Idag funderar jag över Moder Teresas text ”Anyway”:
People are often unreasonable, irrational, and self-centered.
Forgive them anyway.
If you are kind, people may accuse you of selfish, ulterior motives.
Be kind anyway.
If you are successful, you will win some unfaithful friends and some genuine enemies.
Succeed anyway.
If you are honest and sincere people may deceive you.
Be honest and sincere anyway.
What you spend years creating, others could destroy overnight.
Create anyway.
If you find serenity and happiness, some may be jealous.
Be happy anyway.
The good you do today, will often be forgotten.
Do good anyway.
Give the best you have, and it will never be enough.
Give your best anyway.
In the final analysis, it is between you and God. It was never between you and them anyway.
Texten kom till mig under mellandagarna. Jag har läst den tidigare, men nu återkom den, och den här gången så var jag visst mer mottaglig än tidigare. För den passar in i några av de funderingar jag har för närvarande.
Jag har allt mer förstått vikten av att ha en stark moral - veta vad man tycker är rätt och fel och agera efter det, följa sitt hjärta och sin inre vägvisare, stå upp för sina åsikter och följa sin övertygelse oavsett om det är krångligt eller obekvämt. Helt enkelt se till att varje dag agera på ett sätt som jag kan stå för, även om det är jobbigt. Jag har tidigare i mitt liv länge varit fast i tankebanorna att ”det är ingen idé att bry sig eller göra nånting, för det går ju åt helvete ändå/det är ju ändå så många andra som inte bryr sig” och ”det spelar väl ändå ingen roll vad lilla jag gör”. Men nu tycker jag att det är ett tankefel. Om någonting är viktigt och rätt för mig, så är det mer värt än jag tidigare har trott att även leva och agera efter det. Och om jag inte vet vad jag tycker, så är det värt att jag sätter mig ner och bildar mig en uppfattning, så jag vet var jag står och hur jag ska agera. För då blir mitt liv mer helhjärtat, och jag mår mycket bättre och får en bättre energi om jag följer min övertygelse. Och kanske kan jag då få energi att hjälpa/glädja/inspirera någon annan. Även om mina handlingar kanske inte resulterar i nånting större globalt sett, så har det ändå funnits en poäng med att agera efter min övertygelse. För om jag INTE gör det, så bär jag omedvetet med mig en känsla av uppgivenhet som hindrar mig i livet. Och varför ska jag hålla på och hindra mig själv, när nu livet ändå är så kort och förgängligt? Är det inte bättre att passa på att leva fullt ut medans livet pågår?
Enligt sjuksköterskan Bronnie Wares sammanställning ”Top 5 regrets of the dying” så är det som människor ångrar mest på sin dödsbädd följande:
1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I hadn't worked so hard.
3. I wish I'd had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Först och främst så tycker jag att den listan är oerhört viktigt för oss levande att sätta oss in i medans vi fortfarande har liv kvar att förfoga över. Kanske kan vi försöka undvika några ångerpunkter på vår egen dödsbädd?... Sen anser jag att listan bekräftar det jag skrev ovan om att leva helhjärtat och sant mot sig själv – att följa sina övertygelser, sin moral och sitt hjärta. Det ÄR viktigt.
Så på det sättet förstår jag vikten av Moder Teresas text, och tycker att den är jättebra. Säger tyst till mig själv ”it was never between you and them anyway” om jag känner mig missförstådd eller tycker att folk är dumma.
MEN...
Det finns en isolering i texten som jag inte riktigt förstår. För samtidigt är vi ju flockdjur. Något av det mest betydelsefulla för många av oss är att få vara en del av en gemenskap, höra till och få utbyte med andra människor. Det ligger programmerat i oss. Och då funderar jag över: hur ska vi nånsin kunna motivera oss att följa vår rättskänsla och moral, om det i sin tur distanserar oss från andra och gör att vi blir utfrusna från gruppen? För visst är det tyvärr det som sker ibland om man står upp för sin egen övertygelse och följer sitt hjärta, istället för att följa den upptrampade stigen som andra pekar på – att vi blir betraktade som konstiga och udda och utesluts.
Hur ska man tackla det?
Hur mycket är det värt att leva ”a life true to myself, not the life others expected of me” eller uttrycka sina känslor, om det leder till ensamhet?
Jag menar inte att man ska skita i att följa sitt hjärta på grund av grupptrycket, men jag anser att det kan finnas en stor svårighet och konflikt i dessa olika värden. Förhoppningsvis så leder ett helhjärtat liv till att man förr eller senare drar till sig människor som funkar på samma sätt som en själv och som gillar det man gör. Och att man förhoppningsvis kan träffa rätt med sina intentioner och att ens gärningar kan uppskattas av åtminstone någon eller några. Och om man följer sitt hjärta och är sann och ärlig mot sig själv, så vet jag ju att de människor som trots allt tycker om mig verkligen tycker om MIG, och inte någon roll jag försöker spela. Och det känns värdefullt.
Men vi behöver andra människor. Vi behöver någon som håller vår hand ibland. Hur ska jag orka göra gott och följa min övertygelse om jag aldrig får en kram? Jag är visserligen själv inte kristen, men jag kan inte på något sätt förstå hur en Gud skulle kunna ersätta medmänsklig interaktion och få mig att sturskt orka gå min egen väg och göra det jag anser är rätt, helt bortvänd från andra människor. För vi människor är på sätt och vis mer eller mindre sammanvävda i varandras liv, och vi behöver varandra. Och på det sättet är det definitivt ”between me and them”!
People are often unreasonable, irrational, and self-centered.
Forgive them anyway.
If you are kind, people may accuse you of selfish, ulterior motives.
Be kind anyway.
If you are successful, you will win some unfaithful friends and some genuine enemies.
Succeed anyway.
If you are honest and sincere people may deceive you.
Be honest and sincere anyway.
What you spend years creating, others could destroy overnight.
Create anyway.
If you find serenity and happiness, some may be jealous.
Be happy anyway.
The good you do today, will often be forgotten.
Do good anyway.
Give the best you have, and it will never be enough.
Give your best anyway.
In the final analysis, it is between you and God. It was never between you and them anyway.
Texten kom till mig under mellandagarna. Jag har läst den tidigare, men nu återkom den, och den här gången så var jag visst mer mottaglig än tidigare. För den passar in i några av de funderingar jag har för närvarande.
Jag har allt mer förstått vikten av att ha en stark moral - veta vad man tycker är rätt och fel och agera efter det, följa sitt hjärta och sin inre vägvisare, stå upp för sina åsikter och följa sin övertygelse oavsett om det är krångligt eller obekvämt. Helt enkelt se till att varje dag agera på ett sätt som jag kan stå för, även om det är jobbigt. Jag har tidigare i mitt liv länge varit fast i tankebanorna att ”det är ingen idé att bry sig eller göra nånting, för det går ju åt helvete ändå/det är ju ändå så många andra som inte bryr sig” och ”det spelar väl ändå ingen roll vad lilla jag gör”. Men nu tycker jag att det är ett tankefel. Om någonting är viktigt och rätt för mig, så är det mer värt än jag tidigare har trott att även leva och agera efter det. Och om jag inte vet vad jag tycker, så är det värt att jag sätter mig ner och bildar mig en uppfattning, så jag vet var jag står och hur jag ska agera. För då blir mitt liv mer helhjärtat, och jag mår mycket bättre och får en bättre energi om jag följer min övertygelse. Och kanske kan jag då få energi att hjälpa/glädja/inspirera någon annan. Även om mina handlingar kanske inte resulterar i nånting större globalt sett, så har det ändå funnits en poäng med att agera efter min övertygelse. För om jag INTE gör det, så bär jag omedvetet med mig en känsla av uppgivenhet som hindrar mig i livet. Och varför ska jag hålla på och hindra mig själv, när nu livet ändå är så kort och förgängligt? Är det inte bättre att passa på att leva fullt ut medans livet pågår?
Enligt sjuksköterskan Bronnie Wares sammanställning ”Top 5 regrets of the dying” så är det som människor ångrar mest på sin dödsbädd följande:
1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I hadn't worked so hard.
3. I wish I'd had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Först och främst så tycker jag att den listan är oerhört viktigt för oss levande att sätta oss in i medans vi fortfarande har liv kvar att förfoga över. Kanske kan vi försöka undvika några ångerpunkter på vår egen dödsbädd?... Sen anser jag att listan bekräftar det jag skrev ovan om att leva helhjärtat och sant mot sig själv – att följa sina övertygelser, sin moral och sitt hjärta. Det ÄR viktigt.
Så på det sättet förstår jag vikten av Moder Teresas text, och tycker att den är jättebra. Säger tyst till mig själv ”it was never between you and them anyway” om jag känner mig missförstådd eller tycker att folk är dumma.
MEN...
Det finns en isolering i texten som jag inte riktigt förstår. För samtidigt är vi ju flockdjur. Något av det mest betydelsefulla för många av oss är att få vara en del av en gemenskap, höra till och få utbyte med andra människor. Det ligger programmerat i oss. Och då funderar jag över: hur ska vi nånsin kunna motivera oss att följa vår rättskänsla och moral, om det i sin tur distanserar oss från andra och gör att vi blir utfrusna från gruppen? För visst är det tyvärr det som sker ibland om man står upp för sin egen övertygelse och följer sitt hjärta, istället för att följa den upptrampade stigen som andra pekar på – att vi blir betraktade som konstiga och udda och utesluts.
Hur ska man tackla det?
Hur mycket är det värt att leva ”a life true to myself, not the life others expected of me” eller uttrycka sina känslor, om det leder till ensamhet?
Jag menar inte att man ska skita i att följa sitt hjärta på grund av grupptrycket, men jag anser att det kan finnas en stor svårighet och konflikt i dessa olika värden. Förhoppningsvis så leder ett helhjärtat liv till att man förr eller senare drar till sig människor som funkar på samma sätt som en själv och som gillar det man gör. Och att man förhoppningsvis kan träffa rätt med sina intentioner och att ens gärningar kan uppskattas av åtminstone någon eller några. Och om man följer sitt hjärta och är sann och ärlig mot sig själv, så vet jag ju att de människor som trots allt tycker om mig verkligen tycker om MIG, och inte någon roll jag försöker spela. Och det känns värdefullt.
Men vi behöver andra människor. Vi behöver någon som håller vår hand ibland. Hur ska jag orka göra gott och följa min övertygelse om jag aldrig får en kram? Jag är visserligen själv inte kristen, men jag kan inte på något sätt förstå hur en Gud skulle kunna ersätta medmänsklig interaktion och få mig att sturskt orka gå min egen väg och göra det jag anser är rätt, helt bortvänd från andra människor. För vi människor är på sätt och vis mer eller mindre sammanvävda i varandras liv, och vi behöver varandra. Och på det sättet är det definitivt ”between me and them”!
