När jag gjorde recap av mitt kärleksliv här i dagboken för ett tag sen utelämnade jag såklart en massa personer som av en eller annan anledning inte kändes så viktiga att skriva om, just då. Men en sån person har dykt upp i mitt liv igen då våra barn går i samma fritidsaktivitet nu, så därför tänker jag avhandla en mycket mörk tid i mitt liv men med fokus på dom få ljusglimtar som ändå fanns där, dvs högstadiet.
Jag var nog osäker på om jag kunde bli kär över huvud taget vid den här tidpunkten, och framförallt då kär i killar. Alla killar i min klass var direkt motbjudande eftersom i princip 90% bestod av mobbare och bystanders som flabbade med. Jag var på riktigt rädd för killarna i min klass. Dom kunde göra utfall, skrika i ens öra, spotta på en, ta sönder ens grejer, mm mm. Jag tror faktiskt inte det finns någon 14årig tjej som går igång på ett sånt här beteende, men vissa har väl lättare att acceptera spelreglerna än vad jag hade.
Hur som haver, jag hade lite odefinierbara känslor för en tjej i min klass. Vi var inte kompisar eller så, utan tillhörde olika "gäng" (jag tillhörde tönt-gänget och hon "tuffa brudarna"). Så redan där var det ju liksom kört. Och eftersom att min "bästa kompis" och främsta förtryckare hade blivit så djupt obekväm om jag uttalat dessa känslor öppet så höll jag det för mig själv. Och någonstans fanns väl också ett hopp om att inte alla killar var som idioterna i min klass.
Och visst fanns dom, killarna som inte var idioter, till och med i en parallellklass där hälften av eleverna hade hemmatillverkade batiktröjor och manchesterbyxor. Bobo utmärkte sig speciellt genom sin svarta basker, bruna manchesterjacka som var full med pins samt palestinasjal. Det var helt enkelt inte så många fjortonåriga killar som såg ut som honom, där runt millennieskiftet på Nordhemsskolan när prasselbyxor och buffaloskor var det hetaste modet. Och visst fick han en och annan gliring, men det tycktes liksom inte bekomma honom det allra minsta. Han flöt som en delfin av teflon genom skolkorridorerna med huvudet högt, medan en annan hade fullt schå med att smyga längs väggarna och kamouflera mig väl för att inte påkalla någon onödig uppmärksamhet. Vi utbytte aldrig så mycket som ett ord, men när jag såg honom började hjärtat att hamra vilt och jag kände triumferande glädje när vi hamnade jämte varandra i matsalen, eller på någon bussresa. Han hade antagligen ingen aning om vem jag var.
Främst på grund av mitt nyfunna intresse för killar eller specifikt en kille som råkade vara kommunist beslutade jag att gå med i Ung Vänster, till min mors stora förtjusning. Där var jag med lite halvhjärtat tills jag började gymnasiet och träffade Sandra, som övertygade mig om att gå med i SUF istället. SUF-killarna var, till skillnad från Ung Vänsterkillarna inga mjukisar i manchester, och jag kände mig nog alltid lite malplacerad i det sammanhanget. Men det var trevligt att tillhöra ett gäng och jag accepterades fullt ut som den jag var utan några knussligheter, och Bobo fortsatte så vitt jag vet vara engagerad i Vänsterpartiet. Någon gång sågs vi ute på lokal eller på någon fest, och trots att min identitet som hästnörd och mobboffer hade uppgraderats till hon "panda-tjejen i Radical Cheerleaders", så blev jag alltid blyg och bortkommen när någon från det förflutna dök upp. Som om jag påmindes om vem jag verkligen var, och att jag närsomhelst kunde bli avslöjad. Inte för att Bobo skulle ha, jamen, ni fattar. Han kom förmodligen inte ens ihåg mig. Men det fanns andra som kom ihåg, och länge kände jag någon slags skam bara över att vara den jag är. Det är så himla, himla lätt att falla in i gamla roller och mönster har jag märkt.
Iaf, nu går Bobos dotter i samma aktivitet som min son. Det är lite kul att se dom interagera med varandra, hon verkar snäll. Jag tänker att det kanske blir såhär mer om man bort på en mindre ort där alla känner alla och har gått i samma skola i generationer, men vi gör ju liksom inte det och vi bor i helt olika stadsdelar så det är bara en slump att det blev såhär nu. Vi har fortfarande inte utbytt ett ord (fast vi kanske gjorde det nån gång i gymnasiet, minns inte riktigt, men jag kan ha gett honom ett paket cigg på en fest nån gång?) Men jag har för första gången en väldigt stark känsla av att han visst vet vem jag är. Kanske har han gått hem och bläddrat i nån gammal skolkatalog? Eller så ger jag honom inte tillräckligt med credd för hur uppmärksam han kan ha varit, när jag satt där med bultande hjärta bara ett säte bakom honom i bussen hem från skidresan i Sunne, och gång på gång kom på mig själv med att låta blicken vandra åt hans håll.
Jag var nog osäker på om jag kunde bli kär över huvud taget vid den här tidpunkten, och framförallt då kär i killar. Alla killar i min klass var direkt motbjudande eftersom i princip 90% bestod av mobbare och bystanders som flabbade med. Jag var på riktigt rädd för killarna i min klass. Dom kunde göra utfall, skrika i ens öra, spotta på en, ta sönder ens grejer, mm mm. Jag tror faktiskt inte det finns någon 14årig tjej som går igång på ett sånt här beteende, men vissa har väl lättare att acceptera spelreglerna än vad jag hade.
Hur som haver, jag hade lite odefinierbara känslor för en tjej i min klass. Vi var inte kompisar eller så, utan tillhörde olika "gäng" (jag tillhörde tönt-gänget och hon "tuffa brudarna"). Så redan där var det ju liksom kört. Och eftersom att min "bästa kompis" och främsta förtryckare hade blivit så djupt obekväm om jag uttalat dessa känslor öppet så höll jag det för mig själv. Och någonstans fanns väl också ett hopp om att inte alla killar var som idioterna i min klass.
Och visst fanns dom, killarna som inte var idioter, till och med i en parallellklass där hälften av eleverna hade hemmatillverkade batiktröjor och manchesterbyxor. Bobo utmärkte sig speciellt genom sin svarta basker, bruna manchesterjacka som var full med pins samt palestinasjal. Det var helt enkelt inte så många fjortonåriga killar som såg ut som honom, där runt millennieskiftet på Nordhemsskolan när prasselbyxor och buffaloskor var det hetaste modet. Och visst fick han en och annan gliring, men det tycktes liksom inte bekomma honom det allra minsta. Han flöt som en delfin av teflon genom skolkorridorerna med huvudet högt, medan en annan hade fullt schå med att smyga längs väggarna och kamouflera mig väl för att inte påkalla någon onödig uppmärksamhet. Vi utbytte aldrig så mycket som ett ord, men när jag såg honom började hjärtat att hamra vilt och jag kände triumferande glädje när vi hamnade jämte varandra i matsalen, eller på någon bussresa. Han hade antagligen ingen aning om vem jag var.
Främst på grund av mitt nyfunna intresse för killar eller specifikt en kille som råkade vara kommunist beslutade jag att gå med i Ung Vänster, till min mors stora förtjusning. Där var jag med lite halvhjärtat tills jag började gymnasiet och träffade Sandra, som övertygade mig om att gå med i SUF istället. SUF-killarna var, till skillnad från Ung Vänsterkillarna inga mjukisar i manchester, och jag kände mig nog alltid lite malplacerad i det sammanhanget. Men det var trevligt att tillhöra ett gäng och jag accepterades fullt ut som den jag var utan några knussligheter, och Bobo fortsatte så vitt jag vet vara engagerad i Vänsterpartiet. Någon gång sågs vi ute på lokal eller på någon fest, och trots att min identitet som hästnörd och mobboffer hade uppgraderats till hon "panda-tjejen i Radical Cheerleaders", så blev jag alltid blyg och bortkommen när någon från det förflutna dök upp. Som om jag påmindes om vem jag verkligen var, och att jag närsomhelst kunde bli avslöjad. Inte för att Bobo skulle ha, jamen, ni fattar. Han kom förmodligen inte ens ihåg mig. Men det fanns andra som kom ihåg, och länge kände jag någon slags skam bara över att vara den jag är. Det är så himla, himla lätt att falla in i gamla roller och mönster har jag märkt.
Iaf, nu går Bobos dotter i samma aktivitet som min son. Det är lite kul att se dom interagera med varandra, hon verkar snäll. Jag tänker att det kanske blir såhär mer om man bort på en mindre ort där alla känner alla och har gått i samma skola i generationer, men vi gör ju liksom inte det och vi bor i helt olika stadsdelar så det är bara en slump att det blev såhär nu. Vi har fortfarande inte utbytt ett ord (fast vi kanske gjorde det nån gång i gymnasiet, minns inte riktigt, men jag kan ha gett honom ett paket cigg på en fest nån gång?) Men jag har för första gången en väldigt stark känsla av att han visst vet vem jag är. Kanske har han gått hem och bläddrat i nån gammal skolkatalog? Eller så ger jag honom inte tillräckligt med credd för hur uppmärksam han kan ha varit, när jag satt där med bultande hjärta bara ett säte bakom honom i bussen hem från skidresan i Sunne, och gång på gång kom på mig själv med att låta blicken vandra åt hans håll.
