Var det så här livet skulle bli?

[Mirre]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Stor kram för det första.

Har inte alls samma situation som du men sonen kan vara grymt trotsig och utåtagerande ibland. Och det är skitjobbigt. När man försöker med allt känns det som och får gnäll, skrik och ett barn som spottar på en tillbaka. Det är inte särskilt kul. (jag fick dock mest skit för det här men hoppas du får bättre svar)

Kan avlastningsfamilj vara något för er? (heter det så? stödfamilj heter det kanske?) Någon som sonen är hos vissa helger eller något så att ni får andas lite. Det borde väl gå genom BUP i såfall antar jag.

Har han någon form av bokstavskombination eller så behöver ni ju hjälp med det.
Vad säger BUP om det?

En kompis skaffade en boxningsäck som hon avreagerar sig på när barnen bråkar

 

[Kivina]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det finns inget stall i närheten där du kan få komma och gå lite som det passar dig? Jag har ju mitt andhål dit jag skulle kunna åka mitt i natten om jag kände att jag behövde det, men jag har en otrolig tur att ha ett sånt underbart stall där stallägaren dessutom i många år har haft fosterbarn i olika åldrar och egna barn och kan ge mig råd och stöd hur jag ska göra med mina egna barn.

Jag har en kompis som kan behöva hjälp med sina hästar ibland. Det handlar inte om något rent medryttarskap, men att bara få komma ut och lukta på en häst kan ju göra sitt till. Hon har nog inget emot att någon åker ut och pysslar om hennes hästar när man har lust.

TS: Om du är sugen på att få komma ut till ett stall nångång så skicka ett PM till mig så ska jag höra mig för, jag avet att det inte kommer vara omöjligt!

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Nämen skit, jag hade hoppats att det skulle ha utvecklat sig åt det bättre.

Vet du, jag tycker inte att det låter bra med din man (och det är en sak som jag tror måste fungera för att du ska orka med mammalivet). Har ni funderat på familjerådgivning?

Vad säger BUP egentligen? Är han nu som han är och det inte fungerar hemma så måste ni ju få mer hjälp. Kontaktfamilj, korttidsboende eller vad nu som krävs för att ni alla ska få hjälp. Det låter slappt från BUP:s sida att liksom bara avskriva det med att "han är som han är".

Sedan är jag övertygad om att toleransen och orken att jobba med sig själv och sitt förhållande till både barn och make blir betydligt större om man är nöjd med det mesta förutom samspelet med barnet. Är man missnöjd med allt så finns ju varken ork eller tolerans.

Skulle du behöva göra en utflykt med eller utan barn så finns det fika här och häst att snusa på!

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har pratat med min man ikväll och sagt precis som det är. Det var efter att han upptäckte att alla 40 kanelbullarna var slut i frysen och jag berättade hur jag mått i veckan och att jag tröstkäkat.
Jag berättade att jag tycker att det är så tråkigt att känna sig som en hushållerska/hantverkare i ett äktenskap där det bara är som ett familjeföretag. Han sa att han känner likadant och att det är jobbigt nu men att det kommer att bli bättre när vi inte har så mycket omkring oss med bygget och när pojken är större. Jag vet att han älskar mig och han kramade om mig efter vårt samtal men han är också väldigt trött och slut, både pga att han får bära mycket av min förtvivlan över sonen, plus sonens svårigheter plus att han har ett väldigt krävande chefsjobb, hur mycket ska en människa orka och sen dessutom orka vara kärleksfull och romantisk på det, jag förstår att det är svårt. Hoppas bara att vi kan hitta tillbaka till varandra så småningom. Svärmor ska ta pojken en vecka i december och hon hade honom när jag var bortrest en vecka nyss.

Jag vet inte om jag har tunnelseende men jag har väldigt svårt att känna nu att "Ja, om 15år, då är det min tur, jippie!!!" Jag är väl sån att när det är svårt då känns det som om jag är i botten av en brunn men däremellan har jag ju bättre dagar där det finns glädje också. Men ångrar att jag skaffat barn det gör jag nog i princip varje dag men jag håller skenet uppe och ger min son allt han behöver, vi åker till badhus, går i skogen och har med fika, jag läser böcker, ger massage, ser till att han har allt han behöver och pratar med honom och lär honom om livet, skojar och busar och knyter kontakt med andra familjer så han får leka med andra barn - jag tror att jag är en bra mamma men fan vad gräsligt trist och otacksamt det är. Jag åker bort en vecka i kvartalet i genomsnitt och då längtar jag aldrig hem.

Men det känns mycket bättre redan nu, jag har nämligen varit på en ridtur i skogen idag och har fått löfte om att komma och rida så mycket jag bara orkar och vill på ett ställe här i närheten. Jag var grinfärdig när jag åkte dit och jag var sprudlande glad när jag åkte därifrån idag.

Tack för att ni finns och läser om min förtvivlan och ger mig lite medkänsla och goda råd. Det är så skönt att kunna skriva här där ingen känner mig IRL och därför skulle jag aldrig klara att träffa någon av er IRL eller någon ni känner, det skulle bli alldeles för jobbigt och obekvämt efter allt jag vräkt ur mig här men det värmer att ni erbjuder er att hjälpa mig att hitta ett stall att hänga i

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag hade lite på känn att din man oxå var helt slutkörd, därför tror jag verkligen att en avlastningsfamilj skulle vara bra för er! Där ni inte känner att någon (svärmor) gör er en tjänst utan avlastningsfamiljen har till jobb att ta hand om eran son.

Så här i efterhand så hade det kanske varit bättre om ni hade sparat pengarna och hyrt ett hus på landet utan renoveringsbehov och kunnat få mer tid till er själva, men nu är det ju bara att få det att fungera.

Personligen tyckte jag att första året med barnen var helt okej, mellan 2-4 år var de rätt krävande för att sedan blir väldigt intressanta ungar som har mycket funderingar. Nu är mina 6 och 9 år gamla och det är rätt roligt att höra deras version av hur världen fungerar. De är rätt självgående med kompisar hemma eller borta så mycket som vi tillåter, de har båda spelat fotboll under sommarhalvåret och under vinter ska även yngsta börja åka längdskidor som storasyrran har han bestämt.

Så du behöver inte vänta 15 år, det kanske räcker med 2-3 år innan det vänder, sen kommer det alltid nya bekymmer, själv har jag haft yngste sonen en period nu som inte ville gå till skolan, fick utbrott och tokgrät. Eftersom det inte är vardag för oss så ringde varningsklockorna och mycket riktigt så var det problem i skolan med kompisar. Nu har vi nog tillsammans med fröken lyckats vänt det, men det var jobbigt att han mådde dåligt. Men fördelen med att de blir större är att de rent verbalt faktiskt kan förklara vad de känner och vill och kan sätta ord på det.

Men jättekul att du har hittat ett stall där du kan få ett andningshål! Det behövs verkligen för att man ska orka med vardagen!

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag hade lite på känn att din man oxå var helt slutkörd, därför tror jag verkligen att en avlastningsfamilj skulle vara bra för er! Där ni inte känner att någon (svärmor) gör er en tjänst utan avlastningsfamiljen har till jobb att ta hand om eran son.

Så här i efterhand så hade det kanske varit bättre om ni hade sparat pengarna och hyrt ett hus på landet utan renoveringsbehov och kunnat få mer tid till er själva, men nu är det ju bara att få det att fungera.

Personligen tyckte jag att första året med barnen var helt okej, mellan 2-4 år var de rätt krävande för att sedan blir väldigt intressanta ungar som har mycket funderingar. Nu är mina 6 och 9 år gamla och det är rätt roligt att höra deras version av hur världen fungerar. De är rätt självgående med kompisar hemma eller borta så mycket som vi tillåter, de har båda spelat fotboll under sommarhalvåret och under vinter ska även yngsta börja åka längdskidor som storasyrran har han bestämt.

Så du behöver inte vänta 15 år, det kanske räcker med 2-3 år innan det vänder, sen kommer det alltid nya bekymmer, själv har jag haft yngste sonen en period nu som inte ville gå till skolan, fick utbrott och tokgrät. Eftersom det inte är vardag för oss så ringde varningsklockorna och mycket riktigt så var det problem i skolan med kompisar. Nu har vi nog tillsammans med fröken lyckats vänt det, men det var jobbigt att han mådde dåligt. Men fördelen med att de blir större är att de rent verbalt faktiskt kan förklara vad de känner och vill och kan sätta ord på det.

Men jättekul att du har hittat ett stall där du kan få ett andningshål! Det behövs verkligen för att man ska orka med vardagen!

Du är så klok Snurrfian! Det stämmer mycket det du skriver. Svärmor är vår stödfamilj, hon får pengar av soc och hon känner dessutom sonen utan och innan och älskar att vara tillsammans med honom. Det som är lite krångligt är att de bor 40mil bort. Men som sagt, nu ska hon hämta honom i början av dec och ha honom en vecka och hon hade det nyss också och han älskar att vara där. Hos en främmande familj tror jag att han hade känt sig dumpad för han verkar känna så när jag lämnar honom på dagis - han är inte dum, ungen!

Vi har hantverkare men det tär ändå att leva på en byggarbetsplats med flytt-röra.

I morse när han var på väg att dra igång sitt vanliga elaka morgonutbrott med sparkar och skrik och hysteri så sa jag lugnt att jag orkar inte med att du är sådär på morgonen, jag och du behöver frukost i lugn och ro. Ska du vara sådär elak varje morgon måste jag flytta och bo någon annan stans. Han verkade fatta vinken för morgonen har varit lugnare än igår. Fick dessutom pussar på benet av min man innan han åkte till jobbet. Nu måste jag rusa!!!

 

[TinyWiny]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

I morse när han var på väg att dra igång sitt vanliga elaka morgonutbrott med sparkar och skrik och hysteri så sa jag lugnt att jag orkar inte med att du är sådär på morgonen, jag och du behöver frukost i lugn och ro. Ska du vara sådär elak varje morgon måste jag flytta och bo någon annan stans. Han verkade fatta vinken för morgonen har varit lugnare än igår. Fick dessutom pussar på benet av min man innan han åkte till jobbet. Nu måste jag rusa!!!

Men snälla du. Du måste vara den vuxne här. Du kan inte hota ditt barn att du flyttar när han är sig själv. Vill du verkligen att han ska stänga in allt han känner?
Min mamma var ungefär som du och jag har fått allvarliga skador från min kärlekslösa barndom. Lämna honom på fosterhem, skilj dej och låt honom växa upp med sin pappa utan dej eller vad som helst men utsätt inte ditt barn för sådana hot igen.
Ditt barn gör allt för att du ska förstå hur mycket han behöver dej och hur mycket han älskar dej. Vill du att han ska bli en sådan skadad människa som det första han gör när han kommer hem är att känna av stämningen innan han vågar öppna munnen?
Låt andra ta hand om honom, andra som kan ge honom all den kärlek han behöver och är värd.

 

[Skogstrollet]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Kan bara hålla med tinywiny. Min mamma gav mig örfilar när hon ledsnade och hotade med barnhem om jag inte "skärpte mig". Jsg var nog krävande, ville alltid vara med de vuxna, ställde många frågor, tjafsade med min bror osv. Men allt jag ville var att bli sedd. Det hät påvrkar mig fortfarande fast jag är 31 år nu.

Du kan inte hota barnet till lydnad.

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tycker faktiskt att ni drar på lite för stora växlar, TS har regelbunden kontakt med terapeut, de har regelbunden kontakt med BUP och jag tror nog att de har diskuterat sådan här saker.

Att vara ärlig mot sitt barn och faktiskt tala om att jag orkar inte det här just nu kan faktiskt vara väldigt nyttigt oxå, och det handlar om ett fullständigt tröttkörd familj som faktiskt försöker få hjälp med att få vardagen att fungera.
Sen kanske det inte var det bästa att säga att man annars flyttar men i ett tröttkört läge så är man inte helt klart tänkande, jag har oxå sagt dumma saker till mina barn som jag sedan har fått förklara för dem att jag inte menade riktigt så utan hur jag menade egentligen.

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Du är så klok Snurrfian! Det stämmer mycket det du skriver. Svärmor är vår stödfamilj, hon får pengar av soc och hon känner dessutom sonen utan och innan och älskar att vara tillsammans med honom. Det som är lite krångligt är att de bor 40mil bort. Men som sagt, nu ska hon hämta honom i början av dec och ha honom en vecka och hon hade det nyss också och han älskar att vara där. Hos en främmande familj tror jag att han hade känt sig dumpad för han verkar känna så när jag lämnar honom på dagis - han är inte dum, ungen!

Vi har hantverkare men det tär ändå att leva på en byggarbetsplats med flytt-röra.

I morse när han var på väg att dra igång sitt vanliga elaka morgonutbrott med sparkar och skrik och hysteri så sa jag lugnt att jag orkar inte med att du är sådär på morgonen, jag och du behöver frukost i lugn och ro. Ska du vara sådär elak varje morgon måste jag flytta och bo någon annan stans. Han verkade fatta vinken för morgonen har varit lugnare än igår. Fick dessutom pussar på benet av min man innan han åkte till jobbet. Nu måste jag rusa!!!

Det är jättebra att svärmor kan ta honom, och faktiskt får lite betalt oxå, det skulle kännas bättre för mig ialla fall.

Du har inte ork och möjlighet att vara med honom på dagis någon dag? För att se hur han fungerar där och kanske kunna möta honom där istället för att kämpa på hemmaplan? Att vara delaktig i hans vardag och visa honom att du faktiskt bryr dig om vad han gör om dagarna, för det tror jag att du gör även om det är jättejobbigt.

Hur gamal är sonen nu? Ni kan inte komma iväg på någon ordnad aktivtet, föräldra-barn gympa eller något som ni kan göra tillsammans men som du inte behöver göra så mycket själv? (om du förstår hur jag menar )

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Hur gamal är sonen nu? Ni kan inte komma iväg på någon ordnad aktivtet, föräldra-barn gympa eller något som ni kan göra tillsammans men som du inte behöver göra så mycket själv? (om du förstår hur jag menar )

Han är fem i december. Allting fungerar jättebra när vi är ute på nåt eller bland folk och så har vi levt livet de sista tre åren. Varit på badhus, lekland, biblioteket, ute i naturen osv. Han har även gått på lekgympa en gång i veckan och på simskola förra vintern en sväng. Svårigheterna är störst när vi måste vara i vårt eget hem. Han har ett gräsligt morgonhumör och startar ofta dagen med att skrika och sparkas och då tippar jag över och är irriterad och nedstämd hela dagen, jag har svårt att skaka av mig det. Alltså att vara hemma utan aktivitet och försöka ha en lugn vardag är det svåraste. Att ha semester är alltså en mardröm men det gick bättre i somras när vi hade antingen mina föräldrar eller min mans föräldrar boende hos oss hela sommaren. Han kräver hela tiden ens uppmärksamhet, han leker inte själv i fem minuter utan enda sättet att få gjort nånting (som i morse när jag behövde duscha innan vi åkte iväg) det är att sätta på en film. Igår var vi hemma hos en kompis med tre barn men till och med då ville han att jag skulle leka med honom.

Det blir ju faktiskt bättre och bättre över lag. Även om det går upp och ner så är det en svagt uppåtgående trend. Jag har haft perioder när jag har bävat för att han ska bli sjuk så att jag måste vara hemma med honom en hel dag ensam. Vi har haft svärmor här när min man har varit bortrest i jobbet och sådär och det tror jag fortfarande att vi måste ha men jag känner inte riktigt lika stor panik över att vara ensam med honom som tidigare. Förut så kunde jag inte lämna och hämta själv på dagis ens. Igår och idag har jag iofs känt likadant och jag har funderat på att sova hos en kompis i helgen för jag tror inte att jag orkar se honom. Grinade i bilen när jag lämnat honom på dagis idag också för han var så jävlig på vägen dit.
Träffade min man i stan efter dagislämningen för att vi skulle på banken och då sa jag att jag inte är säker på att jag kanske inte orkar bo kvar tillsammans med dem pga sonen. Min man har rätt inställning iallafall, han sa att vi får försöka se till att jag orkar det. Bankbesöket lyfte mig iallafall, bara att träffa nån främmande och vara trevlig och låtsas glad gör ju att man blir på bättre humör.

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vad bra att ni har pratat du och din man!

Finns det något som du tycker är kul som också sonen skulle gilla (dansa zumba, hänga med till stallet etc)?

Försök hitta en gemensam nämnare där, det tror jag skulle gynna er båda enormt.

Det finns vissa saker jag gör för mina barn som inte jag tycker är speciellt kul men som jag gör ändå bara för att de tycker att det är så himla kul. Jag hade dock ALDRIG orkat med att göra det jämt och ständigt. Det tär helt enkelt på själen och dränerar energin.

Gör jag däremot saker jag själv gillar och som barnen också tycker om så är däremot energinivån på topp!

Sedan är det oftast jobbigt att bo i ett bygge (jag själv börjar verkligen längta efter ett riktigt kök igen!), jag hoppas för er skull att den stressfaktorn snart kan försvinna.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Men snälla du. Du måste vara den vuxne här. Du kan inte hota ditt barn att du flyttar när han är sig själv. Vill du verkligen att han ska stänga in allt han känner?
Min mamma var ungefär som du och jag har fått allvarliga skador från min kärlekslösa barndom. Lämna honom på fosterhem, skilj dej och låt honom växa upp med sin pappa utan dej eller vad som helst men utsätt inte ditt barn för sådana hot igen.
Ditt barn gör allt för att du ska förstå hur mycket han behöver dej och hur mycket han älskar dej. Vill du att han ska bli en sådan skadad människa som det första han gör när han kommer hem är att känna av stämningen innan han vågar öppna munnen?
Låt andra ta hand om honom, andra som kan ge honom all den kärlek han behöver och är värd.

Jag förstår din reaktion. Tro mig, min son kommer aldrig att vara rädd för att öppna munnen inför mig. Jag är den som svarar på alla hans frågor, visar honom saker, lär honom upptäcka sin omgivning och ger honom kärlek både verbalt och fysiskt. Jag ger honom allt jag bara kan och försöker vara så bra jag bara kan, hans behov kommer alltid i första rummet. Men det finns en gräns för hur mycket man orkar med. Han är aldrig, aldrig, aldrig nöjd. Aldrig någonsin. Han kräver alltid bara mer och mer och mer av mig.
Jag vet att det inte var bra sagt det jag sa imorse, samtidigt ville jag väl någon stans nå fram till honom och få honom att förstå hur illa han gör mig när han sparkar och skriker på det där viset, kräver och kräver.

Det finns ingen människa på jorden han hellre är tillsammans med än mig. Tror du att han skulle må bättre och bli mer älskad i ett fosterhem? Ska jag leva med att ha lämnat mitt barn till ett fosterhem och skiljt mig från den enda människa jag någonsin älskat i livet, ja då kan jag lika gärna avsluta mitt liv här och nu för då är jag ingen människa utan bara en liten lort.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Kan bara hålla med tinywiny. Min mamma gav mig örfilar när hon ledsnade och hotade med barnhem om jag inte "skärpte mig". Jsg var nog krävande, ville alltid vara med de vuxna, ställde många frågor, tjafsade med min bror osv. Men allt jag ville var att bli sedd. Det hät påvrkar mig fortfarande fast jag är 31 år nu.

Du kan inte hota barnet till lydnad.

Jag ger inte mitt barn örfilar och jag ser mitt barn och svarar på alla hans frågor och han blir sedd. Det som knäcker mig är när han skriker, sparkar och slåss och är helt omöjligt krävande.

 

[Mabuse]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vad är det han vill, då, när han kräver saker?

Hur reagerar han när du säger att han inte får slåss?

Alltså, jag är helt övertygad om att du gör allt som står i din makt, jag försöker bara förstå lite bättre.

 

[Skogstrollet]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tyckte mig läsa i början på tråden att han har fått ett par örfilar när du har tappat tålamodet. Även om det var ett tag sedan så glöms de inte bort, möjligheten att det kan hända igen är han medveten om. Det var ingen som trodde att jag var rädd för min mamma heller, alla sa alltid till mig när jag var liten att jag var så tuff, framåt, hade skinn på näsan osv. fast jag satt och darrade som en liten kyckling på insidan. Är du verkligen 100% säker på att din son mår så som han visar, eller kan det vara en fasad? Att skrika, slåss och vara elak för att slippa bli nobbad? Att behålla ilskan i kroppen för att slippa känna sig ledsen?

Jag får inte riktigt ihop hur du kan tro att din son skulle bli lycklig av att ha en olycklig mamma? Så länge han får vad han behöver så mår han bra, men hur mår han egentligen när han får höra att han är källan till att du inte vill bo kvar hemma? Nu hänger hotet över honom att "om jag inte gör rätt så försvinner mamma". Om det är kombinerat med att hans beteende redan i sig kommer från att han mår dåligt så sitter han i en emotionell rävsax som heter duga.

Det här påminner om Jerseykos tråd för inte så länge sedan där en "besvärlig" pojke stal energi från sin mamma och det bads om råd om hur han skulle "hanteras". Sedan kryper det fram att det egentligen är andra saker i omgivningen som fallerar som pojken är oskyldig till och att hans beteende är ett resultat av att mamman mår dåligt. Har du läst den tråden? Jag tror du kan känna igen dig lite i den även om situationerna inte är identiska.

Jag menar inte att lägga sten på din börda eller skylla på dig, men någonstans måste du komma ihåg att du är den som är vuxen och han är barnet. Du kan inte tillåta att ett barn, även om det är ditt, påverkar dig så mycket att du är beredd att ta till våld eller hot. Om så händer så behöver du lägga distans mellan dig och barnet tills du själv kommit på fötter igen.

Rent hypotetiskt, hur skulle sonen hantera att under en period bo hos någon annan och få lära sig att leva efter dennes regler? Kommer han att behandla den personen på samma sätt som han behandlar dig?

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

När yngste barnet var liten var han otroligt närhetskrävande på mig vilket gjorde att jag tillslut fick panik på att alltid ha honom tätt intill dygnet runt, jag hade honom i bärsjal nästan alla vakna timmar och samsov med honom uppe på mig hela nättern, då mådde jag jättebra av att åka iväg på helgen ett par timmar, strosa på Ikea, fika och bara titta på folk utan några som helst krav, för mig gav det energi för att orka vidare. Så att komma iväg och träffa folk tror jag absolut är bra och ger lite extra kraft att orka vidare.
Idag när barnen inte alls vill ha samma närhet utan jag snarare får fånga i dem och krama om dem ibland har jag inte alls samma behov av att få komma iväg. (självklart vill de fortfarande gosa men inte alls i samma utsträckning som tidigare)

Tänk att han är fem år redan, tiden går fort med andras barn! Något som mina barn har uppskattat här hemma är studsmattan, speciellt om jag eller pappan hoppar med dem, även om jag själv inte ens klarar 1/10 av vad barnen klarar. Det kanske vore något för er oxå? Fel årstid kanske men något att tänka på, något att göra hemma som bränner energi och man kan göra tillsammans.

Ang morgonen så vet jag inte hur han är, vaknar han av sig självt eller får du väcka honom? Jag tänkte om det är så att du får väcka honom, om du får en stund för dig själv först att duscha och kanske hinna få i dig lite frukost innan du väcker honom så du hinner vakna till i lugn och ro och kanske orkar vara med honom utan en massa måsten som ska göras innan ni kommer iväg? Men det kanske inte fungerar för er.

Vad tycker han om att leka med tillsammans med dig? Min 6 åring är ju en legofantast av stora mått och det har jag väl även uppmuntrat eftersom jag oxå tycker att det är rätt kul att bygga lego, ibörjan så krävde han gärna att jag skulle sitta med hela tiden, men vart eftersom så har han börjat lekt medans jag bygger vidare och efter ett tag så kan jag gå och göra lite andra saker, komma tillbaka och bygga lite till och så gå iväg igen och göra något.
Numera så får jag mest vara med när det ska byggas ihop något stort efter ritning, till andra saker har sonen mer fantasi än vad jag har och bygger enorma byggen på frihand. (sen kommer nästa bekymmer, var ska de stå så att de går att leka med men att man ändå kan röra sig i rummet... )

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tycker faktiskt att ni drar på lite för stora växlar, TS har regelbunden kontakt med terapeut, de har regelbunden kontakt med BUP och jag tror nog att de har diskuterat sådan här saker.

Att vara ärlig mot sitt barn och faktiskt tala om att jag orkar inte det här just nu kan faktiskt vara väldigt nyttigt oxå, och det handlar om ett fullständigt tröttkörd familj som faktiskt försöker få hjälp med att få vardagen att fungera.
Sen kanske det inte var det bästa att säga att man annars flyttar men i ett tröttkört läge så är man inte helt klart tänkande, jag har oxå sagt dumma saker till mina barn som jag sedan har fått förklara för dem att jag inte menade riktigt så utan hur jag menade egentligen.

Jag håller med. De där svaren både förstorar och förminskar det som jag uppfattar som problemet.

På samma sätt som jag ser det som en grav förminskning av problemet att anta att pojken skulle fungera helt annorlunda i en annan familj där han skulle lära sig att leva efter "deras regler". Om så vore, varför har han inte i sin vanliga familj lärt sig att leva efter regeln att man går hem från dagis på eftermiddagen, bara för att nämna ett exempel?

Jag tycker att det är uppenbart att TS har enorma problem, och jag har blivit riktigt ledsen av se att det inte har blivit bättre än så här ännu, trots att hon kämpar så mycket, men att de problemen skulle handla om "regler" och "gränser" och liknande, verkar extremt osannolikt.

 

[anhe]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*kl*

Det här påminner lite om relationen min bonusson har med sin mamma. Hemma hos oss är han jättego, positiv, harmonisk, glad och skötsam. Hos henne duger inget åt honom, han surar på en nivå som en fyraåring gör (han är flera år äldre), får utbrott, springer iväg och gör scener om han får minsta mothugg, säger att han är värdelös, hotar att ta en kniv och skära sig med mm. Hon har problem att lägga honom i tid/på bestämda tider, problem att lämna honom på fritids/skolan, han säger hos henne att han inte vill till skolan, han får helt plötsligt ont i halva kroppen hos henne. Listan kan göras lång. Kontrasten är helt enorm, och ungen skiftar totalt karaktär på 1 sekund när han träffar mamma. Det ser väldigt märkligt ut faktiskt. Jag trodde inte att skillnaden kunde vara så enorm.

I skolan fungerar han också bra och är helt normal, skötsam och positiv. Det är enbart i relationen med mamman som det inte funkar. Han har i och för sig tidigare kört med pappa på samma sätt, men det tog slut när jag kom in i bilden.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Sådant ser man ju ibland i olika varianter. Det finns väl många tänkbara tolkningar på det. Kanske känner sig barnet som en gäst hos sin pappa sedan du kom in i bilden, tex, kanske är det bara hos sin mamma han vågar uttrycka frustrationer som finns i andra sammanhang?

Jag menar, det är en smula förhastat att ta för givet att när en unge "uppför sig" så är allt frid och fröjd och när den inte "uppför sig" så är det något fel med den vuxne som för tillfället finns till hands.

Själv har jag många minnen av att just "uppföra mig" därför att jag visste att inget annat var känslomässigt/relationsmässigt möjligt i olika miljöer, tex skolan. Jag är inte säker på att det är något särskilt gott betyg åt skolan att jag höll inne med allt hela dagen där.