Ja, man kan ju inte lyckas varje gång...
Nu har det ju faktiskt gått så himla bra och varit så roligt ett tag, så det är väl självklart och väntat att det ska komma bakslag.
På kvällens första lektion fick jag Juvelen, en kantig fuxkille med underliga proportioner och en rygg som sluttar så brant bakåt att korset känns som det ligger 10-20 cm lägre än manken. Jag har suttit på honom en gång tidigare, och då tyckte jag att han var trevlig och okomplicerad. Lättsam för hjälperna, lite vinglig i sig själv men blev stabilare om jag red honom lite lägre i formen.
Men den här gången funkade ingenting.
Jag vet inte om jag fick en liten blackout, för det kändes som att jag inte kunde komma på vad jag skulle göra uppe på ryggen på honom. Jag fick ingen ridkänsla alls. Det kändes bara som
i början av lektionen, och jag kunde inte rida. Juvelen var seg och hade ingen styrsel alls, gled iväg åt alla håll, helt ostadig, ingen form och ingen respons på mina hjälper. Då tappade jag helt alla idéer och satt mest och funderade över när lektionen skulle ta slut. Men ridläraren ryckte in och guidade mig med rappa och direkta order: ”mer stöd i handen, ställ honom ditåt, ta in bogen på honom, flytta honom undan där, lägg på spöet nu, mer högerskänkel där”, osv. Väldigt handfast guidning. Och göra som nån säger kan jag ju, så jag följde vad hon sa och då började ju hästen gå lite bättre i alla fall.
Skönt när nån annan kan tänka åt en...
Men det som jag kom fram till den här lektionen var samma problem som yttrar sig när jag sitter på Inter – jag behöver bli mer ”brutal” i mina händer, eller hård/stabil/stadig/bestämd – kalla det vad du vill. Jag måste på dom hästarna ta mycket mer än jag egentligen vill i tygeln och bli hårdare än jag brukar i handen. För dom vill ha ramar. Själv satt jag och väntade på att Juvelen skulle gå fram och svara framåt för mina skänklar, men enligt ridläraren så är han den typen av häst som inte vet riktigt var han ska ta vägen och då går han inte framåt – om inte jag är jättetydlig och sätter ramarna och fångar upp honom först.
För mig känns det helt bakvänt att dra ihop hästen framtill först och hålla hårt i tygeln. Men enligt ridläraren behöver han den stabiliteten för att våga ramla på framåt.
I vilket fall som helst så kändes Juvelen jättetrött. Mitt minne av när jag satt på honom förra gången var att han var ganska lättsam för hjälperna, men det kan man ju inte säga den här gången. Juvelen gick även på sista lektionen jag red och då pratade jag med tjejen som red honom, och hon höll med om att han hade känts trött.
Sista lektionen för dagen fick jag sitta på Mighty. Fina vackra Mighty, som jag nog kan tänka mig att utnämna till stallets vackraste häst. Snygga proportioner, gulbrun med svarta ben man och svans, och vita tecken.
Det var markarbete, men trots det så hade jag LÄTT gett bort lektionen till vem som helst efter kvällens första lektion. Jag hade verkligen ingen lust, kände mig trött och frusen och längtade mest efter att hoppa in i en varm dusch och gå och lägga mig, istället för att packa mig in i bilen i kolmörkret och kylan och köra tillbaks dom närmare 3 milen till stallet... Men men, jag släpade mig iväg - och det var det faktiskt värt!
Mighty var framkörd från lektionen innan, och när jag satt upp på honom och tog tygeln så var det så jäkla skönt. Inga större bekymmer alls, bara att slappna av och finåka. Precis vad jag behövde. Mighty är en ganska känslig kille, ambitiös och mjuk. Visserligen satt han grymt fast i högersidan, mer än normalt, och jag hade även hört tidigare ryttare kommentera det. Men jag försökte att inte göra nån grej av det och struntade faktiskt lite i högerställningen. Bommarna gick visserligen bra, men Mighty kändes faktiskt inte heller tipptopp engagerad ikväll – han hade nog kunnat haft lite mer engagemang i steget. Däremot flöt han på så stabilt och mjukt och fint och lyhört i övrigt, så jag lät det vara bra så. När vi skulle börja skutta lite upphöjda bommar taggade han till och ville ligga på lite, men efter några mindre harmoniska försök så hittade vi varandra och takten och då bara flöt allt igen.
Fina Mighty, så trevlig att sitta på för att få tillbaks lite ridglädje efter den trista lektionen tidigare på dagen!
Nu har det ju faktiskt gått så himla bra och varit så roligt ett tag, så det är väl självklart och väntat att det ska komma bakslag.
På kvällens första lektion fick jag Juvelen, en kantig fuxkille med underliga proportioner och en rygg som sluttar så brant bakåt att korset känns som det ligger 10-20 cm lägre än manken. Jag har suttit på honom en gång tidigare, och då tyckte jag att han var trevlig och okomplicerad. Lättsam för hjälperna, lite vinglig i sig själv men blev stabilare om jag red honom lite lägre i formen.
Men den här gången funkade ingenting.
Jag vet inte om jag fick en liten blackout, för det kändes som att jag inte kunde komma på vad jag skulle göra uppe på ryggen på honom. Jag fick ingen ridkänsla alls. Det kändes bara som
i början av lektionen, och jag kunde inte rida. Juvelen var seg och hade ingen styrsel alls, gled iväg åt alla håll, helt ostadig, ingen form och ingen respons på mina hjälper. Då tappade jag helt alla idéer och satt mest och funderade över när lektionen skulle ta slut. Men ridläraren ryckte in och guidade mig med rappa och direkta order: ”mer stöd i handen, ställ honom ditåt, ta in bogen på honom, flytta honom undan där, lägg på spöet nu, mer högerskänkel där”, osv. Väldigt handfast guidning. Och göra som nån säger kan jag ju, så jag följde vad hon sa och då började ju hästen gå lite bättre i alla fall.Skönt när nån annan kan tänka åt en...
Men det som jag kom fram till den här lektionen var samma problem som yttrar sig när jag sitter på Inter – jag behöver bli mer ”brutal” i mina händer, eller hård/stabil/stadig/bestämd – kalla det vad du vill. Jag måste på dom hästarna ta mycket mer än jag egentligen vill i tygeln och bli hårdare än jag brukar i handen. För dom vill ha ramar. Själv satt jag och väntade på att Juvelen skulle gå fram och svara framåt för mina skänklar, men enligt ridläraren så är han den typen av häst som inte vet riktigt var han ska ta vägen och då går han inte framåt – om inte jag är jättetydlig och sätter ramarna och fångar upp honom först.
För mig känns det helt bakvänt att dra ihop hästen framtill först och hålla hårt i tygeln. Men enligt ridläraren behöver han den stabiliteten för att våga ramla på framåt.
I vilket fall som helst så kändes Juvelen jättetrött. Mitt minne av när jag satt på honom förra gången var att han var ganska lättsam för hjälperna, men det kan man ju inte säga den här gången. Juvelen gick även på sista lektionen jag red och då pratade jag med tjejen som red honom, och hon höll med om att han hade känts trött.
Sista lektionen för dagen fick jag sitta på Mighty. Fina vackra Mighty, som jag nog kan tänka mig att utnämna till stallets vackraste häst. Snygga proportioner, gulbrun med svarta ben man och svans, och vita tecken.
Det var markarbete, men trots det så hade jag LÄTT gett bort lektionen till vem som helst efter kvällens första lektion. Jag hade verkligen ingen lust, kände mig trött och frusen och längtade mest efter att hoppa in i en varm dusch och gå och lägga mig, istället för att packa mig in i bilen i kolmörkret och kylan och köra tillbaks dom närmare 3 milen till stallet... Men men, jag släpade mig iväg - och det var det faktiskt värt!
Mighty var framkörd från lektionen innan, och när jag satt upp på honom och tog tygeln så var det så jäkla skönt. Inga större bekymmer alls, bara att slappna av och finåka. Precis vad jag behövde. Mighty är en ganska känslig kille, ambitiös och mjuk. Visserligen satt han grymt fast i högersidan, mer än normalt, och jag hade även hört tidigare ryttare kommentera det. Men jag försökte att inte göra nån grej av det och struntade faktiskt lite i högerställningen. Bommarna gick visserligen bra, men Mighty kändes faktiskt inte heller tipptopp engagerad ikväll – han hade nog kunnat haft lite mer engagemang i steget. Däremot flöt han på så stabilt och mjukt och fint och lyhört i övrigt, så jag lät det vara bra så. När vi skulle börja skutta lite upphöjda bommar taggade han till och ville ligga på lite, men efter några mindre harmoniska försök så hittade vi varandra och takten och då bara flöt allt igen.
Fina Mighty, så trevlig att sitta på för att få tillbaks lite ridglädje efter den trista lektionen tidigare på dagen!
