Var det så här livet skulle bli?

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tycker att alldeles för många i tråden sätter sig i barnets situation.
Det blir helt fel då ingen här kan veta hur detta barn egentligen fungerar inuti.

Du måste få sätta gränser runt dig själv.
Orkar du inte så gör du ju inte det.
Det är en upplysning och inte ett hot.
En 5-åring kan förväntas känna empati, om den inte gör det så får det bli konsekvens i stället.
För mycket bråk och skrik tar av din kraft så att du inte orkar lika mycket.
Om då barnet får veta det så har barnet ett val.

Antingen så sparar barnet på energin och så kan man ha trevligt i stället eller så skriker och bråkar barnet bort energin och då behöver mamma åka och vila.

Jag kan för mitt liv inte begripa att det skulle vara fel att upplysa om det.

Bra poäng!

Men det är lättare sagt än gjort om man har ett barn som inte reagerar som andra barn på tillsägelser eller ett barn som inte kan se konsekvenser av sitt eget handlande. Man kan som barn bara förstå det man förstår och kan barnet inte reflektera och se sin roll så kan han/hon ej heller se att han/hon skall/bör förändras.

Då måste andra medel till för att man som förälder skall få den vila och avlastning som behövs.

 

[Stollan]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Nej inte alls så.
Så här står det i vårdguiden:
http://www.vardguiden.se/Sa-funkar-det/Stod/Habilitering/
Fick tänka efter först men eftersom ADHD inte är rehabiliteringsbart så hamnar det på habiliteringen. I foldern vi får hem från habiliteringen om kurser kan man också få ett hum av vad som räknas in där. Då ingår också föräldrarutbildning inom ADHD bla.
Däremot är jag osäker på dom andra neuropsykiatriska funktionshinder förutom autismspektrumtillstånd och ADHD så jag drar tillbaka för att begränsa mig där i mitt uttalande.

LSS är en helt anna fråga. Autismspektrumstörning ingår automatsikt i persongrupp 1 medans ADHD ingår i persongrupp 3. Det sista kan vara krångligare att få hjälp för.

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det är verkligen besvärligt att vi båda är morgonsura innan frukost. Egentligen borde någon ge oss nåt uppåttjack innan vi vaknar. Eller som Snurrfian skrev, att jag går upp och petar i mig nåt innan sonen vaknat. Kruxet är ju att han vaknat innan min klocka ringt de senaste dagarna plus att jag inte har kunnat somna förrän mitt inatten pga all oro och därför varit extra trött och skör på morgonen . Ond cirkel

Haha, jag måste bara som en passus berätta att på mitt jobb så är det väl känt att jag är som allra trevligast efter 10 då jag fått mitt kaffe och min macka. Jag pratar inte gärna självmant med någon före den tiden....
/Sar (morgonsur)

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Haha, jag måste bara som en passus berätta att på mitt jobb så är det väl känt att jag är som allra trevligast efter 10 då jag fått mitt kaffe och min macka. Jag pratar inte gärna självmant med någon före den tiden....
/Sar (morgonsur)

Jäpp, tänk om någon skulle sparka dig som väckning och därefter skrika och gorma om allting i en timmes tid, kräva att du spelar Nintendo DS som underhållning för honom när han äter frukost och när du inte gör det blir det mer skrik och kastande av bestick i köket plus att han slår hunden eller katterna för att provocera dig Han ber om honung på filen och när han får det blir han rasande för att det inte är lingonsylt. Allt detta gör att du inte hinner få i dig ditt kaffe och din macka...

Jag pratade med honom i eftermiddags om våra jobbiga morgnar och frågade varför han är så arg på morgonen - han visste inte det. Jag sa att vi båda behöver ju få mat i oss för att fungera och sa att vi kan väl försöka ta det lugnt och inte prata så mycket fram tills dess. Jag tror att han tyckte det var en bra idé men med tanke på hans obefintliga impulskontroll så är det inte så troligt att han kan styra det hela.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Lite frågor:
Har han blivit diagnostiserad ännu?
För har han neuropsykiatriskt funktionhinder så kan man ju även få hjälp från habiliteringen. Har han ett autismspektrumtillstånd så kan han behöva visuell hjälp med steg för stegvisning över saker som skall ske. Vid autismspektrumtillstånd så är förmågan att tänka flera steg extremt komprimerad. Tidsuppfattningen kan vara problematisk och automatiseringen kan vara svårt att få till.
Även detta att reda ut vad som sägs och förstå varje steg av det.
Det är alltså vanligt med bildkommunikation (även om där finns ett bra tal) för att barnet skall få en bra uppfattning och förståelse för vad som skall hända. Överaskningar är därför av ungefär samma karraktär och just därför är ett barn med den problematiken ofta mer oflexibel.
Det finns hjälpmedel för just sådant hos landstinget men det kräver remiss från arbetsterapeut och en diagnos.
Är vardagen mer förutsägbar så blir utbrotten inte alls i samma mängd och karraktär.
Lotta Abrahamsson (som också finns på Facebook där hon matar ut forskning lite då och då) har en föreläsning här:
http://urplay.se/163441 (del 1 till 3) där bla seriesamtal kommer upp som ett sätt att lösa problem.
Hon själv har Aspergers syndrom och ADHD.
Själv sitter jag och skrattar åt hennes sätt att formulera om sin erfarenhet. Hon har ett underbart sätt att föra fram det på.

Jag undrar vad ditt syfte är med det här inlägget . Det var som att läsa en ordbajsig vetenskaplig artikel. Du har stavat fel till karaktär.

Man diagnosticerar inte barn innan skolåldern (åtminstone inte inom vårt landsting) på grund av alla möjliga differentialdiagnoser som finns till neuropsykiatriska funktionshinder. De tror inte på ADHD. Vi har frågat mer än en gång om de inte kan utreda men vi måste vänta. Behandlingsstrategierna och förhållningssätten är desamma oavsett eventuell blivande diagnos, dvs systematisk pedagogik, fasta rutiner samt skräddarsytt program för det specifika barnet.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

/.../Vi har frågat mer än en gång om de inte kan utreda men vi måste vänta. Behandlingsstrategierna och förhållningssätten är desamma oavsett eventuell blivande diagnos, dvs systematisk pedagogik, fasta rutiner samt skräddarsytt program för det specifika barnet.

Exakt!
Det jag fetstilat är anledningen till att vi inte gått vidare med vårt barns svårigheter. Hon har ingen diagnos och jag ser inte att hon skulle vara betjänt av någon.

Däremot har jag tagit fasta på det du tar upp; rutiner, rutiner, rutiner och att skapa en situation som vi vet fungerar (så långt som möjligt - det går inte att förutse allt). Tex är mat, sömn och planering av sociala situationer a och o.

Alltså, vid otacksamhet för en present som inte passar, så får man stålsätta sig lite och bara konstatera att den går att byta, eller så är det.

Nu har man kanske behov av diagnos för att själv förstå sitt barn och för att få hjälp från BUP (får man förresten ingen hjälp utan diagnos?)

I vårt fall så har det aldrig varit så besvärligt att vi inte lyckats reda ut på mer eller mindre egen hand. Men nu har jag en del erfarenhet från mitt jobb som gör att jag lite grand lyckats analysera situationen. Det svåra, svåra, svåra är dock att inte ta illa vid sig på ett personligt plan.

I vårt fall så har jag diskuterat situationerna med barnet och lite grand luskat efter hur hon ser på saken, hon ser ju att det blivit konflikter. Men då kommer haken, hon har ju aldrig med saken att göra.

Det här med diagnos är ett svårt kapitel för min del. Jag hade tyckt att det var en väg att gå om det handlade om stora och övermäktiga problem eller om man tänker sig att man måste ha medicinering, men om inte, så är risken att man blir stigmatiserad för stor.

Dessutom, som du skriver, så vill man inte för tidigt skapa en förväntan på barnet - för så är det ju. Diagnos eller ej - man har olika förväntan och jag tror inte att en diagnos är så bra, för man sänker förmågan att se allt det friska och fantastiska som alla barn besitter.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Är förskolan med på tåget när det gäller fasta rutiner och sceman?

Att man inte diagnosticerar innan skolåldern är vanligt om man tex misstänker något inom autismspektrar. En Aspergerdiagnos får man inte innan man börjat skolan tex. Däremot så har jag jobbat med elever som fått diagnos/medicin i förskoleålder - då har det dock handlat om barn som varit och är oerhört resurskrävande (bland annat svår adhd).

Nu tror jag att du är en förälder som har koll, men jag känner ett barn som tyvärr fick vänta ända till 14 års ålder innan h*n fick sina diagnoser/medicin= lättare tillvaro. Då hade ändå föräldrarna första kontakten med BUP när barnet var 3.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Eller förlåt!

Du skriver inget om förväntan, du tar upp att så små barn inte diagnostiseras och utreds.

Jag har som sagt dubbla känslor inför det - för samtidigt är det tidiga åren i ett barns liv som är så värdefulla för hur fortsättningen skall bli.

Om föräldrar får den hjälp ni fått så har man i alla fall en del verktyg på vägen och barnet får möjlighet att bli i alla fall lite mer harmoniskt än om man alltid hamnar i missförstånd.

Det känns bara så ledsamt att det många gånger är belagt med så mycket skam och skuld att söka hjälp. Ibland är de inte på BUP särskilt varsamma med föräldrarnas skörhet i att det är deras barn, deras ögonsten som saker och ting felar med. För dem är det en person, ett ärende...

Vid min tidigare arbetsplats fanns ett barn som av olika anledningar inte fungerade i barngruppen. H*n ville vara med, men när h*n var med så blev situationen så speedad och överdriven att de andra barnen drog sig undan. Personalen identifierade snabbt att det barnet inte passade in och efterlyste "mindre grupp", kanske skall "h*n flyttas till en annan grupp" etc.

Det sröjde alltså bara en månad eller två och så var man ute efter att det var barnet som skulle flyttas på.

Till vad? Undrar jag? Vad händer då? När man inte får vara med?

Det kräver att man vågar utmana sig själv som pedagog i en sådan situation och fundera kreativt hur man skall skapa en miljö där barnet kommer till sin rätt. Ofta är de insatser man gör med rutiner och tydlighet till gagn även för de andra barnen.

Samtidigt kan jag förstå personalgruppen som så snabbt ville bli av med bekymret (kunde inte specialpedagogen ha barnet enskilt? föreslogs också). Personalgruppen måste OCKSÅ vara tydlig i sin kommunikation med varndra och det ställs stora krav på att gruppen är samspelt och har lojalitet med varandra. det fixar inte alla personalgrupper - i synnerhet inte om man haft sina 13 barn vardera och fungerar som olika klasser.

Det systematiska tänk och genomföarnde som krävs ställer nya krav på skolans eller förskolans organisation. Gruppens förmåga att analysera och planera arbete är avgörande för att man skall genomföra de förändringar som krävs. Man måste tänka utanför ramarna när man har ett barn som inte så snabbt förstår de subtila mellanmänskliga regler som vi alla lär oss per automatik.

Jag skulle vilja se ett samhälle som ägnar mer kraft åt det som jag reflekterar över kring den förra personalgruppen istället för att öda mycket pengar på diagnoser på barn som dessutom är färskvara.

Alla barn utvecklas och det är viktigt att vara på tårna kring barnet, snarare än att hitta skäl till varför det inte fungerar.

I rätt sammanhang är ingen funktionsnedsatt.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag är lite kluven när det gäller diagnoser. Diagnoser ger ju en stämpel som inte alltid leder till något positivt. I skolans värld är det ju för det mesta lättare att få extra resurser om man har ett papper i handen (även om skollagen säger att alla har rätt till det stöd de behöver utan diagnos).

Är man okunnig om vad diagnoserna betyder så kan ju omgivningen tro att en diagnos = någon som kommer att hamna i fängelse som vuxen. Tyvärr talar ju gärna tidningar om att de som begått grova brott har adhd/Asperger. De flesta har förutfattade meningar om diagnoser, även eleverna själva.

Som förälder tror jag att en diagnos kan hjälpa den egna självkänslan, tex att det faktiskt inte bara är mitt fel att barnet är som det är. I går tittade jag på en nätföreläsning med en mamma vars son har svår adhd. För henne var det en lättnad att veta vad hans beteende berodde på, att det inte var dom som föräldrar som gjort fel. (Hon gav en känga till BUP som faktiskt ibland uttrycker sig klumpigt till föräldrar).

Sedan har jag varit på föreläsningar med sådana som fått sina diagnoseer som vuxna. Alla har sagt samma sak, de hade velat få sina diagnoser som barn i stället för att behövt känna sig som UFO:n hela livet.

 

[Hoppelhase]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Som förälder tror jag att en diagnos kan hjälpa den egna självkänslan, tex att det faktiskt inte bara är mitt fel att barnet är som det är.

Och för barnets självkänsla!

Sedan har jag varit på föreläsningar med sådana som fått sina diagnoseer som vuxna. Alla har sagt samma sak, de hade velat få sina diagnoser som barn i stället för att behövt känna sig som UFO:n hela livet.

Precis... Visst kan det vara problematiskt med diagnoser, men det är problematiskt att alltid känna att man är fel också. Skillnaden mellan "JAG är ett UFO" och "min diagnos gör att jag ibland beter mig som ett UFO" är enorm. (Ja, det är inte diagnosen som gör det, men ni fattar...)

För mig personligen tror jag att barndomen och tonåren inte varit fullt så svåra om jag fått en diagnos. Å andra sidan har jag såklart aldrig kunnat "ge in" till någon diagnos utan har fått kämpa för att vara "normal" och såhär i vuxen ålder tror jag inte att jag uppfyller några diagnoskriterier längre. Så beroende på hur man ser det kanske det var bra. Men jag vet inte om det varit värt det, för att slippa en stämpel... stämpeln "konstig" har jag ju haft ändå.

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

På barnens förskola så fanns det ett barn som hade fått sin diagnos som autisktisk redan som 4 åring, de flyttade till förskolan och föräldrarna var tydliga redan från början att det fungera bäst med en liten grupp och samma personal. Så våran förskola skapade en liten grupp och två stycken lugna personal och jobbade in vikarier från de andra avdelningarna. Det barnet fungerade väldigt bra på förskolan och hade det inte varit för att föräldrarna till barnet hade bjudit in till informationsmöte så hade jag aldrig förstått att det var ett barn med problem. För det barnet var det väldigt bra och det var även andra barn med i den gruppen som mådde bäst av att inte ha så många barn omkring sig.
Så det är inte alltid av ondo man väljer att sätta vissa barn i en mindre grupp. Men våran förskola var rätt vana, under sista året sonen gick där så var det 3 barn med diagnoser och ytterligare 6 barn under utredning och tidigare år har de haft ännu fler barn.. Så vanan att jobba med barn med särskilda behov var stor, hela personalstyrkan kunde ialla fall lite teckenspråk och många kunde mycket eftersom de arbetade mycket med teckenstöd till flera barn.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*KL*

Självklart är jag inte emot mindre grupper. Rent generellt så tycker jag att grupperna oftast är för stora för alla barn.

Men jag har emot att särskilja barn från andra barn eftersom det snabbt blir ett stigma att man inte "passar in". Om man har fler mindre grupper med rätt aktiviteter så kommer fler barn till sin rätt. Men, som sagt, det kräver kompetens och reflektion. Inte alla små grupper är bra grupper.

Huruvida diagnos eller ej är bra för självkänslan beror lite på person. Jag vet att om vår dotter fått någon diagnos så hade det knäckt hennes självkänsla. För henne är det viktigt att vara helt "normal" och hon anklagar ofta andra för att vara onormala. Det är oerhört viktigt för henne att passa in och hon kämpar till sitt yttersta för att ingen skall se det som vi ser delar av hemma.

Handen på hjärtat, skulle någon av oss här vilja ha en diagnos?

Inte jag i alla fall.

 

[mandalaki]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Åter till mitt föräldrarskap. Jag fick för ca två år sedan äntligen insikt i att jag och mitt barn är olika. När jag accepterade det och bestämde mig för att inte ha dåligt samvete för att jag inte kude få henne att förstå, så har vår relation bara blivit bättre. Som ts beskriver, så är jag mitt barns absoluta höjdpunkt. Ingen är bättre än mig - samtidigt kan jag få den mest välvässade kritiken och vetskap om att jag inte håller måttet på en rad punkter. Jag är tex enligt barnet en urusel mamma för syskon och jag har en osund inställning till mycket.

När jag slutade att diskutera dessa svagheter för att öka barnets reflektion och kunskap om hur jag resonerar eller helt enkelt be om ursäkt (för det har jag gjort, en del av kritiken är absolut befogad och då har jag ursäktat mig) - så blev relationen plötsligt mer ömsesidig.

Min önskan att få barnet att förstå stod i vägen för vår förmåga att skapa en relation. Varje svaghet jag delade med mig av utnyttjades skoningslöst av dottern som ammunition när hon blev osäker. Hennes osäkerhet verkar många gånger uttryckas genom enorm arrogans och nedlåtenhet som kan få den mest kompetenta vuxna att känna sig som en riktig usling som inget begriper.

Priffe - allting du berättar kring det här är så himla bra!

Tänk att det gick att få en sådan förändring genom att ändra på dig i stället för på henne (ändra i vidare mening, alltså när du hela tiden ville förklara dig så att hon skulle förstå dig).

Intressant och imponerande, och häftigt att ni fått en så mycket bättre relation.

 

[Stollan]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har ingen aning om varför du petar på stavning men är du intresserad på allvar så har jag ME/CFS samt haft ett otaliga hjärninflammationer och där med neurologiska problem så som tidsuppfattning och hur ord stavas. Jag har förlorat min förmåga att alltid se hur ord skall stavas där med blir det fel. Det är ett funktionshinder jag har.
Jag tycker dock inte att stavning är så problematisk att jag skall behöva koppla in stavningskontroll. Det tar lång tid ändå att få ihop ett svar bara pga bristande arbetsminne.

Ordbajseriet är en beskrivning på vad som kan vara problematiskt med autismspetrumtillstånd och varför det kan vara bra med hjälpmedel och med vad dessa kan hjälpa för att släta ut funktionshindret så det inte blir lika stort.
Ett det här är annorlunda om man jämför med en normalfungerande människa och det man kan behöva ha hjälpmedel för om man vill jämna ut svagheterna.
Ut ifrån punkten Aspergers syndrom så brukar det ju inte diagnostiseras tidigare men en person med Aspergers har lite med avancerad utveckling och märks oftast inte lika mycket innan skolan kommer och krav på att fungera socialt är mycket större. Därav brukar det inte diagnostiseras innan skolålder.
Är det så att din son har ett autismspektrumtillstånd så kan ni få stor hjälp av hjälpmedel. Det finns lampor som räknar ner då tid kan vara allt för abstrakt att förstå. Det finns hjälpmedel med bilder för att underlätta och få bättre kommunikation. Ni kan få hjälp av att gå kurser så ni får lära er utifrån funktionshindret så ni får fler verktyg i verktygslådan nr det gäller att hantera din son.
Tex, förskolan skulle kunna förbereda hemvägen genom seriesamtal. Har du tid skulle du kunna dyka upp på förskolan för att sätta igång en tidsnedräknare (lampor som släcks ner) som markerar att om 5 minuter så tar vi på oss och sedan far vi hem. Sådan tidsnedräknare finns att få låna hos hjälpmedelscentralen och arbetsterapeuten på habiliteringen skulle kunna hjälpa dig att ansöka om sådan.
Ett exempel på hjälpmedel och det finns fler.
Sådan kan göra mycket när det gäller problem med förflyttning av bil.
Därför så funderade jag på diagnos för det innebär att det öppnas för mer hjälp för att underlätta i vardagen.
Våran vardag inkl dotterns blev så mycket enklare med diagnos.
Ordbajsade jag lite tydligare nu
Jag glömmer ibland att växla om från när jag pratar med folk som vet vad det jag säger innebär. Mitt bristande arbetsminne som visar sig tyvärr.

 

[Stollan]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Fast det är väldigt vanligt att man inte passar in hur man än gör om man har problem inom autismspektrumtillstånden.
Lägg till att det där med att sålla intryck ofta är nedsatta så man tar lätt in allt som händer och blir helt slut av att vara i större grupper.
Min dotter har svårt att hänga med i prat om flera pratar samtidigt och hon blir trött. Hon har ändå den lättare varianten av Aspergers som är mer typisk för tjejer. Därför så är ofta mindre grupp en mer nödvändighet.
Lägg till att en del med problem inom neuropsykiatriska funktionshinder kan behöva få hjälp att lära in på annat sätt än det vanliga traditionella. Det är långt ifrån alla lärare som har den kunskapen hur man bäst lär dessa barn.
Det finns skolor som lyckas med sk. integrering i vanlig klass men dom där tycks vara mer undantag.
Framförallt så har skolgången en hel del raster och sällan vuxna att tillgå. Det är där många problem uppstår.
Det hade varit ideal om alla passade i större klasser eller ännu hellre att skolan hade kunna tillgå alla elever mindre klasser men vi vet ju att det är en ekonomisk fråga. Så då får man ibland ta det nästbästa och det är små grupper med dom elever som verkligen behöver det.

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om man behöver en diagnos eller inte beror nog väldigt mycket på person och situation, det finns ju en del som alltid har upplevet att de inte fungerar men aldrig har förstått varför, men när de få en diagnos så förstår de vad som är felet och kan jobba utifrån det. Men självklart kan det lika gärna vara en nackdel. Det är en balansgång om vad som är bra eller dåligt.

 

[Hoppelhase]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Handen på hjärtat, skulle någon av oss här vilja ha en diagnos?

Inte jag i alla fall.

Du kanske är "normal"? Jag vet ingenting om dig men har man inga särskilda svårigheter är det inte så konstigt om man vare sig vill eller behöver en diagnos. Och självklart är det alltid individuellt men jag personligen vet faktiskt ingen som fått en diagnos som inte upplevt det som en enorm lättnad. Det har till stor del med det som det som tidigare nämnts att göra: "det är inte JAG som är fel, det finns en anledning till att jag inte funkar som alla andra". Samt att inse att även om man är "annorlunda" så finns det andra som är "likadana", det brukar ha en enorm effekt på självkänslan!

 

[imzork]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Och självklart är det alltid individuellt men jag personligen vet faktiskt ingen som fått en diagnos som inte upplevt det som en enorm lättnad. Det har till stor del med det som det som tidigare nämnts att göra: "det är inte JAG som är fel, det finns en anledning till att jag inte funkar som alla andra". Samt att inse att även om man är "annorlunda" så finns det andra som är "likadana", det brukar ha en enorm effekt på självkänslan!

Precis.

Jag fick diagnos och därefter fast okvalificerat jobb, kvalificerat yrke, akademisk examen och masterstudier följande på varandra i rask takt - eftersom jag i och med diagnosen kunde sätta ord på saker och därmed arbeta med mig själv. Adekvat medicinering har hjälpt lite på vägen också.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*delvis kl*
Jag tror jag startar en tråd om diagnosticering på Senior i stället. Prinsus tråd handlar ju egentligen inte om den specifika frågan...

 

[Cillaramsa]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Har inte hunnit med hela tråden. Men delar ändå gärna med mig av ett par tips som fått mig att överleva när jag känt som du, TS. (Knapplån)
När allt känns hopplöst är det mycket viktigt med att lägga in RUTINER man mår bra av. Tex ut och springa 3 ggr i veckan och inte tumma på det. Jag vet ju själv att det inte alltid går, men när man får in dem så känns livet mycket bättre och roligare. Jag försöker ha något varje dag som jag kan se fram emot, och det får gärna vara små saker! Tex True Blood på tv på onsdagar, ett gott glas vin till maten (är inte att läsa som en uppmaning till alkoholism, utan en njutning tillsammans med god mat), några kapitel i den braiga boken, titta på stjärnorna när man kommer in från stallet osv. När min man hade cancer en sommar läste jag senaste Hayrry Potter och endast ETT kapitel varje kväll. Tro mig, det var en stor uppoffring att inte läsa klart allt på en gång, men det som höll modet uppe den sommaren!!

Vad gör sonen om du struntar i att leka med honom hela tiden? Kan du inte bara låta honom vara i en halvtimme/20 varje dag och se om han lär sig att fixa det? Jag undrar om han inte har fått FÖR mycket uppmärksamhet?
Jag har också en son som varit mycket krävande med mycket syskonbråk och han har sugit musten ur mig då och då. Man känner att man inte orkar med att han kryper in under skinnet. Och DÅ, när man mår som sämst, kryper han ÄNNU mer under skinnet! Alltså, jag måste göra saker jag mår bra av för att orka. Och till din tröst, hoppas jag, så blir det bättre! Han kommer att mogna, lära sig umgås med andra människor och ge dig mer spelrum.

Ett annat tips är KOMET-kurs!! Kolla om de har den i din kommun, den är SUPERBRA! Har gett oss mycket hjälp i att hantera saker och ting.

Ytterligare ett tips som funkar på min son är en handdocka som man "är" och som säger åt honom att göra saker. Då gör han allt som han ska, eller så kan jag stoppa de värsta utbrotten med den. DVS om jag kommer på att använda den.

Skulle kunna skriva massa mer, för jag känner igen mig, men måste stoppa här. Ge inte upp, det kommer att bli bättre, jag lovar! Du kommer att få känna stolthet över din son!