Var det så här livet skulle bli?

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag menar inte att lägga sten på din börda

Inte?

Jag tittade i din profil. Du är relativt ung och du har inga barn, då är det lätt att ha svar i svart på vitt på allting. Allting är inte svart eller vitt i den här historien heller och om du tittar på datumen i tråden så var det ett tag sen den startade. Jag slår inte min son och kommer aldrig någonsin att göra det igen. Jag har daskat till honom lätt ett par gånger för väldigt länge sen när jag tappade fattningen, det var med långa mellanrum och jag anmälde mig själv efter det för att få hjälp och redskap att hantera situationerna och jag har fått mycket råd om hur jag ska hantera min ilska. Jag har själv vuxit upp i ett aggressivt hem och vill verkligen inte att min son ska få uppleva detsamma. Härom morgonen lämnade jag sonen i köket och gick till vårt sovrum, öppnade fönstret och andades och tittade på en fågel istället för att stanna i köket och koka över av ilska. Jag har lärt mig mindfulness men det är svårt att plocka upp kunskaperna när det är som svårast. Jag har gått i samtalsterapi hos en psykoterapeut med ett förflutet som behandlare på BUP i över två år och jag sökte hjälp på BVC och BUP för flera år sen. Jag har läst en vidareutbildning till Barnsjuksköterska för att bättre förstå alltihop kring sonen. Jag läser allt som jag får tips om. Jag ventilerar min frustration här på Buke och gör vad jag kan. Jag skriver här saker som många aldrig skulle våga erkänna att de ens har tänkt. Ibland säger man saker till sitt barn som man inte är så stolt över, jag kommer att prata med honom om det här när det är lite lugnare. Alla föräldrar blir tokiga på sina barn och gör saker och säger saker de ångrar någon gång, det säger till och med psykologen och kuratorn på BUP att de har gjort. Vissa av oss har mycket mer krävande barn dessutom som driver en halvvägs till vansinne periodvis och kör slut på en. Vilka barn man får är ett lotteri, det vittnar alla om som har flera barn där alla är olika och olika svåra att hantera.

På BUP har de aldrig tagit upp att han behöver fosterhem och där har jag varit precis lika ärlig som i den här tråden. De tycker att vi gör ett bra jobb och förstår att vi har det jobbigt. De vill istället främja anknytningen.

 

[Skogstrollet]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag är 31 år och min son är nu 2 månader gammal. Jag har också läst psykologi, själv gått i terapi och skaffade en kontakt hos öppenpsyk inför förlossningen pga rädslor att drabbas av liknande problematik som min mor hade, så jag är inte fullt ignorant. Men jag skriver inte i tråden från det perspektivet, jag skriver med synen från någon som växt upp som din son. Du har fått jättebra stöttning, förståelse, råd och peppning i tråden - jag kan inte skriva något där som inte redan blivit sagt. Men det är inte många som protesterat och det känner jag att jag måste få göra.

Du skrev att ditt hot var framgångsrikt eftersom sonen skärpte sig efteråt. Jag skriver som jag gör att för att varna att det inte är lämpligt, jag varnar för att du riskerar flytta fram dina gränser för vad som är ok att göra så länge det ger resultat (ändamålen helgar medlen). Nu har du redan själv skrivit att du ångrar att du sa så och inte tänker göra det igen så jag behöver inte upprepa mig igen jag bara förtydligar vad jag ville få fram.

Världen är verkligen inte svart och vit, det är jag fullt medveten om. Men mina egna erfarenheter gör nog att jag ser tämligen svart/vit när det gäller just denna fråga.

Petruska, mitt svar på detta: "På samma sätt som jag ser det som en grav förminskning av problemet att anta att pojken skulle fungera helt annorlunda i en annan familj där han skulle lära sig att leva efter "deras regler". Om så vore, varför har han inte i sin vanliga familj lärt sig att leva efter regeln att man går hem från dagis på eftermiddagen, bara för att nämna ett exempel?"
Nu handlar det inte så mycket om regler som om relationen till sin mamma/föräldrar. Det beskrivs att pojken fungerar bättre på dagis och ute bland andra människor, än han gör ensam hemma med mamma så jag "antar" inte att han skulle bete sig annorlunda. Kanske en tid med andra människor skulle ge chans att bryta negativa ovanor samtidigt som det ger mamma en chans att hämta sig. Jag ser inget negativt med avlastningshem om det behövs, det kan vara positivt för båda parter. Anser inte TS att det behövs, eller BUP, så får det väl vara så.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Fast det var ju du som skrev det där om andras regler.

Den stora och intressanta skillnaden mellan TS och många andra föräldrar som har svårigheter med föräldrarollen är väl just den som TS själv pekar på: hon är väldigt medveten om saken, öppen om den och jobbar väldigt mycket med den. Det anar man nästan att tex din mamma inte gjorde?

Jag tycker dessutom att vi ser rätt mycket på här på Förälder som tydet
r på ungefär lika komplicerade band mellan barn och förälder, och brist på kärlek alternativt anknytning, där ingen problematiserar det hela överhuvudtaget. Skillnaden är bara att de personerna inte uttrycker sig lika medvetet som TS, vilket verkar lura en mycket stor del av publiken. (Sedan tillkommer en stor del av de sk bonusföräldrarna, de tycks av okända skäl vara drabbade av särskilt vidriga barn.)

Om jag skulle föreslå fosterhem i alla de fallen, skulle jag ha gjort det minst tio gånger vid det här laget - till olika personer. Men det verkar en smula förhastat på ett forum, tycker jag.

 

[anhe]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Sådant ser man ju ibland i olika varianter. Det finns väl många tänkbara tolkningar på det. Kanske känner sig barnet som en gäst hos sin pappa sedan du kom in i bilden, tex, kanske är det bara hos sin mamma han vågar uttrycka frustrationer som finns i andra sammanhang?

Jag menar, det är en smula förhastat att ta för givet att när en unge "uppför sig" så är allt frid och fröjd och när den inte "uppför sig" så är det något fel med den vuxne som för tillfället finns till hands.

Själv har jag många minnen av att just "uppföra mig" därför att jag visste att inget annat var känslomässigt/relationsmässigt möjligt i olika miljöer, tex skolan. Jag är inte säker på att det är något särskilt gott betyg åt skolan att jag höll inne med allt hela dagen där.

Nu låter "uppföra sig" som något negativt och som om barnet ifråga inte törs utmana några gränser överhuvudtaget. Så är det inte, och så vill man väl inte ha det?!

Vill även betona att det inte är något "fel" på mamman alls egentligen.

Självklart är det svårt att beskriva ett beteende över nätet. Men vi har av förundran över att skillnaden är så stor i beteende och för att försöka undvika att bli hemmablinda, öppet frågat omgivningen, som känner till båda konstellationerna, hur de upplever situationen. Vi TROR inte att bonussonen känner sig som en gäst, inte baserat på hur han beter sig, men det är ju vår upplevelse. Vi har tvärtom aktivt försökt jobba för att ha så mycket vardag och så lite "gäst" som möjligt. Hans förändring hos oss har inte varit från ena dagen till den andra, så att så fort han fick in mig i livet har han "uppfört sig", i början var han ju likadan hos/mot pappa som han fortfarande är mot mamma. Han är absolut inget mähä som sitter tyst i ett hörn och aldrig törs göra något. Han verkar helt enkelt trivas väldigt bra hos oss och säger att han gärna skulle vilja bo hos oss (han bor redan halvtid). Han är nuförtiden även väldigt kramig och pussig mot mig (det tog förstås någon månad) och jag är hans förstahandsval när han till exempel behöver hjälp med konflikthantering med kompisar.

Jag försöker inte skylla på någon, eller ta åt mig någon ära eller något sådant, jag är bara lite förundrad över situationen. Det är inte lätt sånt här, men vi är i alla fall glada för att våra barn åtminstone VERKAR trivas hos oss, och verkar må bra.

 

[Skogstrollet]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Fast det var ju du som skrev det där om andras regler.
.

Och jag har redan rättat mig själv angående ordvalet.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Alltså, jag är helt på det klara med att barnen kan må toppen med dig!

Min poäng var bara just den att ett besvärligt beteende hos barnet inte nödvändigtvis behöver vara ett tecken på att barnet mår dåligt i/av de sammanhang som det besvärliga kommer fram.

Jag var ett gräsligt barn, så jag tycker att jag vet vad jag talar om litegrann. Och jag garanterar att skolan behandlade mig (och alla) som om det var vardag, inte som gäster (som fångar snarare, efter hur jag kände mig). Och jag skötte mig där, hela tiden medveten om att jag inte litade på någon och inte trivdes. Men var ett monster hemma, ofta, medveten om att jag egentligen på något plan trivdes, och litade på mina föräldrar. (De är helt ok, mer barnkära än genomsnittet, särskilt min pappa är väldigt bra med barn.)

Tyvärr är det ju ganska många år kvar innan vi kan få veta hur TS pojke ser på saken. Men jag hoppas att han kommer att veta att hans mamma har ansträngt sig mycket mer för hans skull än vad de flesta föräldrar gör/behöver göra.

 

[anhe]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Min poäng var bara just den att ett besvärligt beteende hos barnet inte nödvändigtvis behöver vara ett tecken på att barnet mår dåligt i/av de sammanhang som det besvärliga kommer fram.

Aha, så du menade. I så fall menar vi precis samma sak . Jag ville också belysa att ett beteende kan skilja väldigt mycket i olika miljöer, det är väl en respons på miljön förstås, men det måste inte nödvändigtvis vara att de mår dåligt i ena eller andra situationen. Jag vill t.ex inte tro att bonussonen mår dåligt hos oss bara för att han uppför sig som en helt normal unge i hans ålder. Det känns bakvänt att reagera för att beteendet INTE avviker.

Men sen kan ju vuxna tolka barns reaktion på helt olika sätt också. Så är det i verkligen i vårt fall. Facit sitter man ju inte på, så man får försöka så gott man kan.

 

[TinyWiny]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag förstår din reaktion. Tro mig, min son kommer aldrig att vara rädd för att öppna munnen inför mig. Jag är den som svarar på alla hans frågor, visar honom saker, lär honom upptäcka sin omgivning och ger honom kärlek både verbalt och fysiskt. Jag ger honom allt jag bara kan och försöker vara så bra jag bara kan, hans behov kommer alltid i första rummet. Men det finns en gräns för hur mycket man orkar med. Han är aldrig, aldrig, aldrig nöjd. Aldrig någonsin. Han kräver alltid bara mer och mer och mer av mig.
Jag vet att det inte var bra sagt det jag sa imorse, samtidigt ville jag väl någon stans nå fram till honom och få honom att förstå hur illa han gör mig när han sparkar och skriker på det där viset, kräver och kräver.

Det finns ingen människa på jorden han hellre är tillsammans med än mig. Tror du att han skulle må bättre och bli mer älskad i ett fosterhem? Ska jag leva med att ha lämnat mitt barn till ett fosterhem och skiljt mig från den enda människa jag någonsin älskat i livet, ja då kan jag lika gärna avsluta mitt liv här och nu för då är jag ingen människa utan bara en liten lort.

Om du hade frågat min mamma när jag var liten så hade du nog fått liknande svar som du har gett. Ändå var jag alltid rädd, ändå skulle jag inte säga vad jag tyckte. Enligt min mamma var jag heller aldrig nöjd aldrig någonsin och hon ansåg precis som du att det finns en gräns. Givetvis finns det en gräns men medans vissa tar till sig vad deras barn förmedlar och gör något åt det så gör vissa som du och säger saker som lämnar stora sår i själen på deras barn.

Min son var inte heller lätt som liten. Han hade tex. svår separationsångest så varje gång man skulle byta plats att vara på, tex gå in ifrån gården, lämna affären, lämna hemmet osv. så bröt han ihop och bara grät och skrek. Givetvis kunde jag också ha struntat i hans känslor och sagt att nu går mamma som många gör men jag tog istället reda på varför han gjorde så och hur jag kunde hjälpa honom. Jag kunde också ha skrikit åt honom att jag inte orkade med honom och att han inte fick bo med mej längre om han betedde sig så.
Men aldrig att jag hade gjort som min mamma.
Min son behövde mer kärlek, mer närhet, mer bekräftelse, mer mer mer av allt och då är det ju min uppgift som förälder att ge honom det. Givetvis var det fruktansvärt jobbigt men på kvällen när jag grät så grät jag inte för att det var synd om mej, jag grät för att det var så fruktansvärt jobbigt för honom. Det är det som är den största skillnaden, jag tyckte aldrig synd om mej själv för att han var som han var.

Det räcker inte att säga att din son är i främsta rummet, han måste vara i främsta rummet även i ditt hjärta. Du måste ge honom allt han behöver och lite till så att han kommer över den här fasen och kan bli trygg i sig själv. Att han är i full förvissning om att mamma alltid finns för honom och att hon aldrig kommer försvinna eller svika honom. Han testar ju om du verkligen är att lita på, han klänger sig fast vid dej för att du är den som betyder mest för honom.

Min son är idag vuxen, 21 år gammal. Han är trygg i sig själv och han är inte längre rädd eller har några fobier, rädslor, blyghet eller ångest. Han blev den trygga människa jag hoppades att han skulle bli när jag förtvivlad satt där med honom i knät medans han skrek och sparkade omkring sig när han var liten.

Jag hade mycket hellre växt upp i fosterhem än hos mina föräldrar helt klart men jag hoppas att du förstår vad jag vill med mitt inlägg.

Om du älskar din son så bortse ifrån dej själv och focusera på honom. Fundera inte på vad allt detta gör med dej utan hjälp din son att komma över den här fasen istället. Sluta åka bort veckovis, finns där för honom så att han slipper känna sig sviken av dej varje gång du åker bort. Krama honom och älska honom så mycket så att han inte behöver testa hur mycket han kan göra innan du försvinner igen. Det blir ju en ond cirkel, han vill vara med dej, du vill inte vara med honom. Han vill vara ännu mer med dej och testar ännu värre hur mycket han kan göra innan du försvinner igen. Stå kvar nästa gång, överös honom med kärlek istället för hårda ord. Sitt där och håll om honom istället, gunga honom sakta tills han lugnar sig.

Jag vill bara genom att dela med mej att din son och du ska få må bra.

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om du älskar din son så bortse ifrån dej själv och focusera på honom. Fundera inte på vad allt detta gör med dej utan hjälp din son att komma över den här fasen istället. Sluta åka bort veckovis, finns där för honom så att han slipper känna sig sviken av dej varje gång du åker bort. Krama honom och älska honom så mycket så att han inte behöver testa hur mycket han kan göra innan du försvinner igen. Det blir ju en ond cirkel, han vill vara med dej, du vill inte vara med honom. Han vill vara ännu mer med dej och testar ännu värre hur mycket han kan göra innan du försvinner igen. Stå kvar nästa gång, överös honom med kärlek istället för hårda ord. Sitt där och håll om honom istället, gunga honom sakta tills han lugnar sig.

Jag vill bara genom att dela med mej att din son och du ska få må bra.

Så du menar att du som inte ens har träffat TS har bättre insikt i vad familjen behöver för att må bra än BUP som har haft familjen under utredning och följt dem i deras vardag? Du tror inte att de har provat den vägen redan? Och du tror inte att Prinsus_ redan mår dåligt som det är?

Det är väldigt märkligt att annars talar man om att barn behöver lyckliga föräldrar, och ta hand om dig själv först osv men här helt plötsligt så ska mamman gå under för att hjälpa sin son?

Prinsus_ Jag vet att du gör allt för att få eran familj att fungera och jag hoppas att du orkar och törs fortsätta kräka ur dig här för att lätta på trycket!

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Prinsus_ Jag vet att du gör allt för att få eran familj att fungera och jag hoppas att du orkar och törs fortsätta kräka ur dig här för att lätta på trycket!

Jag håller helt med. Som jag ser det så vänder ts fullständigt ut och in på sig själv för att få det att fungera och har dessutom sökt professionell hjälp.

Att relationen förälder v.s. litet barn inte fungerar är ju väldigt tabu, därför är det toppen att kunna ventilera sig anonymt på ett forum.

Till ts; jag tycker många gånger att vi fått fungerande lösningar av barnen själva när det har varit ngt problem genom att helt enkelt fråga dem hur de tycker att vi ska lösa frågan. Mycket lättare också att få dem att hålla sig till lösningen efter att de själva föreslagit den...

Hur skulle det fungera om ni till exempel pratar om morgonsurheten typ: -jag har funderat på hur det egentligen känns för dig när du vaknar och skriker direkt på morgonen? -varför känns det så tror du? och -har du något förslag på vad vi/du skulle kunna prova för att se om det går att vakna glad?

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om du älskar din son så bortse ifrån dej själv och focusera på honom. Fundera inte på vad allt detta gör med dej utan hjälp din son att komma över den här fasen istället. Sluta åka bort veckovis, finns där för honom så att han slipper känna sig sviken av dej varje gång du åker bort. Krama honom och älska honom så mycket så att han inte behöver testa hur mycket han kan göra innan du försvinner igen. Det blir ju en ond cirkel, han vill vara med dej, du vill inte vara med honom. Han vill vara ännu mer med dej och testar ännu värre hur mycket han kan göra innan du försvinner igen. Stå kvar nästa gång, överös honom med kärlek istället för hårda ord. Sitt där och håll om honom istället, gunga honom sakta tills han lugnar sig.

Det här var gräsligt och otroligt okänsligt skrivet tycker jag. Jag ser en TS som gör sitt yttersta för att reda ut det här och som kanske sa något som inte var särskilt pedagogiskt eller snällt men helt mänskligt. Ditt skuldbeläggande vet ju inga gränser.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

knapplån

Till er alla!
Jag är oerhört medveten om att denna tråd provocerar och väcker känslor hos er alla och jag är glad för alla synpunkter. Det är tänkvärda ord och jagär i slutändan glad för alla synpunkter även om vissa gör ont i stunden. Kanske kan vi alla lära oss något.

Jag har startat denna tråden för att ha en ventil där jag kan vräka ut min sorg och frustration eftersom det skrivna ordet alltid har varit min styrka. Jag är naken och extremt ärlig här men i de stunder jag skriver och har behov av att skriva är jag oftast extra upprörd. Sonen och jag har även väldigt vackra kärleksfulla stunder under samma dygn som jag har varit helt uppgiven. Innan jag gick till jobbet ikväll kramades vi och gav varandra slängpussar och sa att vi kommer att längta efter varandra. Således: allting är inte svart hela tiden just nu - kanske är bra att skriva det också. Mina känslor åker berg och dalbana men jag är extra skör nu när det har varit några tuffa dagar.

Apropå diskussion: Vi har fått lära oss att vår son är som mest utåtagerande där han är som mest trygg - dvs i hemmet. På det viset fungerar vi väl alla - är det någonstans vi kan gråta, skrika och vräka ur oss så är det ofta hos våra mödrar för vi vet att de älskar oss oavsett.

Tack för att ni finns och lyssnar

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Hur skulle det fungera om ni till exempel pratar om morgonsurheten typ: -jag har funderat på hur det egentligen känns för dig när du vaknar och skriker direkt på morgonen? -varför känns det så tror du? och -har du något förslag på vad vi/du skulle kunna prova för att se om det går att vakna glad?

Bra idé. Jag ska ha ett samtal med honom imorgon när vi är pigga och på gott humör så ska vi prata igenom vad som har hänt de senaste dagarna och prata om våra känslor. Vi ska givetvis också prata om i morse när jag sa det där politiskt inkorrekta... Det är verkligen besvärligt att vi båda är morgonsura innan frukost. Egentligen borde någon ge oss nåt uppåttjack innan vi vaknar. Eller som Snurrfian skrev, att jag går upp och petar i mig nåt innan sonen vaknat. Kruxet är ju att han vaknat innan min klocka ringt de senaste dagarna plus att jag inte har kunnat somna förrän mitt inatten pga all oro och därför varit extra trött och skör på morgonen . Ond cirkel

 

[Hoppelhase]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag får aldrig en komplimang eller någon uppskattning av min man, aldrig någon beröring och initiativ till sex har väl han tagit tre gånger under våra 6år tillsammans tror jag.

Men skojar du?? Varför är ni tillsammans?! Varför har ni skaffat barn ihop?

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Men skojar du?? Varför är ni tillsammans?! Varför har ni skaffat barn ihop?

Oj... det blev nog lite lösryckt och missvisande . Jag var nog lite bitter och bedrövad just när jag skrev det där. Jag älskar min man väldigt mycket och är oerhört glad att det blev han och jag, de första åren förundrades jag varje dag över det faktum att jag kunde ha sån tur! Han är klok, fin, snäll och vacker och en fantastisk pappa och man. Innan vi fick barn var det klart mer av romantik och vi ser till att komma iväg tillsammans ut och äta eller nån övernattning eller så och då blommar förälskelsen upp igen. Tyvärr är det svårt i vår vardag att orka visa kärlek, speciellt för min man när han både ska dras med krävande son och deprimerad fru som vantrivs med situationen. Dessutom är han inte någon speciellt initiativrik person, han kommer väldigt sällan på tanken att han ska uppmuntra, uppvakta eller ta initiativ till sex och det är såklart tråkigt men han har sina ljusa stunder på den fronten också även om det är sällan . Men han är en fantastisk man på många andra sätt och som sagt, en oerhört bra pappa. Sista helgen i augusti var vi i Stockholm, sov på hotell, åt gott och var på konsert - det var hans födelsedagspresent till mig och det var fantastiskt, så nog kan han också. Men ibland blir man lite glömsk och gnällig. Jag skulle vilja ha och behöva lite mer kel och gos än vad han orkar erbjuda just nu.

Kärleken till min man är en stor drivkraft till att jag orkar kämpa och jag hoppas att vår kärlek orkar överleva allt det här.

 

[Stollan]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Lite frågor:
Har han blivit diagnostiserad ännu?
För har han neuropsykiatriskt funktionhinder så kan man ju även få hjälp från habiliteringen. Har han ett autismspektrumtillstånd så kan han behöva visuell hjälp med steg för stegvisning över saker som skall ske. Vid autismspektrumtillstånd så är förmågan att tänka flera steg extremt komprimerad. Tidsuppfattningen kan vara problematisk och automatiseringen kan vara svårt att få till.
Även detta att reda ut vad som sägs och förstå varje steg av det.
Det är alltså vanligt med bildkommunikation (även om där finns ett bra tal) för att barnet skall få en bra uppfattning och förståelse för vad som skall hända. Överaskningar är därför av ungefär samma karraktär och just därför är ett barn med den problematiken ofta mer oflexibel.
Det finns hjälpmedel för just sådant hos landstinget men det kräver remiss från arbetsterapeut och en diagnos.
Är vardagen mer förutsägbar så blir utbrotten inte alls i samma mängd och karraktär.
Lotta Abrahamsson (som också finns på Facebook där hon matar ut forskning lite då och då) har en föreläsning här:
http://urplay.se/163441 (del 1 till 3) där bla seriesamtal kommer upp som ett sätt att lösa problem.
Hon själv har Aspergers syndrom och ADHD.
Själv sitter jag och skrattar åt hennes sätt att formulera om sin erfarenhet. Hon har ett underbart sätt att föra fram det på.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*KL*

Oj vilken lång tråd och tack Prinsus för att du delar med dig. Jag är mycket berörd av det du skriver.

Jag vill dela med mig av mina tankar så här långt.

Många delar med sig av egna traumatiska minnen av föräldrar som tappat konceptet eller inte visat empati. Det är sorgligt för de egna reflektionerna kan inte "översättas" till hur Prinsus son känner och det skapar bara mer ångest och skuldkänslor hos Prinsus. Vem vill vara den där föräldern som skapar känslomässiga svårigheter för sina barn även när de är vuxna?

Jag tycker att man skall vara väldigt försiktig med att utse sig själv som norm och om man själv "uppförde sig" och mådde urdåligt av det - så kanske inte ts son gör det. Alla människor reagerar inte som man själv. I synnerhet inte om man har svårigheter med med medkänsla, theoretical mind och har en väl utvecklad förmåga att följa sin linje.

Jag tror jag vet ganska väl vad jag pratar om för jag har ägnat stor del av mitt föräldrarskap att fundera på vad jag gör för fel som inte får den feedback jag önskar av mitt barn.

Långsamt har jag insett att hon inte är som jag, kommer aldrig att bli som jag och jag får acceptera att det som är hemskt för mig är ovidkommande för henne.

Jag har också genom att på nära håll fått ta del av hur helvetes jävla förjävligt jävligt vissa familjer har det med barn med svår autism blivit ödmjuk inför att man inte som "normal" representant för normala mer eller mindre dysfunktionella familjer kan eller skall döma.

Jag känner till barn som, inte för att de är elaka varelser, utan för att de har ett svårt funktionshinder, sätter skräck i en hel familj. Barn som hotar att mörda familjen, som slår sina syskon, sina föräldrar och allmänt visar ett aggressivt och cyniskt beteende. Utifrån vad jag lärt mig i kontakten med hur dessa familjer har det - så vågar jag påstå att barnet i många fall är den som mår "bäst". Barnet säger/beter sig på ett sätt som barnet själv aldrig reflekterar över, känner skuld och skam över och barnet kan lika gärna säga "solen skiner skönt på stranden" som "jag skall slita strupen i slamsor på dig". Förhållningssättet till det som sägs är lika neutralt.

Det jag tar upp är då exempel på barn med svår autism, ofta är de också på en låg intellektuell utvecklingsnivå.

Nu menar jag inte att ts son har dessa svåra besvär, men jag vill peka på att det finns faktiskt människor som mår dåligt av det vi mår bra av och tvärtom. För ett barn med autism kan en varm kram och förtående klapp på axeln vara rena övergreppet. Och när vi tröstar och "förstår" så gör vi det kanske lika mycket för vår egen skull?

Den personal som arbetar med de barn jag beskriver har ett svårt jobb, men de kan i alla fall gå hem till sina vanliga familjer. De är trots den reträtt som ett eget familjeliv innebär, oerhört tyngda av att inte reagera på ett för dem naturligt sätt. Jag vet ett barn som provocerar personalen enormt geom att skada sig själv och hota att skada sig själv om inte barnet ser att personalen är "likgiltig". Minsta känsloengagemang från personalen och barnet blir oerhört destruktiv. När personalen beter sig med nästan robotliknande precision slappnar barnet äntligen av och är ganska nöjd, trots allt. Barnets liv ser för oss ut att vara enormt enformigt och torftigt, men för barnet är det ok att inte interagera, inte ställa frågor om andra utan att bara i en lång ljudmatta prata om sig själv.

Åter till mitt föräldrarskap. Jag fick för ca två år sedan äntligen insikt i att jag och mitt barn är olika. När jag accepterade det och bestämde mig för att inte ha dåligt samvete för att jag inte kude få henne att förstå, så har vår relation bara blivit bättre. Som ts beskriver, så är jag mitt barns absoluta höjdpunkt. Ingen är bättre än mig - samtidigt kan jag få den mest välvässade kritiken och vetskap om att jag inte håller måttet på en rad punkter. Jag är tex enligt barnet en urusel mamma för syskon och jag har en osund inställning till mycket.

När jag slutade att diskutera dessa svagheter för att öka barnets reflektion och kunskap om hur jag resonerar eller helt enkelt be om ursäkt (för det har jag gjort, en del av kritiken är absolut befogad och då har jag ursäktat mig) - så blev relationen plötsligt mer ömsesidig.

Min önskan att få barnet att förstå stod i vägen för vår förmåga att skapa en relation. Varje svaghet jag delade med mig av utnyttjades skoningslöst av dottern som ammunition när hon blev osäker. Hennes osäkerhet verkar många gånger uttryckas genom enorm arrogans och nedlåtenhet som kan få den mest kompetenta vuxna att känna sig som en riktig usling som inget begriper.

Precis som ts beskriver så har mitt barn alltid fungerat enormt bra i sociala sammahang utanför hemmet. Hon har riktigt bra betyg och människor har alltid slagits av hur vuxen hon är. Som 13-åring var hon en i gänget på en stor organisations informationsavdelning (prao) och man glömde bort att hon var ett barn.

Hemma kunde hon på eftermiddagen slänga sig på golvet som en treåring och vråla ut elakheter om sitt syskon "som hade en hjärna som en amöba och borde låsas in pga bristande intelligens".

Nu är det inte så dramatiska kast längre. dels för att barnet blivit äldre, men också, tror jag - att jag slutade "fostra" henne. Istället har jag jobbat med att förhålla mig neutral vid provokation och inte göra för stor av affär av hennes känslor. Det har skapat större harmoni.

Vet inte vad jag vill med detta... bara dela med mig lite. Vi är alla olika människor och när det gäller de svåra beteenden som jag delar med mig av så är de hämtade från erfarenheter av så svåra beteendestörningar att barnen delvis är institutionaliserade. De är kanske inte relevanta för ts situation och de är definitivt fjärran från mina personliga erfarenheter - men jag inser mer coh mer att personligheter där den sociala interaktionen är problematisk har en del paralleller.

 

[Inte_Ung]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tycker att alldeles för många i tråden sätter sig i barnets situation.
Det blir helt fel då ingen här kan veta hur detta barn egentligen fungerar inuti.

Du måste få sätta gränser runt dig själv.
Orkar du inte så gör du ju inte det.
Det är en upplysning och inte ett hot.
En 5-åring kan förväntas känna empati, om den inte gör det så får det bli konsekvens i stället.
För mycket bråk och skrik tar av din kraft så att du inte orkar lika mycket.
Om då barnet får veta det så har barnet ett val.

Antingen så sparar barnet på energin och så kan man ha trevligt i stället eller så skriker och bråkar barnet bort energin och då behöver mamma åka och vila.

Jag kan för mitt liv inte begripa att det skulle vara fel att upplysa om det.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Fast det är väl bara barn som har diagnoser inom autismspektrat som kan få hjälp av habiliteringen. Har man "bara" adhd får man väl hitta hjälpen någon annanstans?

 

[Mitten]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har lite ont om tid men måste få skriva det jag känner; TS, du är SÅ STARK som skriver om det här, vågar konfrontera dig själv och dina riktiga känslor. Du sliter hårt för att ge din son det han behöver fast du vacklar själv. Jättebra jobbat! Jag följde tråden när den började skrivas och har läst resten nu. Önskar att jag kunde skriva något för att få din vardag att kännas lite lättare, eller att jag hade värsta superrådet. Jag är också uppvuxen i strulig miljö, om mina föräldrar hade gjort en tiondel av det du gjort hade jag varit jätteglad.
Jag skulle vilja skicka en styrkekram .