För ett antal år sedan så besökte min man och jag Sveriges enda legala svartkrog.
Nu hade det blivit dags igen.
Svartkrogen är en restaurang där man får äta en middag i totalt mörker, och där personalen är blind. Det är en väldigt annorlunda upplevelse. Att äta olika sorters mat och uppleva olika restaurangmiljöer på olika platser med olika vyer har man ju gjort. Men det här är en resa på ett annat plan, en upplevelse på ett annat sätt.
Normalt sätt är vår syn det totalt och fullständigt dominerande sinnet. Hela vårt samhälle och uppfattningsvärld är uppbyggda utifrån detta faktum. Vad händer då om du fråntas möjligheten att se för en stund? Vad händer med din perceptionsförmåga, dina andra sinnen, och vad händer känslomässigt inom dig?
Svaret på dom frågorna kan man få ett litet smakprov av på Svartkrogen.
Förra gången vi besökte Svartkrogen var det min man och jag som gick dit tillsammans. Det var en ganska stark upplevelse rent känslomässigt. Min man, som lider av klaustrofobi, fick en smärre panikattack i början av middagen, och jag kände själv ett visst obehag inombords. Man leds in från en väldigt dunkel foajé i en snirklig gång där man får treva sig fram genom olika hinder och passera flera draperier. I änden av gången ligger restauranglokalen, och där möter personalen upp och leder en till sitt bord.
Och det är svart. Riktigt riktigt svart. På något sätt så förväntar man sig nästan att man - om man tittar tillräckligt ordentligt så att ögonen vänjer sig - ska kunna se nånting – en strimma av ljus från en dörrkarm, ventilation, eller bara NÅNTING. Men det gör man inte. Det är svart, 100% svart. Det är omöjligt att få en fullständig rumsuppfattning.
Framför en på bordet står förrätten framdukad, och där finns även dricksglas och en bubbelvattenflaska. Flasköppnare finns någonstans på bordet. Om man i förväg har köpt en drickabiljett får man lämna den till personalen (förhoppningsvis har man lagt biljetten på nåt bra ställe så att man hittar den, och lyckas även lokalisera var personalen befinner sig och åt vilket håll man ska räcka biljetten), och då får man en liten flaska vin, som man själv får hälla upp – förhoppningsvis i glaset. ;-) Sen är det bara att greppa besticken, och hoppas på att man kan lyckas med att fånga nånting av det som ligger på tallriken.
- Det är många problem man stöter på som man i vanliga fall knappt ens känner till existerar...
Den här gången var vi ett lite större sällskap som gick till Svartkrogen tillsammans. Vi hade umgåtts tidigare på dagen och stämningen var god. Och av någon outgrundlig anledning så infann sig aldrig den där lite läskiga obehagliga känslan av instängdhet, som både jag och min man hade känt förra gången vi besökte Svartkrogen. Både jag och min man konstaterade efter besöket att det hade känts helt annorlunda den här gången. Var det för att vi visste vad som väntade oss nu? Men även våra vänner, som aldrig hade varit på Svartkrogen tidigare, tyckte att det gick utan bekymmer. Själv funderar jag på om det var nånting med gemenskapen och ”flockkänslan” som förhindrade att obehagskänslorna uppstod. Min man var helt övertygad om att det berodde på att vi var ett större sällskap. Intressant! Det skulle innebära att känslan av att vara i ett större sällskap trevliga människor skulle kunna förhindra att rädslan skenar iväg med en...
Såntdär tycker jag är väldigt intressant.
Det som däremot hände den här gången var att melatoninet kickade in med gigantisk kraft. Vi höll på att somna rakt upp och ner allihop. Det var som om någon hade släckt ljuset (hö hö
).
En annan intressant iakttagelse är att maten faktiskt inte smakar lika mycket som vanligt. Smakerna är ganska vaga, och det är nästan omöjligt att gissa vad det är som serveras på tallriken egentligen. Det mest framträdande är istället konsistenserna på det man stoppar i munnen. Nog för att jag har hört att luktsinnet samverkar med smaksinnet, men att synen skulle ha så stor inverkan också visste jag inte.
Det var återigen en riktigt rolig och spännande upplevelse – en häftig resa in i en annan sinnesvärld!
Nu hade det blivit dags igen.
Svartkrogen är en restaurang där man får äta en middag i totalt mörker, och där personalen är blind. Det är en väldigt annorlunda upplevelse. Att äta olika sorters mat och uppleva olika restaurangmiljöer på olika platser med olika vyer har man ju gjort. Men det här är en resa på ett annat plan, en upplevelse på ett annat sätt.
Normalt sätt är vår syn det totalt och fullständigt dominerande sinnet. Hela vårt samhälle och uppfattningsvärld är uppbyggda utifrån detta faktum. Vad händer då om du fråntas möjligheten att se för en stund? Vad händer med din perceptionsförmåga, dina andra sinnen, och vad händer känslomässigt inom dig?
Svaret på dom frågorna kan man få ett litet smakprov av på Svartkrogen.
Förra gången vi besökte Svartkrogen var det min man och jag som gick dit tillsammans. Det var en ganska stark upplevelse rent känslomässigt. Min man, som lider av klaustrofobi, fick en smärre panikattack i början av middagen, och jag kände själv ett visst obehag inombords. Man leds in från en väldigt dunkel foajé i en snirklig gång där man får treva sig fram genom olika hinder och passera flera draperier. I änden av gången ligger restauranglokalen, och där möter personalen upp och leder en till sitt bord.
Och det är svart. Riktigt riktigt svart. På något sätt så förväntar man sig nästan att man - om man tittar tillräckligt ordentligt så att ögonen vänjer sig - ska kunna se nånting – en strimma av ljus från en dörrkarm, ventilation, eller bara NÅNTING. Men det gör man inte. Det är svart, 100% svart. Det är omöjligt att få en fullständig rumsuppfattning.
Framför en på bordet står förrätten framdukad, och där finns även dricksglas och en bubbelvattenflaska. Flasköppnare finns någonstans på bordet. Om man i förväg har köpt en drickabiljett får man lämna den till personalen (förhoppningsvis har man lagt biljetten på nåt bra ställe så att man hittar den, och lyckas även lokalisera var personalen befinner sig och åt vilket håll man ska räcka biljetten), och då får man en liten flaska vin, som man själv får hälla upp – förhoppningsvis i glaset. ;-) Sen är det bara att greppa besticken, och hoppas på att man kan lyckas med att fånga nånting av det som ligger på tallriken.
- Det är många problem man stöter på som man i vanliga fall knappt ens känner till existerar...
Den här gången var vi ett lite större sällskap som gick till Svartkrogen tillsammans. Vi hade umgåtts tidigare på dagen och stämningen var god. Och av någon outgrundlig anledning så infann sig aldrig den där lite läskiga obehagliga känslan av instängdhet, som både jag och min man hade känt förra gången vi besökte Svartkrogen. Både jag och min man konstaterade efter besöket att det hade känts helt annorlunda den här gången. Var det för att vi visste vad som väntade oss nu? Men även våra vänner, som aldrig hade varit på Svartkrogen tidigare, tyckte att det gick utan bekymmer. Själv funderar jag på om det var nånting med gemenskapen och ”flockkänslan” som förhindrade att obehagskänslorna uppstod. Min man var helt övertygad om att det berodde på att vi var ett större sällskap. Intressant! Det skulle innebära att känslan av att vara i ett större sällskap trevliga människor skulle kunna förhindra att rädslan skenar iväg med en...
Såntdär tycker jag är väldigt intressant.
Det som däremot hände den här gången var att melatoninet kickade in med gigantisk kraft. Vi höll på att somna rakt upp och ner allihop. Det var som om någon hade släckt ljuset (hö hö
).En annan intressant iakttagelse är att maten faktiskt inte smakar lika mycket som vanligt. Smakerna är ganska vaga, och det är nästan omöjligt att gissa vad det är som serveras på tallriken egentligen. Det mest framträdande är istället konsistenserna på det man stoppar i munnen. Nog för att jag har hört att luktsinnet samverkar med smaksinnet, men att synen skulle ha så stor inverkan också visste jag inte.
Det var återigen en riktigt rolig och spännande upplevelse – en häftig resa in i en annan sinnesvärld!
