Var det så här livet skulle bli?

[zesel]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

En eloge till dig som tar steg för steg och har en sund idé som "good enough" mamma!

Jag gillar också Jesper Juul. Han har många poänger. Och oavsett om ditt barn får en diagnos eller inte i slutänden så kommer du att kunna ha nytta av det grundläggande förhållningssättet med att sätta gränser runt dig själv som J.J. tillämpar.

En tanke om reaktionen på presenten din son fick är att han kan vara av sorten som reagerar negativt på överraskningar. Ta det inte personligt! Alla människor blir inte glada av att få oväntade presenter. Ett starkt lästips är boken "Raising Your Spirited Child (: A Guide for Parents Whose Child Is More Intense, Sensitive, Perceptive, Persistent, Energetic) " av Mary Sheedy Kurcinka.
Den gav mig många insikter om mig själv som var ett sånt barn och även har en hel del av dessa egenskaper som vuxen. Boken är härligt positiv och tillåtande i sin anda.

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Vilka insikter du verkar ha fått av boken!

Något jag själv har upptäckt de gånger man känner att barn vill krypa in under skinnet på en trots att man inte riktigt själv är i det läget (och det är såklart därför de känner att de behöver det!) så fungerar det allra bäst att låta dem krypa in också kan man ge ännu lite extra på det, DÅ får man plötsligt tillgång till den där egna sfären för då är redan barnet nöjt och tryggt.

Nu när du har varit borta blir det säkert en period då barnet har extra behov av att "bonda" med dig igen.

 

[havreflinga]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har fått många insikter om mig själv och mitt beteende i helgen genom att läsa Jesper Juuls bok. Ju mer jag läser desto mer fattar jag vilken dysfunktionell familj jag kommer ifrån och där jag själv tvingats både bli vuxen och helt "föräldralös" väldigt tidigt

Jag gillar JJ och särskilt den boken, men den var riktigt tung att läsa, just för att den, som du skriver, drar fram en massa från ens egen barndom. Både jag och min man har läst den boken, och vi reagerade båda med att få nyttiga insikter för att kunna bli bättre föräldrar, men oxå insikter/sorger om vår egen barndom. Vi blev lite låga och sorgsna under läsningen och nån vecka efter, men när det hade lagt sig hade vi kastat av oss i alla fall några onödiga bördor från det förflutnas ryggsäck, och kunde vara mer här och nu.

Sars tips här ovan kan nog vara särskilt användbart nu när du både kämpar med barndomsminnen och ser dig själv från sonens perspektiv. Låt honom sitta i din famn medan du gråter (om du nu gör det). Berätta sekvenser från din egen barndom, då du kände att de vuxna gjorde fel. Det kan hjälpa er båda. Ni kan läka ihop, och samtidigt komma närmare varandra.

Åh, nu känner jag en såndär kärlekskick igen! Så härligt att du är på gång med att bryta kedjan!

 

[malinsky]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

kl

Tack för att du delar med dig! Det väcker många tankar och funderingar hos mig som gör att jag också ska läsa lite böcker för jag tycker att ämnet är jätteintressant.

Helt fantastisk resa du gör inom dig själv. Imponerad!

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*knappryck*

Här går det upp och ner som vanligt men jag har två saker jag måste få dela med mig av.

1) Min kära svärmor var här för att hjälpa mig när min man var bortrest för att jag inte skulle vara själv. På kvällen började vi samtala och det kom fram att min man inte har berättat nästan någonting för henne om hur svårt vi har det och det har varit ganska jobbigt för henne. Så jag drog igång och berättade ungefär vad jag berättat för er och om hur jag känner och om hur jobbigt och skrämmande livet med vår son är till och från. När jag kom till att berätta att jag åker till en kompis några dagar varannan månad och beskrev hur skönt det är att ha dessa resor att se fram emot så sa jag:
-Åh då kan det vara skönt att veta att om tre veckor får jag åka till Jenny...
Vad händer? Jo, min svärmor börjar gapskratta och utbrister - Du är rolig du!!!
Jag fattade ingenting och fattar fortfarande ingenting. Min svärmor som tidigare var på piedestal för mig för att hon är så trygg och klok har fått glorian på sne kan jag säga.

2) Idag hämtade jag sonen på dagis. Som vanligt hade jag planerat hemfärden i detalj, denna dag genom att både ha skidor och skrana med mig så han fick välja färdmedel hem för att få en konflikt mindre Dagishämtningen tar omkring en halvtimma varje gång för att få med sonen och få på honom kläder och komma ut och har jag inget kul att locka med så kommer vi inte ut. När vi höll på och klä på oss kom en i personalen och berättade att idag hade de frågat vem som bestämmer hemma och min son hade sagt att på förskolan bestämmer fröknarna och hemma bestämmer jag (alltså han själv). Kändes lagom lustigt att få en sån där pik när man sliter som ett djur för att få vardagen att fungera och för att ta sig från punkt A till punkt B. Men jag blev lite mer förbannad och rakryggad ändå. Nu är det vi vuxna som ska bestämma hemma hädanefter, ingen tvekan!!!! Det får ta den tid det tar.

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

2) Idag hämtade jag sonen på dagis. Som vanligt hade jag planerat hemfärden i detalj, denna dag genom att både ha skidor och skrana med mig så han fick välja färdmedel hem för att få en konflikt mindre Dagishämtningen tar omkring en halvtimma varje gång för att få med sonen och få på honom kläder och komma ut och har jag inget kul att locka med så kommer vi inte ut. När vi höll på och klä på oss kom en i personalen och berättade att idag hade de frågat vem som bestämmer hemma och min son hade sagt att på förskolan bestämmer fröknarna och hemma bestämmer jag (alltså han själv). Kändes lagom lustigt att få en sån där pik när man sliter som ett djur för att få vardagen att fungera och för att ta sig från punkt A till punkt B. Men jag blev lite mer förbannad och rakryggad ändå. Nu är det vi vuxna som ska bestämma hemma hädanefter, ingen tvekan!!!! Det får ta den tid det tar.

Jag skulle inte ta det så allvarligt. Vi har en regel på vår förskola, de tar allt vad barnen berättar hemifrån med en stor nypa salt och vi gör likadant ang. vad barnen berättar på förskolan.

Mina barn berättade att om man slamsar vid maten på förskolan får man sitta och skämmas på en stol ute i hallen. De var lite svävande men sa att det hade hänt dem när de var små när jag frågade om de fått sitta i hallen.

Jag blev totalt vansinnig (visade dock inget för barnen) eftersom jag är starkt emot diverse "nannymetoder", vi har förbud mot "skamvrå" i vår kommun enligt beslut i kommunalfullmäktige samt att jag tog upp detta på vår inskolning och det var absolut inget som förekom på förskolan.

Jag pratade enskilt med personalen (som jag för övrigt är väldigt förtjust i) och de blev helt tagna på sängen och försäkrade att sådant absolut inte förekom eller hade förekommit. Det enda de kunde komma på var att möjligtvis någon vikarie hade pratat om det men ingen i ordinarie personal hade varken pratat om det med barnen eller utfört något sådant.
Jag tror på personalen i den här frågan.

Mina barn skulle säkert också kunna säga att det är de som bestämmer i familjen men de skulle antagligen fnittra efteråt då de egentligen vet hur det ligger till. Kanske din son gjort precis detta?

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

*knappryck*

Här går det upp och ner som vanligt men jag har två saker jag måste få dela med mig av.

1) Min kära svärmor var här för att hjälpa mig när min man var bortrest för att jag inte skulle vara själv. På kvällen började vi samtala och det kom fram att min man inte har berättat nästan någonting för henne om hur svårt vi har det och det har varit ganska jobbigt för henne. Så jag drog igång och berättade ungefär vad jag berättat för er och om hur jag känner och om hur jobbigt och skrämmande livet med vår son är till och från. När jag kom till att berätta att jag åker till en kompis några dagar varannan månad och beskrev hur skönt det är att ha dessa resor att se fram emot så sa jag:
-Åh då kan det vara skönt att veta att om tre veckor får jag åka till Jenny...
Vad händer? Jo, min svärmor börjar gapskratta och utbrister - Du är rolig du!!!
Jag fattade ingenting och fattar fortfarande ingenting. Min svärmor som tidigare var på piedestal för mig för att hon är så trygg och klok har fått glorian på sne kan jag säga.

Jag tror inte riktigt att din svärmor förstår hur det är för dig och då låter det antagligen roligt (som att du driver med dig själv eller är självironisk) när du frankt förklarar att du ser fram emot att åka bort från ditt barn.
Medan det istället är blodigt allvar.
Du kanske får ta upp det någon annan gång och säga att det faktiskt är så att du är på upphällningsgränsen och att du inte skojade när du sa att det var skönt att åka bort. Din svärmor har ju varit helt ovetande och inte förstått någonting om ert förhållande fram tills nu. Döm henne inte så hårt, för din egen skull också.

 

[TinyWiny]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror att din svärmor blev enormt chockad av det du berättade och hennes skratt reaktion var istället för att börja gråta typ. Vissa människor skrattar när de blir riktigt ställda istället för att regarera mer "normalt", (vad som nu är normalt).
Jag tror att eran relation skulle må bra av att du pratade med henne igen när hon har hunnit smälta allt du har sagt. Kanske känner hon att hon inte vet riktigt hur hon ska reagera eller vad hon ska säga.

Om du har någon mailadress till henne så tror jag faktiskt att hon skulle bli hjälpt av att få en länk till den här tråden med en uppmaning att läsa den.

Det är ju en speciell situation din familj är i och jag tror faktiskt att din svärmor blev chockad när du var så ärlig. Fundera på hur lång tid det tog för dej att erkänna för dej själv och för din man att det faktiskt känns som det känns och fundera sedan på om det kanske är så att din svärmor också behöver tid att smälta det här. Det vore ju väldigt tråkigt om din relation med svärmor blev dålig för att du var ärlig, du behöver ju starka människor som kan stå bakom och stötta dej. Det behöver vi alla.

 

[Kattennizze]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag skulle inte ta det så allvarligt. Vi har en regel på vår förskola, de tar allt vad barnen berättar hemifrån med en stor nypa salt och vi gör likadant ang. vad barnen berättar på förskolan.

Mina barn berättade att om man slamsar vid maten på förskolan får man sitta och skämmas på en stol ute i hallen. De var lite svävande men sa att det hade hänt dem när de var små när jag frågade om de fått sitta i hallen.

Jag blev totalt vansinnig (visade dock inget för barnen) eftersom jag är starkt emot diverse "nannymetoder", vi har förbud mot "skamvrå" i vår kommun enligt beslut i kommunalfullmäktige samt att jag tog upp detta på vår inskolning och det var absolut inget som förekom på förskolan.

Jag pratade enskilt med personalen (som jag för övrigt är väldigt förtjust i) och de blev helt tagna på sängen och försäkrade att sådant absolut inte förekom eller hade förekommit. Det enda de kunde komma på var att möjligtvis någon vikarie hade pratat om det men ingen i ordinarie personal hade varken pratat om det med barnen eller utfört något sådant.
Jag tror på personalen i den här frågan.

Mina barn skulle säkert också kunna säga att det är de som bestämmer i familjen men de skulle antagligen fnittra efteråt då de egentligen vet hur det ligger till. Kanske din son gjort precis detta?

Det tycker jag var en konstig regel. Hur ska man då upptäcka om det t ex förekommer sexuella övergrepp hemma, om personalen ska allt med stor nya salt? Varför inte i stället ha en öppen dialog med personalen om det som sägs både hemma och på dagis? Man ska ju definitivt inte bagatellisera vad barn försöker berätta. Men jag kanske misstolkar det du skrev?
Ursäkta TS, hoppas det är ok att jag kapar din tråd.

 

[Sar]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror du tänker på tok för fyrkantigt.

Misstankar om sexuella (eller övriga) övergrepp som blåmärken eller omotiverad rädsla tas självklart på allvar men vissa barn ljuger en hel del i perioder.
En bekants barn hävdade att han minsann inte fått någon lunch på förskolan (de hade pratat en hel del om barn som svalt i Afrika i familjen). Nu hade mamman promenerat förbi förskolan under lunchtid och sett med egna ögon att sonen satt och åt... En annan bekants barn hävdade att hon varit utan ytterkläder (20 grader kallt) hela tiden medan de var ute. Vilket hon naturligtvis inte hade varit. Ett tredje barn har berättat på sin förskola att dennes föräldrar aldrig tvättar sina kläder. Och vi har en "Nolba" som är så liten att han ryms i diskmaskinen och nästan jämt har kalas. Stämmer inte heller.
Läge för anmälan mot förskola eller föräldrar?

Om ett barn som inför mig som hypotetisk förskolefröken deklarerar att han minsann bestämde hemmavid hade jag inte tagit på så stort allvar att jag kontaktat föräldrarna för att prata om uppfostran. Om däremot ett barn berättar att den blir slickad i stjärten av sin förälder hade jag tagit det på stort allvar.

Finns tydligen en kanadensisk undersökning om ljugande barn som tydligen ska visa på intelligens.
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article7145281.ab

 

[mandalaki]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror inte att du måste ta det som en pik. Den ur personalen som sa det kanske bara ville berätta nåt under avdelningen "Skojiga saker som barn säger".

Och om det han faktiskt sa, att det är han som bestämmer... Nu är jag långt utanför min trygghetszon här så ta det för vad det är värt: kan det inte bara ha varit en ganska typisk utsaga från en omnipotent fyraåring? (Nu menar jag inte omnipotent som psykologisk fackterm, jag har ingen sådan kompetens - utan mer som i vardagligt tal). Han är kung i världen, som de flesta ungar är i perioder, och gillar att spänna musklerna med såna uttalanden. Om inte annat kanske det är spännande att se hur de vuxna reagerar när han säger så.

Vad gäller din svärmor så är jag på samma linje som TW. Hon kanske helt enkelt blev nervös och inte visste hur hon skulle reagera när du la korten på bordet. Om du kan, så tror jag att det är bra om du tar upp tråden med henne igen. Inte minst om hon ska vara er avlastning behöver ni nog ha ganska raka rör. Dessutom får hon nog lära sig att förstå din galghumor...

 

[tjoffsan]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om man läser vad Jesper Juul har skrivit om autonoma barn (så kallar han det va?) så tolkar jag det som att han menar att dessa barn kan man inte bestämma över. De måste få vara med och bestämma.

Finns en del att läsa om det på vi föräldrars sajt om du googlar "autonoma barn".

 

[havreflinga]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om man läser vad Jesper Juul har skrivit om autonoma barn (så kallar han det va?) så tolkar jag det som att han menar att dessa barn kan man inte bestämma över. De måste få vara med och bestämma.

Vårt ena barn är en såndär autonom. Han skulle tolka "vem bestämmer?" som en korkad fråga, vilket jag håller med om. En sån fråga får inget seriöst svar av ett sådant barn. Man kan lika gärna svara "jag" som "ingen" eller kanske "Byggare Bob".

Min 4-åring accepterar att det finns lagar i Sverige, och att det är mitt ansvar som förälder att se till att varken han eller jag bryter mot dem. Han vill oxå gärna lära sig vad som förväntas av honom socialt. Han var t ex besviken att jag inte hade lärt honom att man ska hosta i armvecket. Men vad gäller rutiner och regler i hemmet och inom familjen - där har han liksom en medfödd medvetenhet om sin rätt till att vara med och bestämma, förhandla, yttra sina åsikter och respekteras för sina känslor och sin personlighet.

Självklart vill vi föräldrar respektera honom, men med många andra barn kommer man som vuxen enklare undan med lite oengagerat, inkonsekvent och slarvigt beteende då och då.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Hej alla fina bukesar som följt min kamp och kommit med heja-rop och fina tips!

Ville bara kräkas ut att jag bara vill rymma ifrån alltihop. Står inte ut. Vill ha ett annat liv.
Nu har jag dessutom bitit mig själv i svansen och sjabblat bort min hästgård i södra Sverige som var värd strax under 4 mille och investerat pengarna i hästgård i Norrland tillsammans med min man och gården är inte klar så vi skulle aldrig få igen ens hälften av pengarna om vi skulle skiljas och sälja i nuläget. Fan vad bra jag hade det som singel och ensam gårdsägare, nu sitter jag i den äktenskapliga rävsaxen med en gräslig unge på halsen och pengarna är slut och inget är klart. Helst av allt skulle jag bo ensam i en stuga i Småland med några hästar, hunden och några katter.

Sonen äter upp mig, vill bara vara med mig och imorse skrek han i en timme oavbrutet och skulle inte gå till dagis. Jag var extremt nära att sopa till honom men jag klarade att låta bli

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Men vännen, du måste få lite ledigt ett tag igen! Jag trodde att ni var på väg åt rätt håll, jag är ledsen att se att du mår så dåligt igen!

Ni kanske skulle ta och flytta isär under en period om du har möjlighet? Egen tid och hinna leta rätt på dig själv igen? Och kunna arbeta fram någon bra plan hur ni ska få framtiden att fungera... Jag är så ledsen att det skulle bli så här för dig, jag kommer ihåg hur lycklig du var när du träffade din man. Finns det något som jag kan göra för att hjälpa? Trots att vi aldrig har träffat IRL så känns det som vi känner varandra.

Lägger tilö för nu läste jag lite av vad du skrev i en annan tråd. RING BUP idag och be om hjälp! Du behöver det absolut och de är där för dig! *kram*

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag vet faktiskt inte hur man skulle kunna hitta en lösning på det här, självklart går det ju upp och ner men det är som tidigare att jag mår bäst när jag är bortrest och grejen är att jag precis har varit bortrest i en vecka, jag kom hem förra måndagen.

Som det ser ut nu kan jag inte bo själv ett tag med kort varsel för min man har beredskap och då måste jag hämta och lämna på dagis och vara med sonen. Jag jobbar mest nätter och helger så det är svårt att motivera att min man ska lämna och hämta på dagis när jag själv är ledig. Alternativet är ju att sonen är hemma när jag är ledig vilket ju är så som det brukar se ut men jag står ju inte ut med att ha honom hemma så då får jag ju lämna och hämta. Och sonen vill alltid att jag ska lägga honom, han gillar bara mig säger han och vad ska man säga då ?

Jag får aldrig en komplimang eller någon uppskattning av min man, aldrig någon beröring och initiativ till sex har väl han tagit tre gånger under våra 6år tillsammans tror jag. Ska det ske något trevligt, roligt eller romantiskt i den här familjen så får jag hitta på det själv. Plus att det känns som om jag får planera hela bygget själv, köpa och laga all mat, planera allting och vara den som har bekymmer över sonens svårigheter. Nu vet jag innerst inne att även min man tar ansvar och gör saker men det är så det känns. Nu har vi satsat massor på att renovera gården vi köpt (för mina pengar som jag fick för det andra stället) och vi har inte ens kommit till stallet och pengarna är slut och jag längtar extremt mycket efter att ha häst igen. Men jag vet ju också att jag varken har tid eller ork för att ha några hästar hemma just nu men jag skulle behöva ha ett stall att gå ut i.

Du ser, en massa KRÄÄÄÄÄKS! Jag vet att allt kommer att bli lite bättre när vi kommer i ordning här men just nu känns det för djävligt. Det är så skönt att skriva av sig lite.

Jag älskar min man och jag vet att han gör så gott han kan men jag önskar att vi aldrig hade skaffat barn för det har förstört åtminstone mitt liv.

 

[Skogstrollet]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag är nybliven mamma och trivs i rollen, men även jag har en plan och mål jag längtar till efter att den mest krävande barntiden är över. När jag är mullig medelålders och ungarna mer självständiga då SKA jag skaffa mig min skogsmulle och mulla runt i skogarna om kvällarna och helgerna med rent samvete. Barnåren går över och livet är inte över, glöm inte bort att det här är en period och inte för resten av ditt liv. Förr eller senare blir han allt mer självgående och din frihet större.

Är maken fortfarande emot avlastningshjälp?

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Lägger tilö för nu läste jag lite av vad du skrev i en annan tråd. RING BUP idag och be om hjälp! Du behöver det absolut och de är där för dig! *kram*

Fast just nu kan jag inte komma på nåt som de skulle kunna hjälpa mig med. Ungen är som han är och grejen är bara att jag inte står ut med att leva det här livet. Vi har liksom fått allt som de har att erbjuda och det är bara jag som inte orkar med situationen. Jag har gått hos en terapeut i flera år och det känns inte som om hon har mer att ge heller utan att jag ändå har utvecklats så långt det går. Nu gäller det att stå ut när det är som jobbigast - tex idag. Häromdan när sonen var extremjobbig drog jag i mig två glas rött medans jag stekte blodpudding medans ungen skrek och levde rövare och sen satte jag honom framför en film tills min man kom hem. Man får försöka stänga in sig i en egen bubbla och bara stå ut, stå ut, stå ut, stå ut, stå ut, stå ut....

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Kräks på du! Det är nyttigt att få ner sina tankar i text, och du kanske ska visa din man de här trådarna? Så han faktiskt kan ta in hur du känner, det är nog väldigt viktigt för både honom och dig.
Och jag tror även om det är svårt för er att du skulle må väldigt bra av att faktiskt flytta iväg själv en period. Att sonen klänger mest på dig och vill ha dig mest tror jag är hans svar på att han märker att du inte vill/kan/orkar vara honom så nära som han skulle önska. Med pappa kanske han känner att han finns där och det är dig han måste "fånga in" även om han gör det på ett sätt som stöter iväg dig ännu mer.

Det finns inget stall i närheten där du kan få komma och gå lite som det passar dig? Jag har ju mitt andhål dit jag skulle kunna åka mitt i natten om jag kände att jag behövde det, men jag har en otrolig tur att ha ett sånt underbart stall där stallägaren dessutom i många år har haft fosterbarn i olika åldrar och egna barn och kan ge mig råd och stöd hur jag ska göra med mina egna barn.

Jag förstår att du behöver uppskattning av din man, det behöver alla och vi har haft en svacka men hittat tillbaka igen även om jag en period trodde att det var kört för den där känslan.

Du/ni skulle verkligen behöva avlastning dels för din skull och dels för din och makens skull, ge er en chans att hitta tillbak till varandra igen.

 

[Mabuse]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag får aldrig en komplimang eller någon uppskattning av min man, aldrig någon beröring och initiativ till sex har väl han tagit tre gånger under våra 6år tillsammans tror jag. Ska det ske något trevligt, roligt eller romantiskt i den här familjen så får jag hitta på det själv.

(...)

Jag älskar min man och jag vet att han gör så gott han kan

Alltså, är det där verkligen det bästa han kan? Det låter verkligen inte mycket för världen, lite mer än så måste han väl kunna åstadkomma, hur svårt är det att ge lite positiv feedback till den man älskar? Ofta handlar det ju om småsaker, inte sånt som egentligen tar så mycket tid. Det är ju någon sorts elementa i hur man gör när man lever tillsammans med nån.