Hej alla därute skulle behöva lite hjälp!
I förrgår var den värsta dan i mitt liv då min älskade häst på 20 år fick somna in. Jag köpte henne som 5-åring då hon skulle gått till slakt för hon inte dög som travhäst. Vi hade 15 underbara år tillsammans!! Men ända sen okt förra året blev hon bara sämre och sämre, halt på båda bakbenen, tappade alla muskler på bakdel och rygg så man såg knotor och höftknölar och ryggraden. Trots bra och mycket foder så fortsatte hon att tappa vikt. Hon fick en sista sommar och var trots sina krämpor glad och nöjd i hagen. Men de sista veckorna ville hon inte ens rulla i hagen, trots att hon var expert att få in lera överallt
hon la sig inte på nätterna heller, tror hon var rädd att inte komma upp igen! Hon åt mindre och mindre, stod mest och hängde i hagen och gick ifrån flocken .När jag skriver detta hör jag ju att det var dags för henne att vandra vidare! Men ändå känner jag mig som världens största och sämsta människa som hade ihjäl min bäst vän!! Hon var så glad när hon såg mig i hagen när jag hämtade henne, och sen gick vi ut från stallet med veterinären och ut i hagen och hon tittade upp i hagen och sen var hon borta, hon fick ett jättebra slut och allt gick lugnt och fint till och hon var borta innan hon föll till marken. Men ändå grämer jag mig att jag avslutade hennes liv...
I förrgår var den värsta dan i mitt liv då min älskade häst på 20 år fick somna in. Jag köpte henne som 5-åring då hon skulle gått till slakt för hon inte dög som travhäst. Vi hade 15 underbara år tillsammans!! Men ända sen okt förra året blev hon bara sämre och sämre, halt på båda bakbenen, tappade alla muskler på bakdel och rygg så man såg knotor och höftknölar och ryggraden. Trots bra och mycket foder så fortsatte hon att tappa vikt. Hon fick en sista sommar och var trots sina krämpor glad och nöjd i hagen. Men de sista veckorna ville hon inte ens rulla i hagen, trots att hon var expert att få in lera överallt
hon la sig inte på nätterna heller, tror hon var rädd att inte komma upp igen! Hon åt mindre och mindre, stod mest och hängde i hagen och gick ifrån flocken .När jag skriver detta hör jag ju att det var dags för henne att vandra vidare! Men ändå känner jag mig som världens största och sämsta människa som hade ihjäl min bäst vän!! Hon var så glad när hon såg mig i hagen när jag hämtade henne, och sen gick vi ut från stallet med veterinären och ut i hagen och hon tittade upp i hagen och sen var hon borta, hon fick ett jättebra slut och allt gick lugnt och fint till och hon var borta innan hon föll till marken. Men ändå grämer jag mig att jag avslutade hennes liv...
