernia]

Drömmen Hästnörd de luxe står det som sagt överst i min Tinderprofil, borde nog eg inaktivera den dock känns det som

Äh, ändra texten lite bara.
"Sökes: Rik man. Jag tar gärna emot bidrag till min häst men i övrigt slipper du mig"

 

[Singoalla]

Jag har varit sån, med skillnaden att jag inte ens hade vänner. Men jag gillade att "vara diktator" i mitt eget hem. Jag var övertygad om att jag trivdes bäst i mitt eget sällskap. Det är i alla fall delvis sant, men att leva 100% ensam hela tiden, är ödsligt.

Det förstår jag. En ynka tröst, men du har i alla fall alltid oss

 

[Milosari]

Det finns en enorm fördel med att träffa en amerikan och det är deras sätt att använda så mycket superlativ. Det är amazing hit och incredible dit. Jag har hamnat på en liten piedestal och det känns rätt trevligt . Han vill i alla fall träffas igen och det vill jag med. Jag gillar honom, han är enkel att ha och göra med, har levt ett HELT annat liv än jag (massor att prata om) och jag kände mig verkligen helt avslappnad i umgänget med honom trots den något konstlade situationen

Spoiler: Lite too much information

(aldrig träffats men bestämt oss för att ligga kl 9 på morgonen. Vilket vi gjorde några gånger, och pratade mellan varven. Sen drack vi kaffe innan han körde till jobbet )

 

[Milosari]

Fast jag undrar ofta om någon står ut med mig i längden.

Jag är övertygad om att ingen står ut med mig i längden. Fast det gör inget, för jag står inte ut med någon annan heller. Men har hört att särbo är grejen för sådana som oss. Eller bara fortsätta vara singlar och dejta (vilket känns som ett mycket attraktivt alternativ för mig just nu).

 

[pepp]

Jag undrar mer hur jag ska kunna stå ut med någon annan

Jag är som @the_connemara en social enstöring.
Idag har jag haft personaldag, hade turen att gå med bästis och snygga kollegan, dvs hopp och lek hela dagen
Men har längtat till stallet hela dagen
Tog in hästarna, körde ensam till ridhuset, red min fina häst och var kvar i stallet länge. Putsade träns, pysslade och lyssnade på musik, bara jag och Ruben
Ingen som vill att jag ska komma hem, äta, vara social och sånt skit. Bara mata Molnet med morötter och njuta av livet i ensamhet med mina djur.

Så det var snygga kollegan? (instagram)

 

[Red_Chili]

Jag är övertygad om att ingen står ut med mig i längden. Fast det gör inget, för jag står inte ut med någon annan heller.

ÅH vad det där låter som mig!

Jag gillar verkligen tanken på att gilla någon så mycket att det lockar med samboliv osv, men alltså. Nä. Och i princip varje gång vänner och bekanta pratar om sina relationer så undrar jag hur sjutton de står ut. Framförallt när det finns barn med i bilden, eftersom det då är ett jäkla passande på dem (såklart). Samtidigt vet jag ju att vännerna tycker att jag är exakt likadan med mina hundar, vilket säkert stämmer utmärkt. Det är väl helt enkelt så att jag vill ha allt på mitt sätt, och passar inte det, då får det vara

 

[Magiana]

Jag är övertygad om att ingen står ut med mig i längden. Fast det gör inget, för jag står inte ut med någon annan heller. Men har hört att särbo är grejen för sådana som oss. Eller bara fortsätta vara singlar och dejta (vilket känns som ett mycket attraktivt alternativ för mig just nu).

Fast jag pratar inte bara om att stå ut när man bor under samma tak utan rent generellt.

 

[the_connemara]

Jag har varit sån, med skillnaden att jag inte ens hade vänner. Men jag gillade att "vara diktator" i mitt eget hem. Jag var övertygad om att jag trivdes bäst i mitt eget sällskap. Det är i alla fall delvis sant, men att leva 100% ensam hela tiden, är ödsligt.

Ja jag hoppas att detta är en övergående fas o ändå rätt normalt för att aldrig ha bott själv tidigare (delade lägenhet hela min studietid) o haft ett långt förhållande. Jag känner mig som en ganska sympatisk person innerst inne, det är nog därför det känns lite väl ego att känna såhär

Har din känsla ändrat sig alltså? Får man fråga varför eller det är för privat?

 

[Killaloe]

Ja, ja och ja Men jag känner mig ändå kvävd ibland, och har dagar när jag känner mig så uppstressad och velig som idag.

Men alltså, det verkar som du har haft svårt att säga nej till honom? Typ varje gång du planerar att vara ensam så verkar han ändå bli inkluderad?
Kanske har jag fått fel uppfattning men ja, det verkar som att han tar väldigt stor plats och du ändrar mycket av dina planer. Så ett tips kan ju vara att du är ensam när du vill istället för att säga ”jamen okej kom över”. Det blir ju kanske inte mindre ”kvävdhet” om du anpassar dig eller har med dig honom även när det inte är planen?

 

[the_connemara]

Äh, ändra texten lite bara.
"Sökes: Rik man. Jag tar gärna emot bidrag till min häst men i övrigt slipper du mig"

Jag hade aldrig klarat av något liknande faktiskt, tänker på era seriösa förslag från män Men visst, jag tränar utan problem upp 5 kkr i månaden bara på tränaravgiften

 

[Sezziyanen]

ÅH vad det där låter som mig!

Jag gillar verkligen tanken på att gilla någon så mycket att det lockar med samboliv osv, men alltså. Nä. Och i princip varje gång vänner och bekanta pratar om sina relationer så undrar jag hur sjutton de står ut. Framförallt när det finns barn med i bilden, eftersom det då är ett jäkla passande på dem (såklart). Samtidigt vet jag ju att vännerna tycker att jag är exakt likadan med mina hundar, vilket säkert stämmer utmärkt. Det är väl helt enkelt så att jag vill ha allt på mitt sätt, och passar inte det, då får det vara

Blir lite nyfiken på det du säger för jag känner mig själv så jäkla annorlunda mot det du beskriver Och det är också ett problem för mig, för egentligen skulle det inte kräva så mycket för mig att kunna flytta ihop med nån (med det inte sagt att jag skulle må bra av att bo med vem som helst i längden förstås). Och för andra kan är själva grejen att flytta ihop nått HELT annat..

Men i princip ..hur ska man förklara det, jag skulle kunna flytta ihop med nån ungefär som kanske du eller andra kan dejta nån. Om det kunde få ta tvärt slut om det inte funkade, eller nått (precis som efter några dejter eller så)... Dejta genom samboliv, kanske?

Vad är det du ser som jobbigast med samboliv? Är det just bestämmanderätten, eller tidsåtgången, eller något annat?

 

[the_connemara]

Jag är övertygad om att ingen står ut med mig i längden. Fast det gör inget, för jag står inte ut med någon annan heller. Men har hört att särbo är grejen för sådana som oss. Eller bara fortsätta vara singlar och dejta (vilket känns som ett mycket attraktivt alternativ för mig just nu).

Jag har också fått en helt annan känsla för särbo än tidigare!

 

[the_connemara]

ÅH vad det där låter som mig!

Jag gillar verkligen tanken på att gilla någon så mycket att det lockar med samboliv osv, men alltså. Nä. Och i princip varje gång vänner och bekanta pratar om sina relationer så undrar jag hur sjutton de står ut. Framförallt när det finns barn med i bilden, eftersom det då är ett jäkla passande på dem (såklart). Samtidigt vet jag ju att vännerna tycker att jag är exakt likadan med mina hundar, vilket säkert stämmer utmärkt. Det är väl helt enkelt så att jag vill ha allt på mitt sätt, och passar inte det, då får det vara

Känner precis samma med barn! Får panik av tanken på att försöka få någon annan att gå upp på morgonen, har nog med mig själv. Jag är absolut inte vuxen nog att skaffa barn o tvekar om jag kommer bli det. Mitt enda hopp är att träffa någon som faktiskt känner sig bekväm med det OCH får mig att vilja ta lite ansvar, och såklart vill adoptera ett barn för jag är fullkomligt livrädd för att vara gravid och en förlossning oavsett vis är lika hemsk som att dö. Well, wish me god luck

 

[Bison]

Så det var snygga kollegan? (instagram)

Yes, den seriösa bilden
Min homie
(Inte den jag ligger med)

 

[Magiana]

Ja jag hoppas att detta är en övergående fas o ändå rätt normalt för att aldrig ha bott själv tidigare (delade lägenhet hela min studietid) o haft ett långt förhållande. Jag känner mig som en ganska sympatisk person innerst inne, det är nog därför det känns lite väl ego att känna såhär

Har din känsla ändrat sig alltså? Får man fråga varför eller det är för privat?

Jag ville inte leva isolerat och utan närhet längre.

Men det är det som står till buds just nu. Jag är för sjuk för att orka träffa en massa folk.

 

[Singoalla]

Men alltså, det verkar som du har haft svårt att säga nej till honom? Typ varje gång du planerar att vara ensam så verkar han ändå bli inkluderad?
Kanske har jag fått fel uppfattning men ja, det verkar som att han tar väldigt stor plats och du ändrar mycket av dina planer. Så ett tips kan ju vara att du är ensam när du vill istället för att säga ”jamen okej kom över”. Det blir ju kanske inte mindre ”kvävdhet” om du anpassar dig eller har med dig honom även när det inte är planen?

Inte alls haft svårt att säga nej till honom. Som jag skrev i samma inlägg, när vi pratade om att det lätt blir så att vi ses trots att jag planerat egentid, så handlar det alltid om att jag ändrar mig. Jag saknar honom helt enkelt, och vill ses. Varje gång är det absolut inte, jag är ensam mycket. Men ibland kan jag ha bestämt mig för att vara ensam hela veckan, eller en hel helg. Men jag ändrar mig helt enkelt för att jag vill ses. Att han tar väldigt stor plats eller att jag ändrar mycket av mina planer stämmer inte. Jag har aldrig gått med på att ses trots att jag känner mig stressad eller kvävd den dagen, utan blir det spontant så har det varit för att jag saknar honom.

Nu tror jag dock att jag behöver mer utrymme trots att jag kommer sakna honom, eftersom jag helt enkelt inte kommer till ro med allt och behöver distans. Jag får helt enkelt motstå impulsen att åka över till honom, när den infaller.