Lite dyster

Jag känner mig lite dyster för närvarande. Och udda. Jag vet inte riktigt vilket det är som är först – om det är dysterheten som framkallar känslan av att jag är udda, eller om det är känslan av att jag är udda som gör att jag känner mig ensam och dyster. Min umgängeskrets ser ganska annorlunda ut jämfört med mig, och jag har alltid rollen av att vara den där lite konstiga typen som har egna idéer, går egna vägar, tycker tvärtemot och intresserar sig för i andras ögon konstiga saker. Människorna runt omkring mig är ju vana och har överseende med mig och tycker om mig ändå, men ibland kan jag känna att jag saknar att kunna prata med någon som delar mina intresseområden och kanske även till viss del mitt synsätt. Det sägs att man ska umgås med meningsmotståndare för att utvecklas, men jag saknar faktiskt att utveckla funderingar MED någon istället för bara MOT....

Det handlar förstås en hel del om nuläget och den samhälleliga oro som massmedia sprider. I min bekantskapskrets så är folk rädda och förbannade, odlar sitt hat och rustar sig till tänderna. Det pratas om hårdare tag, införa dödsstraff, stänga gränser och kasta ut alla muslimer, och det bara spottas ut ilska, hat, aggression, bitterhet och fördomar. Och jag blir så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt trött på den attityden, orkar bara inte höra, och blir jätteledsen!! För jag tror inte på att det på något sätt hjälper att odla fördomar och hat, kommer ALDRIG att köpa det resonemanget! Men, ja, jag är ensam om den åsikten och blir idiotförklarad om och om igen. Vilket gör mig lite less. Jag vill inte ens öppna munnen, inte öronen heller för den delen. Vill bara flytta långt ut i naturen och gömma mig, den lilla tid som är kvar. För även om jag kan hålla med om att det finns många problem och att samhällets flathet i många fall är under all kritik, så är jag ändå bergfast övertygad om att det viktigaste är att HAT ALDRIG NÅGONSIN KAN VARA RÄTT VÄG ATT GÅ! Och man bekämpar inte våld med mer våld!!
Nåja. Så fick jag det sagt här också.

Men det är inte bara det. Det handlar också om personlig utveckling. Jag går en internetbaserad kurs nu som är verkligen superduperintressant!! Kursen handlar om värdet av sårbarhet i våra liv. Att det är sårbarhet som är en förutsättning för att uppleva känslor av kärlek, samhörighet, tillit, mm, men även känslor av svek, sorg, skam, utanförskap, etc. Och att om vi bygger upp försvar mot sårbarheten så dövar vi inte bara känslor av svek och skam, utan även av kärlek och samhörighet. Sårbarheten behövs för att kunna komma åt dom allra bästa känslorna i livet och leva våra liv helhjärtat. Och att istället för att stänga av och försvara oss mot sårbarheten, så kan vi lära oss att hantera den istället. Åh, det är verkligen galet intressant!

Det handlar också om att vi är hårdkodade i våra gener för samhörighet med andra. Det faktum att vi är flockdjur är så viktigt för oss att ensamhetskänslor och utanförskap gör oss sjuka. Vi behöver andra människor för att må bra. Och att för att kunna lära oss hantera sårbarhet och skam så är det jätteviktigt att vi har någon eller några vi kan prata öppet om det med – människor som kan stötta oss och lyssna utan att vara fördömande. Det är viktigt att prata. Det är viktigt med samhörighet. Och det är jag verkligen helt övertygad om. Men... jag vet inte riktigt vem jag ska prata med. Mina vänner är inte intresserade av personlig utveckling. Inte min man heller, även om han kan lyssna ibland bara för att han tycker om mig. Och att prata med människor som inte är intresserade eller till och med kanske blir provocerade av ämnet är ju ingen större idé.

I samband med att kursen startade (det är många tusentals deltagare från världen över), så började deltagarna skapa mindre arbetsgrupper på Facebook, mail och Skype, just för möjligheten att kunna diskutera sina tankar om kursen med några andra deltagare. Många kursdeltagare ville skapa grupper med människor från samma stad, stat eller land, men jag tyckte att det vore mer spännande att få kontakt med människor från världen över (och det fanns dessutom ingen Sverige-grupp), så jag skapade en Facebookgrupp just för folk från överallt, och la upp en länk så att folk kunde gå med. Och det är närmare 20 deltagare i gruppen, men ingen som verkar vilja skriva! Det är bara jag som skriver... Blir lite ensidigt.... Har lagt in flera ”hej och välkomna till gruppen, presentera er gärna”, har lagt in en egen presentation och har skrivit några inlägg om mina tankar om kursen. Några personer har gjort några inlägg och svar, men är inte särskilt aktiva eller har slutat skriva. En person som gick med i gruppen började med att klaga på hur gruppen var upplagd, och när jag vänligt försökte förklara och gav förslag på hur vi kunde lösa det för att den skulle känna sig nöjdare, så blev den sur och försvann.

Jag vet att det är svårt med att få igång en bra stämning i en grupp. Det är ju en hel vetenskap kring det... Men jag tycker att det är lite underligt att folk ändå har gjort sig besväret att gå med i en grupp, om de nu inte vill skriva något! Grupperna har ju uppstått som en extra feature, just för att dela tankar och upplevelser kring kursen med andra kurskompisar. Man går väl ändå med i en diskussionsgrupp för att man VILL något med det?... Nej, jag förstår verkligen inte. Nu funderar jag på om jag ska fortsätta köra min enmansshow och skriva kåserande inlägg i gruppen. Dels så är det nyttigt att skriva och få ner mina tankar på pränt, vilket ger mig en hel del. Dels skriver jag på engelska där, och får möjlighet på att öva mitt engelska uttryck. Så för min del finns det en vinst med att fortsätta skriva, även om ingen svarar. Men om det bara blir mina inlägg i gruppen så kommer väl folk känna sig ännu mindre bekväma med att skriva något... Å andra sidan så är det ju ingen som skriver något ändå, så jag kan väl lika gärna skriva... Fast å tredje sidan – om det bara är själva skrivandet jag är ute efter så kan jag ju lika gärna skriva här... Ja, där fick jag något att fundera på direkt! Och min längtan efter att bolla tankar och funderingar kring kursens ämne och övningar fick ju inte heller här någon lösning... Suck!

Så för tillfället känner jag mest att jag badar i känslan av att jag är konstig, ensam och udda, att världen kommer att gå åt helvete för att alla människor är så hatiska, och så saknar jag någon nära vän att prata om personlig utveckling med.

Jippi, kul läge. Tur att jag ska till stallet idag i alla fall, så kanske jag får nånting annat att tänka på!