Jag har gjort det! Jag har sett dom live!! 
I början funderade jag över vad det är som gör att ett gäng 70-plussare – som utseendemässigt inte direkt är några bildsköna babyfaces längre minst sagt, och där Mick Jagger inte har riktigt samma tonomfång i sin åldrade röst som förr – fortfarande kan vara så stora. Men sen behöver jag inte fundera längre. Det som från början kan te sig som fyra färgglada gamla gubbar på scen och lite skramligt ljud, förvandlas sedan till någonting helt annat, mycket mycket större. Det är energin, det är utstrålningen, det är glädjen, det är självsäkerheten i alla samlade års erfarenhet, det är känslan i musiken som produceras där på scenen just där och just då, det är magin som uppstår när dessa personer är tillsammans. Och oavsett hur konstigt det än kan låta så äger Mick Jagger fortfarande en utstrålning och energi som jag faktiskt inte kan låta bli att finna attraktiv. Sex appeal.
Bitvis sitter jag och lyssnar på musik, men bitvis sugs jag in i en upplevelse som är så stor att jag på sätt och vis försvinner bort in i min upplevelse. Ni vet sådär när man glömmer tid och rum och bara sitter och gapar utan att tänka på att man kanske ser dum ut...
Två nummer får mig med alldeles extra. Det är dels Out of control, en låt från sent 90-tal som jag ärligt talat inte bekantat mig med särskilt mycket tidigare. Den är – wow. Dubbelwow. – Känslan. – Ljusleken. (jag älskar när man låter musik och ljuseffekter samspela) Jag blir alldeles tagen. Och dels är det Gimme shelter, en låt som jag sedan tidigare har förstått blir sprängstoff live. Och det blev den verkligen. En riktig sinnlig och känslosam upplevelse. Jag går fortfarande och nynnar: ”it’s just a shot away – it’s just a shot away...”
Min favorit Doom and gloom lyfter inte riktigt live, men det var roligt att dom hade med den. Jag tror att den låten helt enkelt är oslagbar just tillsammans med Jonas Åkerlunds fantastiska video med Noomi Rapace (http://www.youtube.com/watch?v=1DWiB7ZuLvI ) – videon är så grymt klockren att det aldrig går att återge låten på något annat sätt och få den lika bra.
När jag går därifrån är jag fylld av en upplevelse som är svår att beskriva och som är något mer än bara det jag såg och hörde. Och jag är så tacksam att jag var där.
(Och bara att uppleva att vara en av 40-45 000 pers på samma lilla yta var också fascinerande, särskilt att ta sig dit och därifrån, vilket för vår del gick förvånansvärt och oväntat smidigt.)
Det var verkligen en rolig upplevelse!!
I början funderade jag över vad det är som gör att ett gäng 70-plussare – som utseendemässigt inte direkt är några bildsköna babyfaces längre minst sagt, och där Mick Jagger inte har riktigt samma tonomfång i sin åldrade röst som förr – fortfarande kan vara så stora. Men sen behöver jag inte fundera längre. Det som från början kan te sig som fyra färgglada gamla gubbar på scen och lite skramligt ljud, förvandlas sedan till någonting helt annat, mycket mycket större. Det är energin, det är utstrålningen, det är glädjen, det är självsäkerheten i alla samlade års erfarenhet, det är känslan i musiken som produceras där på scenen just där och just då, det är magin som uppstår när dessa personer är tillsammans. Och oavsett hur konstigt det än kan låta så äger Mick Jagger fortfarande en utstrålning och energi som jag faktiskt inte kan låta bli att finna attraktiv. Sex appeal.
Bitvis sitter jag och lyssnar på musik, men bitvis sugs jag in i en upplevelse som är så stor att jag på sätt och vis försvinner bort in i min upplevelse. Ni vet sådär när man glömmer tid och rum och bara sitter och gapar utan att tänka på att man kanske ser dum ut...
Två nummer får mig med alldeles extra. Det är dels Out of control, en låt från sent 90-tal som jag ärligt talat inte bekantat mig med särskilt mycket tidigare. Den är – wow. Dubbelwow. – Känslan. – Ljusleken. (jag älskar när man låter musik och ljuseffekter samspela) Jag blir alldeles tagen. Och dels är det Gimme shelter, en låt som jag sedan tidigare har förstått blir sprängstoff live. Och det blev den verkligen. En riktig sinnlig och känslosam upplevelse. Jag går fortfarande och nynnar: ”it’s just a shot away – it’s just a shot away...”
Min favorit Doom and gloom lyfter inte riktigt live, men det var roligt att dom hade med den. Jag tror att den låten helt enkelt är oslagbar just tillsammans med Jonas Åkerlunds fantastiska video med Noomi Rapace (http://www.youtube.com/watch?v=1DWiB7ZuLvI ) – videon är så grymt klockren att det aldrig går att återge låten på något annat sätt och få den lika bra.
När jag går därifrån är jag fylld av en upplevelse som är svår att beskriva och som är något mer än bara det jag såg och hörde. Och jag är så tacksam att jag var där.
(Och bara att uppleva att vara en av 40-45 000 pers på samma lilla yta var också fascinerande, särskilt att ta sig dit och därifrån, vilket för vår del gick förvånansvärt och oväntat smidigt.)
Det var verkligen en rolig upplevelse!!
