Jag älskar fart. Ju snabbare det går och ju mer fartupplevelse jag får, desto mer levande känner jag mig. Närmare livet, på nåt sätt.
(fast det rent statistiskt sett nog innebär att jag är närmare döden... )
Jag älskar höjder också. Är en adrenalinjunkie kanske. Men fart och höjder gör mig lycklig.
Somliga går igång på godis eller kakor, jag går igång på fart. Det är inte ett val - det är ett begär, en drivkraft som bara med möda kan tyglas med resonemang och logik.
Trots det så kör jag väldigt sansat. Jag är uppfostrad och upplärd till en lydig person med ett nästan extremt riskbedömningstänkande. Det, tillsammans med min fäbless för fart, blir lite som yin som strider mot yang inom mig. Kanske blir det nån slags balans i slutändan av det hela...
I alla fall...
Till och från jobbet kör jag en smal och slingrig väg som är välkänd för att locka fram fartdåren hos en viss typ av människor (vilket också innebär att folk går åt lite som flugor längst med den vägen). Och visst har det hänt att jag inte heller kan stå emot fartdjävulen där. Men OK, det är 70 på vägen och jag är för det mesta nöjd och glad med att få köra 70.
MEN!...
Jag åker alltså den här vägen till och från jobbet, varje dag, närmare 4 mil enkel väg – nästan 4 mil fram, nästan 4 mil tillbaka, dag ut och dag in. Mitt mål med att åka på vägen är att ta mig hemifrån och till jobbet. Inte titta på naturen, göra söndagsutflykt eller liknande. Jag vill på effektivaste sätt transportera mig.
Problemet är att väldigt många andra människor som åker på nämnda väg tycker att det känns jättemysigt att köra på den i endast 40-50 km/tim!
Och inte bara på söndagar alltså, utan på vardagsmorgnar och vardagskvällar precis när gemene man vill ta sig till och från jobbet.
Det här är skitjobbigt.
För mig, som alltså ska åka närmare 4 mil, så är det ändå ganska stor skillnad i tid på om jag kan få köra i 70 eller om jag måste ligga i 40 hela vägen. Och några omkörningsmöjligheter existerar knappt.
Jag försöker att se detta som ett utmärkt tillfälle att öva acceptans och avslappning på - lyssnar på klassisk musik i bilen och gör andningsövningar för att hålla mig lugn. Men vissa dagar är svårare än andra... Vissa dagar har jag väldigt svårt att tygla frustrationen som uppstår i mig, och det är som att jag sitter och bara hoppar av irritation.
OM DET ÄR 70 KAN MAN VÄL ÄNDÅ KÖRA 70!
Jag kan fortfarande bibehålla lugnet även om det bara går i 60, det är helt OK, 60 funkar bra. Dom flesta bilars hastighetsmätare visar ändå ca 10% för mycket och alla kanske inte är medvetna om det, utan tycker att dom kör lagom enligt sin hastighetsmätare även om dom bara kör i 60. Och 60 eller 70 känns inte som om det spelar någon större roll. Men när det börjar krypa neråt 40-50, vilket det OFTA gör, då funkar det som det berömda röda skynket för mig.
Alltså – VARFÖR??
För att bota aggressioner så kan förståelse vara en väg. Så jag försöker förtvivlat förstå varför man måste köra 40-50 på en 70-väg.
Nu är vintermörkret här och snart kommer väl även halkan, och jag förstår absolut hastighetsvalet när det börjar bli halt på vägarna. Men det här fenomenet inträffar även på ljusa torra vägar.
OK, man kanske kör en bröllopstårta som inte får välta, en skål med en guldfisk, eller något annat ömtåligt. Men alla kan väl inte köra omkring med bröllopstårtor i bilarna på mornarna?...
En annan förklaring är åksjuka. Kanske är folk åksjuka, eller åker omkring med en åksjuk hund? Vägen svänger ganska kraftigt fram och tillbaka och upp och ner, och jag har hört flera som blir åksjuka bara jag nämner vägen. Men om man har åkt vägen ett par gånger och konstaterat att man blir åksjuk, så är det väl ganska givet att välja en annan väg istället?...
En stark misstanke jag har är att det handlar om förmåga... Men då blir jag nästan lite skraj. Om man inte klarar av att köra fortare än 40-50 på en 70-väg så borde man nog inte ge sig ut i trafiken överhuvudtaget, och definitivt inte på den vägen!?!...
Vägen är smal, så det vill till att man vet var man har högersidan på bilen och kan placera sina högerhjul på vägkanten vid möten med långtradare. Dom som är osäkra på sin högersida märks tydligt - förutom att dom ligger i mitten av vägen så ställer dom sig alltid tvärt på bromsen när det vankas möte.
Sen kanske man inte har koll på linjer heller – vilka linjer man ska ligga på för att bäst ta sig igenom kurvorna. Linjerna har stor betydelse, och det har funnits en tid då jag inte heller var så bra på linjer. Men innan jag lärde mig det så körde jag i alla fall 60 på den vägen, så den förklaringen borde inte ligga bakom 40-50-körarna.
Att långtradarna kör 40-50 på vägen kan jag litegrann förstå – även om det faktiskt finns långtradare som lyckas köra så fint så i 60-70! Men vägen är egentligen på tok för liten för långtradare eller större/tyngre fordon. Dom borde inte ens vara tillåtna att åka där, tycker jag. I några kurvor är det nästan omöjligt för två tyngre fordon att mötas. Det är mer än en gång jag har behövt stå stilla för att vänta på att två mötande långtradare ska försöka trassla sig igenom att ta sig förbi varann i en kurva på den smala vägen...
Kanske tycker man helt enkelt att det känns ”lagom” att köra i 40-50 på den vägen. Att det är en skön hastighet. Men det måste jag säga är lite respektlöst mot oss som behöver transportera oss och bara vill komma fram. Det är ju faktiskt 70. Och tyvärr är det väldigt dåligt med omkörningsmöjligheter, så bakom dessa 40/50-sniglar så bildas det alltid ett pärlband av bilar. Dom som aktivt släpper förbi får i alla fall en guldstjärna i himlen av mig, men dom är försvinnande få.
Jag försöker verkligen att odla förståelse. Men ibland går det sådär.
Varför måste alla människor som kör bröllopstårtor, är skitdåliga på att köra bil, är åksjuka eller bara generellt saktfärdiga åka på just MIN väg???....
(fast det rent statistiskt sett nog innebär att jag är närmare döden... )
Jag älskar höjder också. Är en adrenalinjunkie kanske. Men fart och höjder gör mig lycklig.
Somliga går igång på godis eller kakor, jag går igång på fart. Det är inte ett val - det är ett begär, en drivkraft som bara med möda kan tyglas med resonemang och logik.
Trots det så kör jag väldigt sansat. Jag är uppfostrad och upplärd till en lydig person med ett nästan extremt riskbedömningstänkande. Det, tillsammans med min fäbless för fart, blir lite som yin som strider mot yang inom mig. Kanske blir det nån slags balans i slutändan av det hela...
I alla fall...
Till och från jobbet kör jag en smal och slingrig väg som är välkänd för att locka fram fartdåren hos en viss typ av människor (vilket också innebär att folk går åt lite som flugor längst med den vägen). Och visst har det hänt att jag inte heller kan stå emot fartdjävulen där. Men OK, det är 70 på vägen och jag är för det mesta nöjd och glad med att få köra 70.
MEN!...
Jag åker alltså den här vägen till och från jobbet, varje dag, närmare 4 mil enkel väg – nästan 4 mil fram, nästan 4 mil tillbaka, dag ut och dag in. Mitt mål med att åka på vägen är att ta mig hemifrån och till jobbet. Inte titta på naturen, göra söndagsutflykt eller liknande. Jag vill på effektivaste sätt transportera mig.
Problemet är att väldigt många andra människor som åker på nämnda väg tycker att det känns jättemysigt att köra på den i endast 40-50 km/tim!
Och inte bara på söndagar alltså, utan på vardagsmorgnar och vardagskvällar precis när gemene man vill ta sig till och från jobbet.
Det här är skitjobbigt.
För mig, som alltså ska åka närmare 4 mil, så är det ändå ganska stor skillnad i tid på om jag kan få köra i 70 eller om jag måste ligga i 40 hela vägen. Och några omkörningsmöjligheter existerar knappt.
Jag försöker att se detta som ett utmärkt tillfälle att öva acceptans och avslappning på - lyssnar på klassisk musik i bilen och gör andningsövningar för att hålla mig lugn. Men vissa dagar är svårare än andra... Vissa dagar har jag väldigt svårt att tygla frustrationen som uppstår i mig, och det är som att jag sitter och bara hoppar av irritation.
OM DET ÄR 70 KAN MAN VÄL ÄNDÅ KÖRA 70!
Jag kan fortfarande bibehålla lugnet även om det bara går i 60, det är helt OK, 60 funkar bra. Dom flesta bilars hastighetsmätare visar ändå ca 10% för mycket och alla kanske inte är medvetna om det, utan tycker att dom kör lagom enligt sin hastighetsmätare även om dom bara kör i 60. Och 60 eller 70 känns inte som om det spelar någon större roll. Men när det börjar krypa neråt 40-50, vilket det OFTA gör, då funkar det som det berömda röda skynket för mig.
Alltså – VARFÖR??
För att bota aggressioner så kan förståelse vara en väg. Så jag försöker förtvivlat förstå varför man måste köra 40-50 på en 70-väg.
Nu är vintermörkret här och snart kommer väl även halkan, och jag förstår absolut hastighetsvalet när det börjar bli halt på vägarna. Men det här fenomenet inträffar även på ljusa torra vägar.
OK, man kanske kör en bröllopstårta som inte får välta, en skål med en guldfisk, eller något annat ömtåligt. Men alla kan väl inte köra omkring med bröllopstårtor i bilarna på mornarna?...
En annan förklaring är åksjuka. Kanske är folk åksjuka, eller åker omkring med en åksjuk hund? Vägen svänger ganska kraftigt fram och tillbaka och upp och ner, och jag har hört flera som blir åksjuka bara jag nämner vägen. Men om man har åkt vägen ett par gånger och konstaterat att man blir åksjuk, så är det väl ganska givet att välja en annan väg istället?...
En stark misstanke jag har är att det handlar om förmåga... Men då blir jag nästan lite skraj. Om man inte klarar av att köra fortare än 40-50 på en 70-väg så borde man nog inte ge sig ut i trafiken överhuvudtaget, och definitivt inte på den vägen!?!...
Vägen är smal, så det vill till att man vet var man har högersidan på bilen och kan placera sina högerhjul på vägkanten vid möten med långtradare. Dom som är osäkra på sin högersida märks tydligt - förutom att dom ligger i mitten av vägen så ställer dom sig alltid tvärt på bromsen när det vankas möte.
Sen kanske man inte har koll på linjer heller – vilka linjer man ska ligga på för att bäst ta sig igenom kurvorna. Linjerna har stor betydelse, och det har funnits en tid då jag inte heller var så bra på linjer. Men innan jag lärde mig det så körde jag i alla fall 60 på den vägen, så den förklaringen borde inte ligga bakom 40-50-körarna.
Att långtradarna kör 40-50 på vägen kan jag litegrann förstå – även om det faktiskt finns långtradare som lyckas köra så fint så i 60-70! Men vägen är egentligen på tok för liten för långtradare eller större/tyngre fordon. Dom borde inte ens vara tillåtna att åka där, tycker jag. I några kurvor är det nästan omöjligt för två tyngre fordon att mötas. Det är mer än en gång jag har behövt stå stilla för att vänta på att två mötande långtradare ska försöka trassla sig igenom att ta sig förbi varann i en kurva på den smala vägen...
Kanske tycker man helt enkelt att det känns ”lagom” att köra i 40-50 på den vägen. Att det är en skön hastighet. Men det måste jag säga är lite respektlöst mot oss som behöver transportera oss och bara vill komma fram. Det är ju faktiskt 70. Och tyvärr är det väldigt dåligt med omkörningsmöjligheter, så bakom dessa 40/50-sniglar så bildas det alltid ett pärlband av bilar. Dom som aktivt släpper förbi får i alla fall en guldstjärna i himlen av mig, men dom är försvinnande få.
Jag försöker verkligen att odla förståelse. Men ibland går det sådär.
Varför måste alla människor som kör bröllopstårtor, är skitdåliga på att köra bil, är åksjuka eller bara generellt saktfärdiga åka på just MIN väg???....