Sv: Back on track?!
Hola,
Hade jättemkt foglossning, ss redan från 4:e månaden. Först nu är jag hyfsat ok igen (barnet är nu 2,5 år).
Har inte kunnat rida alls. Försökte lite på sommaren när barnet var ca 6 månader men jag blev varje gång jättedålig i flera dagar efteråt. Insåg att jag förmodligen inte skulle kunna rida vettigt medan jag ammade så jag betäckte stoet och sålde vallacken.
Gjorde nya försök när barnet var ca 1,5 år. Det enda som fungerade utan att jag skulle fåalltför ont var 15 minuterspass varannan, var tredje dag.
Kunde bara skritta, och jogga mjukt = oftast lite jålande i skritt. Gullegulla lite med hästarna och sedan inte göra något mera.
Väldigt viktigt att inte överbelasta det minsta (alltså inte ens bära höbalar) akta sig för stötiga hästar eller hästar som kan skutta till för då smäller det till i bäckenet och så är man borta ett par veckor igen.
Eftersom ridningen inte var någon ridning att tala om så fick stoet stå över vintern och jag har helt enkelt väntat ut foglossningen, tänkte att den får lite mera tid på sig att läka ut utan störande aktivitet som får mig att bli sämre igen stup i kvarten.
För tre månader sedan drog jag ner ammningen till att bara amma morgon och kväll (ja du läser rätt, han vill amma fortfarande) och för två månader sedan så gjorde jag ett nytt försök att börja rida.
Denna gången har det gått bra. Jag har fått lov att skaffa medryttare som hjälper mig att rida så jag inte belastar alltför mycket. Rider nu ca 3 dagar i veckan. Började innan själva igångridningen med promenader vid hand så hästen inte skulle vara så hoppig när jag väl skulle sitta upp. Detta stärkte även mina egna muskler.
Rider helst varannan dag eller så för jag får lätt ont om det blir flera dagar på varandra och jag är lite rädd för bakslag. Och bakslag blir det om jag inte har diciplin och slutar INNAN jag får ont så det är viktigt.
Som det är just nu får jag väl nöja mig så länge. Förhoppningsvis så slutar väl sonen amma vad det lider och då lär jag väl komma tillbaka i kroppen till ett läge där jag kan göra lite mera vad jag vill.
Inget uppmuntrande inlägg precis... Kanske en tröst i alla fall att du inte är ensam...
mvh Eva
