Japp det är jag det, eller jag börjar faktiskt fundera på om jag lider av någons slags OCD när det kommer till hoppning, ja även markabete som det nu var i går på lektionen?
Något mentalt är det i alla fall. För går det jättedåligt, jag då blir jag rädd och går det jättebra (som igår) då blir jag också jätterädd. För får jag till ett bra språng, ja då vågar jag inte fortsätta ifall det går åt helvete nästa. Vilket det oftast gör för jag börjar tänka för mycket. Suck, blir så trött på min hjärna ibland.
Vi hade alltså markarbete igår, tre travbommar vid ena hörnan och en galoppbom vid motsatt hörna.
Började lätt i skritt (för att lära oss vägen, ni förstår lite nivån på min grupp när det kommer till hoppning
) och sen trav.
Därefter delades vi upp tre och tre och red först över travbommarna för att sen fatta galopp och ta den ensamma bommen. Det skulle göras tre ggr per grupp.
Min tur, fick till en riktigt bra trav och kom bra över travbommarna. Sen började min hjärna tänka "eehh kanske ska ta nästa i trav och inte galopp" varpå Stora W svarade telepatiskt "Sa du galopp? Ja absolut !"
För det första kan jag säga det var en av de snyggaste galoppfattningarna vi gjort, för det andra kände jag att nä det kommer bli pannkaka om jag försöker bryta av, så med hjärtat i halsgropen styrde jag mot bommen.
Upp i lätt sits och upp med blicken (för att slippa se bommen) och vi var över på 0,3 sek och det blev så klockrent.
Det är där och då min hjärna ballar ur och talar om för resten av kroppen, att gör vi om det här ja då dör vi.
Så det blev inget mer försök
Det tråkiga är att en del av mig VILL men en annan del i princip DÖR när jag provar. Den delen gör så jag mår illa, benen skakar och jag får gråten i halsen. Varför kan inte VILL-delen vara lite starkare?
Hade tänkt anmäla mig till markarbetes-kursen i december men vet inte om det är så bra ide. Kul stå mitt i ridhuset halva lektionerna
Något mentalt är det i alla fall. För går det jättedåligt, jag då blir jag rädd och går det jättebra (som igår) då blir jag också jätterädd. För får jag till ett bra språng, ja då vågar jag inte fortsätta ifall det går åt helvete nästa. Vilket det oftast gör för jag börjar tänka för mycket. Suck, blir så trött på min hjärna ibland.
Vi hade alltså markarbete igår, tre travbommar vid ena hörnan och en galoppbom vid motsatt hörna.
Började lätt i skritt (för att lära oss vägen, ni förstår lite nivån på min grupp när det kommer till hoppning
) och sen trav.Därefter delades vi upp tre och tre och red först över travbommarna för att sen fatta galopp och ta den ensamma bommen. Det skulle göras tre ggr per grupp.
Min tur, fick till en riktigt bra trav och kom bra över travbommarna. Sen började min hjärna tänka "eehh kanske ska ta nästa i trav och inte galopp" varpå Stora W svarade telepatiskt "Sa du galopp? Ja absolut !"
För det första kan jag säga det var en av de snyggaste galoppfattningarna vi gjort, för det andra kände jag att nä det kommer bli pannkaka om jag försöker bryta av, så med hjärtat i halsgropen styrde jag mot bommen.
Upp i lätt sits och upp med blicken (för att slippa se bommen) och vi var över på 0,3 sek och det blev så klockrent.
Det är där och då min hjärna ballar ur och talar om för resten av kroppen, att gör vi om det här ja då dör vi.
Så det blev inget mer försök
Det tråkiga är att en del av mig VILL men en annan del i princip DÖR när jag provar. Den delen gör så jag mår illa, benen skakar och jag får gråten i halsen. Varför kan inte VILL-delen vara lite starkare?
Hade tänkt anmäla mig till markarbetes-kursen i december men vet inte om det är så bra ide. Kul stå mitt i ridhuset halva lektionerna
