- Svar: 13
- Visningar: 3 566
Jag har funderat några varv till på mitt förhållande till mat, efter att jag skrev mitt blogginlägg om det här tidigare (http://www.bukefalos.com/threads/det-har-med-mat.1459943/ ). Jag försöker se om jag kan komma några steg vidare och jobbar på att försöka bli ännu mer medveten om vad som händer med mig när jag blir ”kapad” av matbegär - för att se om jag kan förstå hur jag ska kunna hantera det.
För några veckor sen skulle jag ha en fredagskväll hemma själv, och tänkte göra lite mysigt och unna mig en extra god middag. Jag funderade på vad jag ville äta och kom fram till att jag skulle göra en Pad thai-variant, för det är något jag äter ytterst sällan. Massvis med räkor, massvis med fisksås (me löööööv fisksås!!
), nudlar, oystersås, vitlök, chili, lime, koriander och en hel del andra godsaker! Alltså DEN förväntan och längtan som byggdes upp i min kropp inför denna fredagskväll! Jag gick och tänkte hela veckan på den stundande fredagskvällen då jag skulle få äta min egna Pad thai. Tankarna dånade i min hjärna om hur gott det skulle bli, hur fisksåsen skulle smaka, hur konsistensen är på räkor och hur det känns att stoppa en räka i munnen och tugga på den – ja alltså det här surrade runt i min skalle i flera dagar. Bara tanken på att jag äntligen skulle tillåta mig att UNNA MIG lite njutning gjorde att alla mina signalsubstanser hoppade runt och dansade små grodorna av förväntan i flera dagar.
Fredagskvällen kom och jag lagade maten enligt recept, vilket var beräknat till 4 portioner, och tänkte att jag kunde spara resterna till matlådor. När maten var klar och jag stoppade in första tuggan i munnen så fullkomligen exploderade njutningen!! Jag sveptes med i en våg av vällust och struntade i allt annat – lassade på mer och mer på tallriken och stoppade munnen så full jag bara kunde (ju mer mat i munnen och ju större tuggor att svälja desto större njutningskick). Jag minns inte om jag åt upp två eller tre portioner. Jag bara åkte med i en skimrande värld av lycka och välbehag. Så jävla jävla gott, så jävla jävla njutningsfullt - eufori!!
När jag väl ”vaknade upp” igen och stirrade på det som var kvar av maträtten så kände jag mig faktiskt lite beklämd. Mest var det en sorg över att jag nu börjar tänka i banorna att den njutningskänsla jag känner kanske inte är bra för mig, och även en liten besvikelse över att jag inte hade kunnat njuta av en god middag utan kontrollförlust och frossarläge...
Jag ramlade över ett tips på boken Sockerbomben 3.0 nyligen och har precis börjat med den. Tänkte se om den kan ge mig någon infallsvinkel som jag kan ha nytta av. Fast jag tror inte att jag är sockerberoende på det sätt som beskrivs i den boken. OK, jag är medveten om att förnekelse är en del av ett beroende , men jag triggas ju inte speciellt av godis och socker, och jag känner inte helt igen mig i de patientberättelser som tas upp i boken. En sak som upprepats flera gånger i boken är att ”man går ju inte igång på vanlig mat”, ”man skulle ju inte frossa på en tallrik torsk direkt”... osv – som en förstärkning av att det är just kolhydrater som har den här effekten. Men alltså... jag går ju igång på ”vanlig mat”. Jag skulle utan tvekan kunna gå i frossarläge över torsk! Just nu är jag inne i en period då jag längtar efter ägg hela tiden, och när jag äter löskokta ägg eller helstekt ägg och sörplar i mig den varma rinnande äggulan så blixtrar det njutningsstjärnor framför ögonen på mig, och jag vill bara VRÄKA i mig ägg!...
Och det är den njutningskänslan (och ”hjärnkapningen” och besattheten i samband med den) jag försöker identifiera och lära mig känna igen kännetecknen på. För jag misstänker som sagt att den njutningen inte är nån bra njutning. Att jag borde försöka lära mig undvika den, genom att lära mig förstå när den uppstår och undvika de situationerna.
Fast OK, ibland går jag loss lite på sötsaker också, måste jag kanske erkänna... Jag har identifierat en annan händelse på senaste tiden, som kan falla under ”jag har blivit kapad”-kategorin. Jag var ute på en roadtrip-helg med några vänner. Vi skulle åka på motorvägen förbi Ödeshög, och jag kunde inte låta bli att föreslå att vi skulle stanna till där på nervägen. För i Ödeshög finns en godisfabrik som gör väldigt goda chokladdragerade nötter och frukter, och de har fabriksförsäljning!... Sagt och gjort – vi stannade där och jag köpte en STOR påse. Jag åt ända tills jag mådde illa, sen när illamåendet hade lagt sig plockade jag fram påsen igen och åt lite till tills jag mådde illa igen, och sådär höll det på. Vi gjorde ju lite andra saker också än att bara sitta i bilen, så godispåsen räckte faktiskt hela helgen. Shit vad gott det var! Och jag var så berusat lycklig över detta tillfälle att verkligen få UNNA MIG.
Men sen har begäret efter de där jävla chokladdragerade godisarna levt kvar i min hjärna i över en månad! Jag har överfallits av tankar nästan varje dag på när jag möjligtvis kunde få unna mig en påse av godisarna igen, vem som kanske kunde tänkas passera den vägen och kunde köpa med sig till mig, om jag själv kunde ta och pipa ner en sväng till Ödeshög kanske, vilka smaker jag ville ha, hur det kändes att bita igenom de olika sorterna, vilken konsistens de hade, hur de luktade, hur de kändes att hålla i och stoppa i munnen, mm, mm, mm. De där godisarna har tamejfan kapat min hjärna och bosatt sig i en del av den! Nu börjar de möjligtvis packa ihop sitt läger och flytta bort, för nu börjar tankarna blekna. Halleluja! Det är underbart att få slippa hålla på och tänka på chokladdragerade godisar och Ödeshög hela jävla tiden!
På nåt sätt har det här med att UNNA MIG en stor betydelse i det hela. För det mesta om vardagarna så tänker jag inte på att jag behöver unna mig något - visst ser jag alltid fram emot en måltid, men jag flyger inte iväg i nån njutningsbesatthet. Jag har en strikt plan över vad jag får äta och inte, undviker sånt som kan ”trigga” mig, och lyckas för det allra mesta hålla kontrollen och äta sansat och nyttigt. Men på något sätt känns det som att kontrollen och behärskningen till vardags är en ”deal” med mitt begär, och att priset för den dealen är att jag MÅSTE få UNNA MIG något med jämna mellanrum.
Längtan efter att få UNNA MIG något pockar på hela tiden, och när jag väl ger efter och planerar in att ”nä nu borde det vara OK att jag får UNNA MIG något igen”, så slutar det ganska ofta med något som framkallar den där sjuka njutningen och frosseri. Men om jag däremot försöker introducera tanken att jag skulle sluta unna mig saker så tar det tvärstopp, och jag blir riktigt arg. ”Va – ska jag inte få njuta av saker nu heller??!! Vad är det för jävla liv??!!” Fast det blir också en liten kamp över när och hur ofta jag verkligen ska få UNNA MIG. Ibland har vi fikabröd på jobbet. Ska man inte kunna få ta en bit då? ”Alla andra” tar ju en bit utan problem? Varför måste jag ha dåligt samvete över att ta en bit? Varför måste jag få en massa jävla cravings och vilja äta upp hela jävla fatet bara om jag tar en liten bit?
Igår var jag med och arrangerade en konferens med jobbet. Bara det är ju en garanti på onyttig mat... Och i de lägena är jag inte helt nöjd med mitt matbeteende faktiskt, och jag inser att jag nog måste ta tag i det på nåt sätt... Eftersom det är jag som har bokat och beställt allt med konferensanläggningen så känner jag mig lite ansvarig för det som har beställts. Och det använder min hjärna som ursäkt för att jag måste äta upp det fika som inte äts upp – speciellt om det är några som har beställt specialkost som inte dyker upp. Jag bara kan inte låta specialmackorna eller specialbakelserna bli liggandes och kastas. Det snurrar också i min hjärna att det här med matsvinn är fruktansvärt, vilket också hjärnan använder som ursäkt. Alltså jag vill verkligen inte bete mig såhär, och jag tänker varje gång det är konferens att ”idag SKA jag inte frossa!”, men det går bara inte att låta bli. Jag kan inte låta bli. Mackorna/bakelserna ligger bara där, alla har gått tillbaks in i konferensrummet igen och det som är kvar kommer sannolikt att kastas. Så jag måste försöka ”rädda” så mycket jag orkar. Tänker att det ju inte spelar någon roll. Kan inte stå emot. Det är en läskig känsla - när jag tänker att jag inte ska ta något men ändå ser jag hur min kropp går fram till fikabordet och plockar på mig och stoppar in i munnen. Läskigt. Och jag fattar inte riktigt varför det blir så. Eller vad jag ska göra åt det. Och så kommer hela tiden tanken på att jag behöver få UNNA MIG – ”Idag är ett perfekt tillfälle att få UNNA MIG!!”, ”Jag kan lika gärna passa på att UNNA MIG när jag ändå är här”, och så vibrerar den där förbannade skeva njutningen i bakgrunden och orsakar hjärndimma och kontrollförlust.
Och ofta är det inte ens gott.
Vad fan.
Jag blir äcklad och förbannad på mig själv när jag skriver det här. Jag brukar inte tänka på det, brukar inte fokusera på att det händer, brukar inte ens låtsas om att det är såhär, utan tänker att ”Det är säkert normalt” eller ”Såhär är det säkert för alla”. Det händer dessutom inte så jätteofta. De här tre tillfällena jag har skrivit om ovan är nog de enda tre jag kan komma på den senaste månaden. Tre ”frossartillfällen” på en månad – det borde väl vara OK? Och vaddå ”frossa” – tre portioner Pad thai på en kväll, en påse godis på en helg, och tre frallor och fyra bakelser på en konferensdag – räknas det ens som frosseri?
Och så fokuserar jag hela tiden på de vanliga vardagarna när jag har total kontroll, och är stolt över dem.
Fast... det är ändå något som skaver, något som inte känns riktigt bra...
För några veckor sen skulle jag ha en fredagskväll hemma själv, och tänkte göra lite mysigt och unna mig en extra god middag. Jag funderade på vad jag ville äta och kom fram till att jag skulle göra en Pad thai-variant, för det är något jag äter ytterst sällan. Massvis med räkor, massvis med fisksås (me löööööv fisksås!!
), nudlar, oystersås, vitlök, chili, lime, koriander och en hel del andra godsaker! Alltså DEN förväntan och längtan som byggdes upp i min kropp inför denna fredagskväll! Jag gick och tänkte hela veckan på den stundande fredagskvällen då jag skulle få äta min egna Pad thai. Tankarna dånade i min hjärna om hur gott det skulle bli, hur fisksåsen skulle smaka, hur konsistensen är på räkor och hur det känns att stoppa en räka i munnen och tugga på den – ja alltså det här surrade runt i min skalle i flera dagar. Bara tanken på att jag äntligen skulle tillåta mig att UNNA MIG lite njutning gjorde att alla mina signalsubstanser hoppade runt och dansade små grodorna av förväntan i flera dagar.Fredagskvällen kom och jag lagade maten enligt recept, vilket var beräknat till 4 portioner, och tänkte att jag kunde spara resterna till matlådor. När maten var klar och jag stoppade in första tuggan i munnen så fullkomligen exploderade njutningen!! Jag sveptes med i en våg av vällust och struntade i allt annat – lassade på mer och mer på tallriken och stoppade munnen så full jag bara kunde (ju mer mat i munnen och ju större tuggor att svälja desto större njutningskick). Jag minns inte om jag åt upp två eller tre portioner. Jag bara åkte med i en skimrande värld av lycka och välbehag. Så jävla jävla gott, så jävla jävla njutningsfullt - eufori!!
När jag väl ”vaknade upp” igen och stirrade på det som var kvar av maträtten så kände jag mig faktiskt lite beklämd. Mest var det en sorg över att jag nu börjar tänka i banorna att den njutningskänsla jag känner kanske inte är bra för mig, och även en liten besvikelse över att jag inte hade kunnat njuta av en god middag utan kontrollförlust och frossarläge...
Jag ramlade över ett tips på boken Sockerbomben 3.0 nyligen och har precis börjat med den. Tänkte se om den kan ge mig någon infallsvinkel som jag kan ha nytta av. Fast jag tror inte att jag är sockerberoende på det sätt som beskrivs i den boken. OK, jag är medveten om att förnekelse är en del av ett beroende
, men jag triggas ju inte speciellt av godis och socker, och jag känner inte helt igen mig i de patientberättelser som tas upp i boken. En sak som upprepats flera gånger i boken är att ”man går ju inte igång på vanlig mat”, ”man skulle ju inte frossa på en tallrik torsk direkt”... osv – som en förstärkning av att det är just kolhydrater som har den här effekten. Men alltså... jag går ju igång på ”vanlig mat”. Jag skulle utan tvekan kunna gå i frossarläge över torsk! Just nu är jag inne i en period då jag längtar efter ägg hela tiden, och när jag äter löskokta ägg eller helstekt ägg och sörplar i mig den varma rinnande äggulan så blixtrar det njutningsstjärnor framför ögonen på mig, och jag vill bara VRÄKA i mig ägg!...Och det är den njutningskänslan (och ”hjärnkapningen” och besattheten i samband med den) jag försöker identifiera och lära mig känna igen kännetecknen på. För jag misstänker som sagt att den njutningen inte är nån bra njutning. Att jag borde försöka lära mig undvika den, genom att lära mig förstå när den uppstår och undvika de situationerna.
Fast OK, ibland går jag loss lite på sötsaker också, måste jag kanske erkänna... Jag har identifierat en annan händelse på senaste tiden, som kan falla under ”jag har blivit kapad”-kategorin. Jag var ute på en roadtrip-helg med några vänner. Vi skulle åka på motorvägen förbi Ödeshög, och jag kunde inte låta bli att föreslå att vi skulle stanna till där på nervägen. För i Ödeshög finns en godisfabrik som gör väldigt goda chokladdragerade nötter och frukter, och de har fabriksförsäljning!... Sagt och gjort – vi stannade där och jag köpte en STOR påse. Jag åt ända tills jag mådde illa, sen när illamåendet hade lagt sig plockade jag fram påsen igen och åt lite till tills jag mådde illa igen, och sådär höll det på. Vi gjorde ju lite andra saker också än att bara sitta i bilen, så godispåsen räckte faktiskt hela helgen. Shit vad gott det var! Och jag var så berusat lycklig över detta tillfälle att verkligen få UNNA MIG.
Men sen har begäret efter de där jävla chokladdragerade godisarna levt kvar i min hjärna i över en månad! Jag har överfallits av tankar nästan varje dag på när jag möjligtvis kunde få unna mig en påse av godisarna igen, vem som kanske kunde tänkas passera den vägen och kunde köpa med sig till mig, om jag själv kunde ta och pipa ner en sväng till Ödeshög kanske, vilka smaker jag ville ha, hur det kändes att bita igenom de olika sorterna, vilken konsistens de hade, hur de luktade, hur de kändes att hålla i och stoppa i munnen, mm, mm, mm. De där godisarna har tamejfan kapat min hjärna och bosatt sig i en del av den! Nu börjar de möjligtvis packa ihop sitt läger och flytta bort, för nu börjar tankarna blekna. Halleluja! Det är underbart att få slippa hålla på och tänka på chokladdragerade godisar och Ödeshög hela jävla tiden!
På nåt sätt har det här med att UNNA MIG en stor betydelse i det hela. För det mesta om vardagarna så tänker jag inte på att jag behöver unna mig något - visst ser jag alltid fram emot en måltid, men jag flyger inte iväg i nån njutningsbesatthet. Jag har en strikt plan över vad jag får äta och inte, undviker sånt som kan ”trigga” mig, och lyckas för det allra mesta hålla kontrollen och äta sansat och nyttigt. Men på något sätt känns det som att kontrollen och behärskningen till vardags är en ”deal” med mitt begär, och att priset för den dealen är att jag MÅSTE få UNNA MIG något med jämna mellanrum.
Längtan efter att få UNNA MIG något pockar på hela tiden, och när jag väl ger efter och planerar in att ”nä nu borde det vara OK att jag får UNNA MIG något igen”, så slutar det ganska ofta med något som framkallar den där sjuka njutningen och frosseri. Men om jag däremot försöker introducera tanken att jag skulle sluta unna mig saker så tar det tvärstopp, och jag blir riktigt arg. ”Va – ska jag inte få njuta av saker nu heller??!! Vad är det för jävla liv??!!” Fast det blir också en liten kamp över när och hur ofta jag verkligen ska få UNNA MIG. Ibland har vi fikabröd på jobbet. Ska man inte kunna få ta en bit då? ”Alla andra” tar ju en bit utan problem? Varför måste jag ha dåligt samvete över att ta en bit? Varför måste jag få en massa jävla cravings och vilja äta upp hela jävla fatet bara om jag tar en liten bit?
Igår var jag med och arrangerade en konferens med jobbet. Bara det är ju en garanti på onyttig mat... Och i de lägena är jag inte helt nöjd med mitt matbeteende faktiskt, och jag inser att jag nog måste ta tag i det på nåt sätt... Eftersom det är jag som har bokat och beställt allt med konferensanläggningen så känner jag mig lite ansvarig för det som har beställts. Och det använder min hjärna som ursäkt för att jag måste äta upp det fika som inte äts upp – speciellt om det är några som har beställt specialkost som inte dyker upp. Jag bara kan inte låta specialmackorna eller specialbakelserna bli liggandes och kastas. Det snurrar också i min hjärna att det här med matsvinn är fruktansvärt, vilket också hjärnan använder som ursäkt. Alltså jag vill verkligen inte bete mig såhär, och jag tänker varje gång det är konferens att ”idag SKA jag inte frossa!”, men det går bara inte att låta bli. Jag kan inte låta bli. Mackorna/bakelserna ligger bara där, alla har gått tillbaks in i konferensrummet igen och det som är kvar kommer sannolikt att kastas. Så jag måste försöka ”rädda” så mycket jag orkar.
Tänker att det ju inte spelar någon roll. Kan inte stå emot. Det är en läskig känsla - när jag tänker att jag inte ska ta något men ändå ser jag hur min kropp går fram till fikabordet och plockar på mig och stoppar in i munnen. Läskigt. Och jag fattar inte riktigt varför det blir så. Eller vad jag ska göra åt det. Och så kommer hela tiden tanken på att jag behöver få UNNA MIG – ”Idag är ett perfekt tillfälle att få UNNA MIG!!”, ”Jag kan lika gärna passa på att UNNA MIG när jag ändå är här”, och så vibrerar den där förbannade skeva njutningen i bakgrunden och orsakar hjärndimma och kontrollförlust.Och ofta är det inte ens gott.
Vad fan.
Jag blir äcklad och förbannad på mig själv när jag skriver det här. Jag brukar inte tänka på det, brukar inte fokusera på att det händer, brukar inte ens låtsas om att det är såhär, utan tänker att ”Det är säkert normalt” eller ”Såhär är det säkert för alla”. Det händer dessutom inte så jätteofta. De här tre tillfällena jag har skrivit om ovan är nog de enda tre jag kan komma på den senaste månaden. Tre ”frossartillfällen” på en månad – det borde väl vara OK? Och vaddå ”frossa” – tre portioner Pad thai på en kväll, en påse godis på en helg, och tre frallor och fyra bakelser på en konferensdag – räknas det ens som frosseri?
Och så fokuserar jag hela tiden på de vanliga vardagarna när jag har total kontroll, och är stolt över dem.
Fast... det är ändå något som skaver, något som inte känns riktigt bra...
