Uppe ur gropen

Det var som om akupunkturen sträckte sig ner, tog tag i mina händer och lyfte upp mig ur den grop jag var i.
Jag är så oändligt tacksam för det. Ett tungt lager av kletig humörsänkande sörja hade obemärkt lagt sig över mig i somras och kapat alla glädjetoppar i mitt liv. Jag hade inte ens märkt att det skedde. Bara att det inte kändes riktigt bra, att livet inte kändes levande, att jag trots att allt var bra i livet inte var riktigt glad. Allting var som det brukar, jag gjorde allt som vanligt, men nånting saknades. Nånting var inte riktigt rätt. Men jag fattade inte vad. Bara att det kändes ur balans och oharmoniskt.
Det var glädjen och kärleken som hade lämnat mig. Fast jag inte ens fattade det.
Men akupunkturen drog mig upp ur sörjan och fick mig att känna livsglädje, energi och balans igen.

Det viktigaste och mest vitala för min del är livsglädjen och kärleken till livet. Är dom borta så lever jag inte, då överlever jag bara. Jag har levt så många år av mitt liv utan livspassion, och jag vill inte vara i det tillståndet mer. Min högsta prioritet måste vara att arbeta för att bibehålla glädjen, tacksamheten och känslan av att jag bär en kärlekskälla inombords. Att känna mig busglad och nyfiken. Att kunna känna tacksamhet, uppskattning, motivation och drivkraft. Att fnittra, älska, njuta.

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå hur jag kan påverka mitt psyke och mitt psykiska välmående. För mig har det antagit som två olika delar. Den ena delen är min självkärlek, mitt fokus, mina tankevanor, min ”tur”, och till viss del min stressnivå. Dom anser jag hör till den del som jag med träning och övningar kan påverka ganska direkt själv. Jag säger inte att det är enkelt, men jag har åtminstone hittat verktyg. Den andra delen är min ”källa”, där kärleken, livsglädjen, energin, passionen, motivationen och drivkraften kommer ifrån. Den har jag inte lyckats få samma grepp om. Där har jag mer fått uppfattningen att det är mina signalsubstanser och min hormonella balans som styr, vilket gör att jag måste hitta vägar att påverka dessa för att kunna påverka läget. Det blir en mer indirekt verkan, och dessutom måste jag begripa hur jag ska kunna påverka hormonsystemen...

Jag är jätteglad att akupunkturen kom och räddade mig den här gången. Jag skriver upp akupunktur på listan över ”livräddare”. Men jag skulle vilja ha egna redskap att ta till också.

Ibland kommer livsledan över mig – vissa gånger lite mindre, som det läge jag har befunnit mig i sen i somras, där jag knappt ens själv märker av att jag mår dåligt, bara att det inte längre är nånting som känns riktigt bra och jag förlorar all motivation... Och vissa gånger (som tur var allt mer sällan nu när jag blivit äldre) så slår den som en stekpanna i huvudet på mig, drar ner rullgardinen, tack och godnatt. Då blir jag nästan som programmerad att ta livet av mig, det blir det enda jag kan tänka på och hela mitt vanliga jag är som bortblåst och bortträngt. Det känns faktiskt mer som ett regelrätt sjukdomstillstånd.

På ett sätt har jag märkt att bara av att definiera vad som händer och beskriva för mig själv hur jag agerar när jag är på väg ner i en grop, får mig att på något sätt belysa trollen. Det verkar som att bara själva medvetenheten om vilka tecken jag ska leta efter gör att jag minskar risken för att det ska ske. Som t.ex. när jag börjar räkna tid, när jag känner en obalans eller en otillfredsställelse, när jag börjar sortera bland logiska resonemang för att förklara och ”bevisa” varför jag eller livet inte är bra – som om jag staplade klossar på varandra – det är tecken på att livsglädjen och kärleken har bleknat bort och lämnat mig. När kärleken är närvarande räknar jag inte, resonerar inte, då bubblar det bara av njutning.

Jag funderar på att jag kanske även behöver skapa en starkare bild för mig själv av vad det är för känsla jag vill ha. Hur det kan kännas när det känns bra. Så att jag på något sätt skulle kunna visualisera känslan av hur jag mår när kärleken och energin flödar i mig, även när jag är i det stadiet när det inte gör det.
Skulle jag kunna lyckas med det? Skulle det kunna göra någon nytta?

Jag har slagits mot denna hydra så himla länge – från det att jag var strax över 20 och tog beslutet att jag ska försöka ägna mitt liv åt att leva istället för att försöka dö. Jag har kommit ganska långt på vägen, och jag är fortfarande fast besluten att jag ska hitta verktygen och kunna förstå vad som kan påverka min ”livsenergiglädjekälla”, så att jag kan få leva mitt liv med livslust. För det är så jävla jävla underbart att känna livslust – om man jämför med motsatsen!...