Var det så här livet skulle bli?

[mandalaki]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Super mummies... finns de, annat än i andras fantasi? Ibland tänker jag om min syster att hon varit en väldigt bra mamma. Det är när jag ser vilka fina kvaliteer hennes vuxna barn har, och hur hon många gånger hållit i eller släppt efter, allt efter vad situationen kräver.

Men i övrigt har jag nog aldrig tänkt på nån supermamma direkt. Om jag haft barn själv hade jag kanske gjort det ibland, och tänkt som du att andra var så mycket bättre än jag - men jag ser ju bara glimtar av dessa supermammor. Ingen är super hela tiden.

Och där du tog avstamp i tråden, i gullegullet om barn på facebook - det skulle jag inte dra några slutsatser alls av. Glöm inte att sånt som skrivs på facebook, twitter eller vanliga bloggar ofta närmar sig livsstilsskryt. Av någon anledning verkar folk hellre skriva när köket doftar av deras senaste levain-bröd än när de i farten kastar i sig två polarkakor med paketerad bayonne-skinka

Jag hoppas att du på sikt kan brotta ner det där monstret som sitter på din axel och viskar i ditt öra att du "inte är så bra på det här". Det låter som du och din terapeut gör ett väldigt bra jobb på den vägen.

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Lite ot men jag var på en föreläsning, Våga vara förälder och han konstatera att barnen till oss som var på föreläsningen helt frivilligt, våra barn hade det bra för vi var intresserade av föräldraskapet, men där med inte sagt att vi inte kommer att begå misstag, det ingår oxå i föräldraskapet. Men om man har funderat över sin roll som förälder så har man kommit bra bit på vägen till att få barn som blir fungerande vuxna.
Fast den föreläsningen var mest inriktad på curling föräldrar och inte så mycket problemfamiljer.

 

[MiniLi]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har inte barn eller andra erfarenheter som kan vara till hjälp.
Däremot vill jag dela med mig av en sak. Det finns en psykolog vid namn Mary Dozier som forskar kring attachment. Hon har utarbetat en metod för att hjälpa fosterfamiljer att komma på rätt spår med barn där anknytningen blivit störd, metoden kallas Attachment and Biobehavioral catch-up intervention.

Jag vet inte alls hur ni arbetar tillsammans med BUP men detta kan kanske vara en annan infallsvinkel?
Om du nämner detta för psykologen kanske ni tillsammans kan kolla om detta vore något för er?

Här kan du läsa mer om Dozier och hennes arbete.

All heder åt dig för att du vågar vara så öppen med era problem!

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Super mummies... finns de, annat än i andras fantasi?

Är inte rätt många av supermammorna självutnämnda? Jag tänker på fyrabarnsmödrar i tjugofemårsåldern som säger sig vara "födda att vara mammor" och på de många mammor som faktiskt verkar tro att deras kärlek till sina barn gör dem till bättre människor. Och som inte försitter många tillfällen att berätta hur mycket bättre de har blivit sedan de fick barn.

Om den önskade produkten är en vuxen någorlunda välfungerande person, så tycks ju det vara så pass enkelt att uppnå att det inte säger så mycket om mödrainsatserna på vägen dit. Snarare får föräldrarna ju ta i för att det ska gå snett på allvar och i längden, om jag ser till alla vuxna jag träffat på genom livet.

Jag tänker mig också att sådant som Facebookuppdateringar om sina underbara småbarn är något man skriver när de små sover eller är utom synhåll av andra skäl. Inte medan man försöker tvinga på dem vinteroverallen tredje gången samma dag och man hade migrän redan före första gången. Sedan man småskällt på dem hela dagen, är det så lätt hänt att man när de sover fylls av en smärtsam blandning av kärlek och dåligt samvete, och så blir det den känslan man kommunicerar. Den känslan tas emot så mycket bättre än det där man kände under overallbråken tidigare på dagen.

 

[Mitten]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Väldigt sant.
Jag är lååååångt ifrån en supermummy men tycker att vi gemensamt (jag och min man) är himla bra föräldrar. Och det är för att vi är mänskliga, vi ser till dotterna bästa men gör misstag hela tiden - och har inte svårt att erkänna dem, varken för varandra eller för henne. Och på något sätt är det så mycket viktigare än att vara 'perfekt'.

Utan brister och fel vore jag inte en bra mamma. Så ser jag det iallafall. Och jag skäller för mycket på min lilla, det tycker jag, och jag får ofta det där vad-söt-hon-är-när-hon-sover-samvetet efteråt - men har inga behov av att basunera ut det som tur är .

Vi mammor måste sluta att misshandla oss själva genom att tycka att vi är så mycket sämre än alla andra, och sluta vara rädda för att be om hjälp. Och det här är inte riktat till TS egentligen utan mer en allmän reflektion - jag tycker TS är stark och en jättebra mamma som vågar erkänna att allt inte är rosor och rosa moln!

 

[A-K.Eng]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om den önskade produkten är en vuxen någorlunda välfungerande person, så tycks ju det vara så pass enkelt att uppnå att det inte säger så mycket om mödrainsatserna på vägen dit. Snarare får föräldrarna ju ta i för att det ska gå snett på allvar och i längden, om jag ser till alla vuxna jag träffat på genom livet.

Sant.

Jag borde vara sju resor värre om det hade krävts superföräldrar för att få mig torr bakom öronen.

Jag hör till dem förresten som skriver såna där gullegulluppdateringar på fb. Men de som känner mig vet att jag ibland fått lust att slänga ut ungen genom fönstret. Det hade sett rätt illa ut om jag skrivit det som statusuppdatering. Däremot kan jag gnälla om andra saker. Som när mina försök att göra surdegsbröd resulterar endast i en illaluktande möglig sörja.

Någon supermamma är jag inte själv. Ser mig inte ens som ett naturligt moderskapsämne alls. Men jag tror jag gör så gott jag kan.



Till TS: Kram och kämpa på.

 

[Coop]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

KL

Livet blir sällan som man tänkt sig. Här sitter jag med två barn med liknande beteenden men olika diagnoser. Livet är tuff och skit ibland. Jag har varit inne i väggen, fått hjälp och håller mig just nu en bra bit över vattenytan. Min make är underbar. Han ställer upp i alla väder, har ett flexibelt arbete som tur är. Har fasta tider på dagis/fritids och det är inga problem att de får vara där även om vi är lediga. Andastid är mycket viktigt. Någon superförälder är jag/vi inte. Däremot är vi väldigt öppna med hur vi mår, vad vi behöver för hjälp och stöttning och att vi är väl medvetna om barnens problematik och kan berätta om den för andra så att de kan få en liten förståelse för barnen samt kan stå för att vissa dagar så finns det ingen ork och då be om hjälp.

Fick för ett år sedan kontaktfamilj till ena barnet, som nu fått diagnosen ADHD som första diagnos. Mer utredning är på G. Vi fick två helger i månaden utan problem. Visst hade jag mycket dåligt samvete när jag lämnade henne första gången. Grät en skvätt men allt hade gått jättebra. Vi kände familjen litegrann sen innan och barnet gick på samma dagsi så de hade lekt tidigare.

Barn nummer 2 har vi precis fått beviljat korttidsboende till. Barnet har för många olika problem för att en kontaktfamilj skulle kunna möta alla. Här behövs någon med kunskap och förståelse för allt barnet gör. Visst är det jobbigt och ledsamt men jag vet att barnet stormtrivs där.

Maken och jag bråkade mycket förr. Idag är vi mer sammansvetsade än någonsin. Vi mår bra och barnen mår bra, det är det som är viktigast. Sen hur man mår bra om det är tillsammans ibland och ifrån varandra ibland. Man får göra det som fungerar för en själv och för relationerna inom familjen.

Vet inte om detta tillförde något men det jag vill säga är att egentid tillsammans har stärkt oss istället för stjälp. Vi behöver helt enkelt vara ifrån varandra ibland för att orka vara tillsammans.

Styrkekramar till dig!

Coop

 

[Kattennizze]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Är inte rätt många av supermammorna självutnämnda? Jag tänker på fyrabarnsmödrar i tjugofemårsåldern som säger sig vara "födda att vara mammor" och på de många mammor som faktiskt verkar tro att deras kärlek till sina barn gör dem till bättre människor. Och som inte försitter många tillfällen att berätta hur mycket bättre de har blivit sedan de fick barn.

Om den önskade produkten är en vuxen någorlunda välfungerande person, så tycks ju det vara så pass enkelt att uppnå att det inte säger så mycket om mödrainsatserna på vägen dit. Snarare får föräldrarna ju ta i för att det ska gå snett på allvar och i längden, om jag ser till alla vuxna jag träffat på genom livet.

Jag tänker mig också att sådant som Facebookuppdateringar om sina underbara småbarn är något man skriver när de små sover eller är utom synhåll av andra skäl. Inte medan man försöker tvinga på dem vinteroverallen tredje gången samma dag och man hade migrän redan före första gången. Sedan man småskällt på dem hela dagen, är det så lätt hänt att man när de sover fylls av en smärtsam blandning av kärlek och dåligt samvete, och så blir det den känslan man kommunicerar. Den känslan tas emot så mycket bättre än det där man kände under overallbråken tidigare på dagen.

Men vaddå supermammor? Vad är det liksom? Jag tycker du har helt rätt. Jag klarar med nöd och näppe av att få med mig alla kläder till dagis när
jag äntligen listat ut vad han ska ha på sig...
Det finns föräldrar som inte ser verkligheten för vad den är. Också finns det föräldrar som TS som ser verkligheten som den är och dessutom berättar om det. Heder till TS.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har inte barn eller andra erfarenheter som kan vara till hjälp.
Däremot vill jag dela med mig av en sak. Det finns en psykolog vid namn Mary Dozier som forskar kring attachment. Hon har utarbetat en metod för att hjälpa fosterfamiljer att komma på rätt spår med barn där anknytningen blivit störd, metoden kallas Attachment and Biobehavioral catch-up intervention.

Jag vet inte alls hur ni arbetar tillsammans med BUP men detta kan kanske vara en annan infallsvinkel?
Om du nämner detta för psykologen kanske ni tillsammans kan kolla om detta vore något för er?

Här kan du läsa mer om Dozier och hennes arbete.

All heder åt dig för att du vågar vara så öppen med era problem!

Tack för tipset! Just anknytningsbiten har vi kommit otroligt långt med när jag tittar i backspegeln. När vi började på BUP fick vi inte ens röra sonen, han ville aldrig sitta hos oss och man fick inte krama eller pyssla med honom. Nu har vi tränat anknytning i två år på olika sätt, tex att smörja händer och fötter, olika lekar och ramsor som är lite mer från baby-stadiet mm. Jag skulle vilja berätta för er alla också att anknytningsstörningar inte bara är något som skapas av tex förlossningsdepression eller en tuff start som tex ett adopterat barn som har tillbringat första tiden på barnhem. Ett barn kan födas med en anknytningsstörning, dvs vara svårt att samspela med redan från början för att barnet helt enkelt är fött sånt och på BUP tror det att så är fallet i vår familj.
Sonen sitter faktiskt i knät ibland och man får kramar då och då nu för tiden. Förut fick man överhuvudtaget inget tillbaka så det har blivit bättre.

 

[mimus]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tycker att du tar upp något viktigt här, har tänkt gå in i tråden tidigare, men avvaktat.
Tidigare har man mest pratat om att det är föräldrarna eller "vårdnadspersonen" som ska knyta an till barnet, oftast då direkt på BB. Det tankesättet kan skapa oerörda skuldkänslor hos den vuxne och försvåra samspelet i framtiden, om anktytningen visar sig vara otrygg.

Numera utgår man ifrån barnet, och vet att barn föds olika och att det är de som knyter an till föräldrarna, att det är det lilla barnet som lockar sina föräldrar till sampel.
Och att det som du skriver, föds barn som inte riktigt har den förmågan.

Jag tror att det som händer med en förälder som just fått sitt barn, oavsett tidigare erfarenheter i livet, är att man känner sig avvisad i sina försök att ta till sig bebisen. Den känslan av att bli avvisad av sitt eget barn är väldigt stark och kan bli svår att hantera.

Du har insikt i era svårigheter, och du ber om och tar emot hjälp. Det gör att ni som familj och eran son har stora möjligheter i framtiden. Jag blir oerhört glad över att läsa om de insatser ni har.
Och över den öppenhet du visar inför det som är svårt. Jag vet att man i din situation varken känner sig stark, eller modig.
Men jag vet också att när du i framtiden kommer kunna titta tillbaka på allt som händer nu, så kommer du kunna känna dig nöjd över ditt agerande, över ditt sätt att ta ansvar. Och du kommer kunna se att du är en tillräckligt bra förälder.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Numera utgår man ifrån barnet, och vet att barn föds olika och att det är de som knyter an till föräldrarna, att det är det lilla barnet som lockar sina föräldrar till sampel.
Och att det som du skriver, föds barn som inte riktigt har den förmågan.

Det har jag aldrig tänkt på eller hört talas om (om man bortser från barn med medfödda och ganska svåra skador, möjligen). Jag tycker att det låter oerhört otäckt. Jag (som dessutom är en sådan småbarnsfantast) fryser nästan vid tanken på ett litet barn som inte söker kontakt och som inte ens svarar.

Nu förstår jag på ett helt annat sätt TS situation.

 

[Och_Aye]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Alltså, jag har inga barn, ingen egen erfarenhet och inga råd att komma med.

Jag vill bara säga att jag tycker att du är helt fantastisk!
Ditt sätt att reflektera och analysera dina egna tankar och känslor - och dessutom ta tag i problemen och arbeta med dem.
Ditt sätt att öppet erkänna hur jävla jobbig du upplever situationen, och framförallt ditt sätt att faktiskt lägga ner all kraft du har på att få din och din sons tillvaro att fungera så bra som möjligt.

Du är helt otrolig, och om DU inte är en supermamma, då vill jag aldrig bli en heller!

Grymt jobbat!

 

[mimmipigg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag är djupt imponerad!
Du har kommit långt sedan förra tråden.

Du har fått många bra råd i tråden och "svärmorslösningen" kan nog bli bra. Det enda jag känner är att Du kanske behöver vara hemma och ta det lugnt när sonen är på avlastning?
Min yngste son var en pest i småbarnsåren, enda gången jag tyckte han var hanterlig var när han sov.
Jag fullkomligt galopperade in i väggen med en jättekrasch, varenda morgon var en kamp, hem från dagis var en kamp och då var han ändå alldeles normal i sin utveckling (även om alla i hans närhet ville ge honom en diagnos utom jag).
Min enda önskan då var att få vara hemma i lugn och ro och komma igen lite, jag ville inte vara ute och flänga, att kunna fylla diskmaskinen utan bråk var en ynnest.
Det är inte det du behöver? Att kunna få igen en dräglig vardag?

Jag vet att många studenter brukar ta olika former av kontaktpersonsjobb, kanske skulle det också vara en idé att prova.
Någon som hämtar på dagis och tar med sonen på något skoj en eftermiddag/tidig kväll?
En student från ped.inst. kanske?

Keep up the good work!

 

[escodobe]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det har jag aldrig tänkt på eller hört talas om (om man bortser från barn med medfödda och ganska svåra skador, möjligen). Jag tycker att det låter oerhört otäckt. Jag (som dessutom är en sådan småbarnsfantast) fryser nästan vid tanken på ett litet barn som inte söker kontakt och som inte ens svarar.

Nu förstår jag på ett helt annat sätt TS situation.

Japp, anknytning är en tvåvägskommunikation. Förälder och barn reagerar på VARANDRAS signaler.

Svarar ett barn inte som "barn borde" så kan väcka väldigt mycket frustration hos föräldrarna.

Läste någon undersökning på utbildningen som visade att barn som inte kan ge "rätt gensvar tex autistiska barn i större utsträckning blir misshandlade/illa behandlade. Tex skakade.

Inte för att föräldrarna till sådana barn skulle vara ovanligt våldsamma, utan för att det väcker sådana otroligt starka känslor hos föräldrar att inte kunna få kontakt med barnet.
Många föräldrar till "normala" barn upplever situationer där de är urless på sina spädbarn då de tex bara skriker och skriker.

Tänk då om man då inte lyckats få till en bra anknytnig.... Där ingenting man gör fungerar och det är så större delen av tiden.

Det är givet att man då som förälder behöver en massa stöd för att orka med livet och sitt barn.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Tack för allt pepp!
Ville bara säga att det går ju an att skriva här att allt känns bättre när sonen är på dagis....

Idag är det lördag och vissa stunder har varit bra tex på lekgymnastiken som han och jag var på förut och när han tog ett bad efteråt. Men my god: Vägen dit, vägen hem, varje förflyttning i och ur bil, i och ur kläder.

Nu är han och maken uppe på hans rum och försöker komma ur ett utbrott som startade med att sonen oprovocerat började slåss när min man skulle leka med honom på grund av att maken ställde en leksak en cm fel eller nåt. Efter det har han slagits, bankat porslinskannor i bordet och kastat leksaker i klinkersen som jag därefter kastat i soporna efter att ha varnat en gång att "kastar du leksaker igen så åker de i soporna". Alltså ett helvetesutbrott. Man har inte rätt till sin egen kropp eller sina egna tankar när han är hemma, han kräver precis allt, och han är aldrig aldrig aldrig nöjd. Någonsin. Alltid fel på maten, vill ha nya leksaker varje dag, mera godis whatever. Aldrig nöjd.

Från kl 17 har vi barnvakt och ska gå ut på jättefin restaurang. Can´t wait... Ni som vill ha ungar, kolla på Blocket, han ligger ute nu, väldigt billigt. Kolla under reptiler

 

[mandalaki]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Ni verkar måna om att skaffa er andrum och bara vara tillsammans mellan varven. Skönt att se det!

 

[havreflinga]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Kolla under reptiler

 

[Inte_Ung]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Så befriande att se att du kan skämta om eländet i alla fall.
Man har faktiskt inte roligare än man gör sig.

Jag tänker på er och känner med er och hoppas att middagen blir fin.

 

[Mabuse]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det har jag aldrig tänkt på eller hört talas om (om man bortser från barn med medfödda och ganska svåra skador, möjligen). Jag tycker att det låter oerhört otäckt. Jag (som dessutom är en sådan småbarnsfantast) fryser nästan vid tanken på ett litet barn som inte söker kontakt och som inte ens svarar.

Nu förstår jag på ett helt annat sätt TS situation.

Det är ju därför det är så lätt att knyta an till ett "vanligt" spädbarn eller vad man ska kalla det, de föds ju väldigt kontaktsökande, och blir nöjda vem som än håller i dem. Svårt att inte gilla en sån liten då!

Jag blev rätt överraskad över det när jag fick barn, min bild av spädbarn var att de är rädda för folk och skriker i högan sky om någon för dem okänd håller i dem, så det blev en positiv överraskning att det egna barnet gillade en från början. Eller åtminstone såg ut att göra det (är rätt övertygad om att det är instinkter som får nyfödda att agera som de gör, inte att de faktiskt redan från början har sympatier/antipatier för folk).

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Lån av egen knapp

Hej det är jag, TS!
Ville bara berätta lite om hur det går.
Vi hade en bra middag ute, jag och min man där vi som vanligt pratade, pratade, pratade om vår situation + åt god mat förstås och drack gott vin.

Förra veckan var jag bortrest måndag till fredag och fick snusa på hästar och rida och greja lite och bara ansvara för mig själv. När maken och sonen mötte oss på flygplatsen fick jag en jättekram av sonen och blev glad förstås. Han blev rasande över att han fick en gosse-råtta i present, det var helt fel och vi höll på att inte komma ifrån flygplatsen helskinnade med familjen på grund av den där presenten. Visserligen kväll och han var trött men visst blir man lite less. Men flera dagars vila gjorde ju att jag orkade vara lite mer vuxen.

På lördagen började jag läsa "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul som jag har haft orörd i bokhyllan sen jag fick tips av någon i min förra tråd när det var som värst när sonen var omkring två år. Jag har inte haft ork eller lust att läsa den förrän nu men nu kom jag igång. Jag kände fortfarande på lördagen att jag hade behov av att gå undan och jag gjorde det också korta stunder.

På eftermiddagen ville sonen leka men jag sa att jag ville vara ifred en liten stund och lyssna på lite musik (bara en kortis) och att vi skulle leka efter det Jag satte mig i samma rum där han skulle leka och där även min man satt. Men han kunde bara inte låta mig vara, han var framme och var rasande för att jag hade satt på fel musik, han ville sätta på låtar som han gillade. Jag sa åt honom mer och mer bestämt för varje gång han var framme och rattade på stereon och skrek men han gav sig ICKE . Till slut blev jag förbannad och skrek sluta och drog bort honom lite hårt. Då ryckte min man in och tog pojken i knät och de gick iväg. Jag gick upp till vårt sovrum och var rasande och bet ihop och bet ihop (ja, jag har faktiskt tandskador av detta beteende som jag har haft sen barnsben). Sen läste jag lite mer Jesper Juul och faktiskt ett avsnitt om att man gör misstag men det gäller att barnen inte skuldbelägger sig själva utan att vi vuxna måste visa barnen när vi har gjort fel och att det är vi vuxna som har ansvaret. Jag gick ner till familjen och sa till min son att jag hade blivit lite för arg och att jag var ledsen för det.
Efter denna incident har jag med stöd av boken kämpat resten av helgen för att orka ge sonen all den tid han längtat efter att ha tillsammans med mig och det har gått riktigt bra även om det ibland känns som om han kryper innanför skinnet på mig.

Jag har fått många insikter om mig själv och mitt beteende i helgen genom att läsa Jesper Juuls bok. Ju mer jag läser desto mer fattar jag vilken dysfunktionell familj jag kommer ifrån och där jag själv tvingats både bli vuxen och helt "föräldralös" väldigt tidigt (dvs inget känslomässigt stöd alls samt att jag i tonåren blev förälder åt mina föräldrar när min bror tog sitt liv) + att det har varit mycket våld och otrygghet från min fars sida som är ett arv från farfar och farfarsfar och denna aggressivitet har ju tyvärr gått i arv till mig. Allt detta jag har upplevt under min uppväxt har gjort att jag förmodligen har svårt att ha för starka band till andra människor, jag har helt enkelt tvingats bli så självständig så tidigt att jag inte har behov av att ha någon så nära och därför värdesätter högt att få vara ifred mycket. Detta är inget som märks till vardags för jag är en mycket socialt kompetent person som är rolig, verbal och social. Jag har många kompisar men har aldrig haft behov av att träffas och fika direkt och behöver jag prata av mig gör jag det med den som är närmast, tex en jobbarkompis. Jag har troligen mycket låg självkänsla och jag ser att mina föräldrar och mina fastrar har det också.

Nu vill jag förändras och möta min son som en "good enough" mamma. Om nu Jesper Juul har rätt så tror jag inte att min son har någon autismspektrastörning utan att min sons beteende är mer ett illtjut på hjälp. Han försöker visa att han behöver sin mamma och jag har bara gått undan och gått undan för att jag inte orkar möta honom.

Inte så konstigt att jag inte gillat barn och att jag inte velat ha barn. Jag har vuxit upp med en far som har föraktat barn (även om han var rolig någon gång ibland), förmodligen för att hans far också gjorde det och hans farfar.

Det är svårt att hitta igen ett vettigt själv i all röra.

När jag är klar med Jesper ska jag gå på "Självkänsla Nu!" av Mia "Whatshername". Den har också värmt bokhyllan i några år.