När jag vaknar på morgnarna så är det till en wakeup light-väckarklocka med radio.
Det där med radiostation är svårt! Riktigt svårt. Särskilt på morgonen, för morgonstunden har en lite särskild ställning hos mig. Som att den är extra skör.
Det finns egentligen ingen station som passar mig helt och hållet, och dom stationer som eventuellt kan vara av intresse för mig på morgonen är antingen inget min man vill höra, eller så svaga att dom inte går att få in där jag bor med mindre än nån avancerad takantenn. Och det har inte min väckarklocka.
Så det har blivit nån slags kompromiss i radiostationsvalet som har landat på P4. Det funkar OK.
Men det är en sak som jag stör mig något oerhört på varenda dag, och det är nyheterna.
Jag har skrivit tidigare om att jag inte sympatiserar med det sätt på vilket nyheter förmedlas i vårt samhälle. Jag tycker att det är märkligt att det är monopol på hur nyheter ska framställas och vilken världsbild som förmedlas. När nyheterna sätter igång på morgonen så börjar jag nästan räkna ord: krig, terrorism, mord, våld, hot, misshandel, våldtäkt, varning, rån, mordbrand, brott, grovt bedrägeri, oenighet, restriktioner, narkotika, katastrof – ja, det är full jackpot varenda dag.
(HJÄLP MIG - DOM BAJSAR I MINA ÖRON!!!)
Det handlar alltså inte om att jag är ute efter att blunda för det som sker, utan det handlar om upplägget av nyheterna, hur man väljer ut vad som är nyheter och hur man sedan presenterar dom.
Jag vet att min irritation kring detta bygger mycket på att jag håller på att träna på att fokusera på det som är gott och vackert i livet, förändra mitt liv genom att förändra min inställning och fylla mitt liv med positiv energi. Och genom mina övningar så har jag börjat reagera allt mer på att det som förmedlas genom nyhetskanalerna är så enormt främmande mot hur livet faktiskt ser ut. Varför är det så mycket problematisering? Visst finns det problem, men måste verkligen _allting_ problematiseras? Tillslut drunkar ju de verkliga problemen i en enda stor allmän problemsörja. Och varför är det ingen bättre jämnvikt mellan positiva och negativa nyheter? Varför måste fokus ligga på katastrof-, brotts- och eländesrapportering och inte på lösningar, framsteg och förbättringar?
Nu kanske jag är överkänslig - det vet jag visserligen inte men det är väl inte omöjligt. Men vad gör allt detta elände med normalkänsliga människor? Blir det inte så att man stänger av och blir avtrubbad? Orkar vi vara empatiska när det känns övermäktigt av elände?
I en artikel om empati som jag läste så står det såhär (angående bilden på den ilandspolade Alan Kurdi):
”Många kan ha känt ett rent obehag, vilket snarare kan få människor att titta bort eller stänga av tv:n för att slippa känna den andres smärta.”
Det behöver ju inte ens gå så långt att man aktivt stänger av, tittar bort eller byter kanal. Kanske slutar man bara att bry sig om det som förmedlas. Kan ständigt eländesmatande kanske få oss att stänga av empatin, och hur i hela världen kan det i så fall vara försvarbart att utforma våra nyheter på det sättet?!?
(Artikeln om empati kan läsas här: http://ki.se/forskning/konsten-att-kanna-med-andra )
Det där med radiostation är svårt! Riktigt svårt. Särskilt på morgonen, för morgonstunden har en lite särskild ställning hos mig. Som att den är extra skör.
Det finns egentligen ingen station som passar mig helt och hållet, och dom stationer som eventuellt kan vara av intresse för mig på morgonen är antingen inget min man vill höra, eller så svaga att dom inte går att få in där jag bor med mindre än nån avancerad takantenn. Och det har inte min väckarklocka.
Så det har blivit nån slags kompromiss i radiostationsvalet som har landat på P4. Det funkar OK.
Men det är en sak som jag stör mig något oerhört på varenda dag, och det är nyheterna.
Jag har skrivit tidigare om att jag inte sympatiserar med det sätt på vilket nyheter förmedlas i vårt samhälle. Jag tycker att det är märkligt att det är monopol på hur nyheter ska framställas och vilken världsbild som förmedlas. När nyheterna sätter igång på morgonen så börjar jag nästan räkna ord: krig, terrorism, mord, våld, hot, misshandel, våldtäkt, varning, rån, mordbrand, brott, grovt bedrägeri, oenighet, restriktioner, narkotika, katastrof – ja, det är full jackpot varenda dag.
(HJÄLP MIG - DOM BAJSAR I MINA ÖRON!!!)
Det handlar alltså inte om att jag är ute efter att blunda för det som sker, utan det handlar om upplägget av nyheterna, hur man väljer ut vad som är nyheter och hur man sedan presenterar dom.
Jag vet att min irritation kring detta bygger mycket på att jag håller på att träna på att fokusera på det som är gott och vackert i livet, förändra mitt liv genom att förändra min inställning och fylla mitt liv med positiv energi. Och genom mina övningar så har jag börjat reagera allt mer på att det som förmedlas genom nyhetskanalerna är så enormt främmande mot hur livet faktiskt ser ut. Varför är det så mycket problematisering? Visst finns det problem, men måste verkligen _allting_ problematiseras? Tillslut drunkar ju de verkliga problemen i en enda stor allmän problemsörja. Och varför är det ingen bättre jämnvikt mellan positiva och negativa nyheter? Varför måste fokus ligga på katastrof-, brotts- och eländesrapportering och inte på lösningar, framsteg och förbättringar?
Nu kanske jag är överkänslig - det vet jag visserligen inte men det är väl inte omöjligt. Men vad gör allt detta elände med normalkänsliga människor? Blir det inte så att man stänger av och blir avtrubbad? Orkar vi vara empatiska när det känns övermäktigt av elände?
I en artikel om empati som jag läste så står det såhär (angående bilden på den ilandspolade Alan Kurdi):
”Många kan ha känt ett rent obehag, vilket snarare kan få människor att titta bort eller stänga av tv:n för att slippa känna den andres smärta.”
Det behöver ju inte ens gå så långt att man aktivt stänger av, tittar bort eller byter kanal. Kanske slutar man bara att bry sig om det som förmedlas. Kan ständigt eländesmatande kanske få oss att stänga av empatin, och hur i hela världen kan det i så fall vara försvarbart att utforma våra nyheter på det sättet?!?
(Artikeln om empati kan läsas här: http://ki.se/forskning/konsten-att-kanna-med-andra )
