Var det så här livet skulle bli?

[Emmah.S]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Om din man känner att ni sviker er son om ni lämnar bort honom ibland så be honom vända på tanken... sviker ni inte er son (och er själva) när ni blir så pressade att ni/du ramlar över gränsen och blir aggressiva eller ledsna och inte orkar då? Sviker ni inte er son genom att inte lämna bort honom så att ni kan få VILA och kanske förhoppningsvis vara bra föräldrar den tid han är hemma i stället?

Har han tänkt på det sättet någon gång?

Vet han om att du gett sonen de där örfilarna så måste han ju också förstå att du pressas bortom det rimliga eftersom du blir så utåtagerande. Att neka till stödfamilj eller vad det nu heter är alltså inte rättvist mot någon av er. Ni behöver hitta egen energi för att orka att ens försöka vara bra föräldrar den tid ni har sonen.

Vänd på resonemanget och ta upp frågan igen!

Wow, kunde inte skrivit det bättre själv

Tycker absolut att ni ska söka en stödfamilj! Det är enda rådet jag kan komma med.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Du verkar verkligen ha en tung situation!

Det som slår mig är att jag tycker att det verkar som att det inte egentligen är din sons eventuella diagnos och vad den medför som är problemet. Jag förstår att det på många sätt måste vara jobbigt att ha ett barn med diagnos men det känns som om det är något mer som gör att du har det så svårt att du till och med varit nära att ta ditt liv. Även om man har ett barn med en diagnos så ska man kunna känna glädje i sitt föräldraskap och som människa i övrigt och man förtjänar att göra det.

Du skriver att du har gått i samtal och och pratat om din barndom men är det verkligen helt utrett? Du kanske behöver ytterligare hjälp att reda ut dig själv såväl som att du och din familj behöver hjälp att få en bra familjesituation?

Du har helt rätt i att en stor del ligger hos mig, i att jag har svårt att orka med och nyckeln till detta ligger ju till stor del i min uppväxt och hur jag själv blev bemött som liten. Allting krockar ju i att jag inte har nycklarna till hur man är en bra förälder utan måste uppfinna hjulet själv. Jag vill absolut inte ta efter någonting av mina föräldrars sätt att fostra barn. Men mönster från barndomen sätter djupa spår i en människa som är svåra att spackla igen. Det väcker känslor hos en som man inte riktigt förstår och som man inte kan hantera, i synnerhet när man är trött. Att ha en extremt krävande son under väldigt lång tid och inte ha någon armering i grunden gör att det är väldigt energikrävande. Jag håller fortfarande på och jobbar med det här tillsammans med min psykoterapeut och vi har kommit långt i utredningen och jobbar nu mest på nya sätt att tänka och finna sinnesro och återhämtning genom Mindfulness. BUP är de som hjälper oss och lär oss att vara bra föräldrar åt vår son samtidigt som vi jobbar med Theraplay två gånger per vecka

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag arbetar ju med diagnostiserade barn i olika åldrar (från förskola upp till 9:an). En del är ganska "lätta" att ha att göra med medan andra kan vara rätt problematiska även i skolmiljön. Jag är helt på det klara med att de här barnen är oerhört svåra även i sin hemmiljö och jag har full förståelse för de föräldrar som behöver avlastning. Man ska absolut inte se det som ett nederlag som förälder om man ex har avlastning en gång i månaden!

Men precis som diskurs skrev i sitt inlägg så undrar jag om inte du också behöver hjälp - där det bara handlar om DIG?

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag arbetar ju med diagnostiserade barn i olika åldrar (från förskola upp till 9:an). En del är ganska "lätta" att ha att göra med medan andra kan vara rätt problematiska även i skolmiljön. Jag är helt på det klara med att de här barnen är oerhört svåra även i sin hemmiljö och jag har full förståelse för de föräldrar som behöver avlastning. Man ska absolut inte se det som ett nederlag som förälder om man ex har avlastning en gång i månaden!

Men precis som diskurs skrev i sitt inlägg så undrar jag om inte du också behöver hjälp - där det bara handlar om DIG?

Men snälla, jag har ju skrivit flera gånger att jag har hållit på och fått hjälp för egen del i 1,5år. Vi går på BUP två gånger i veckan och jag går i samtal en gång i veckan

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Ja, men du/ni kanske behöver MER hjälp? Jag tycker att du är oerhört stark som skriver här inne om dina/era problem, men samtidigt är ju tråden faktiskt ett litet rop på hjälp (eller tolkar jag dig fel?)

 

[mandalaki]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Men alltså, prinsus problem verkar liksom inte vara att hon inte inser att hon behöver hjälp. Hon har ju redan från start berättat väldigt utförligt om vilken hjälp hon själv får och familjen får, och hur drastiskt hon fick MER hjälp efter att ha gett sonen en örfil.

Prinsus: jag kallar det inte styrka för jag tror inte att man betraktar sig som stark när man bara känner att man inte har något val. Däremot tycker jag, som flera andra, att du är modig som berättar såhär öppet.

Det låter jättebra att din svärmor ska rycka in - men tror du inte att ni kan behöva mer organiserad avlastning också? Kan du få din man att tänka om
genom att t ex visa honom ewertsbergs och mitzis inlägg, där de berättar vad
avlastningen betytt för dem?

Sen, det ser ut som om du lägger skuld på dig själv. Du talar om att ditt bagage inte är bra och om att du inte ville ha barn. Men jag är ganska säker på att ett barn med din sons problematik skulle ha inneburit en mycket stor påfrestning även på den tryggaste och mest förväntansfulla förälder i världen.

Edit: med "mer organiserad avlastning" menar jag nog snarare mer professionellt ordnad. Det här är inte mitt område men jag funderar på om det inte kan finnas en poäng för alla om stödet inte kommer från släktingar, dem har man ju känslomässiga band till och lojaliteter med. Men som sagt, det här kan jag inte alls.

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag förstår också att TS insett att hon behöver hjälp. Det jag vill säga är att hon kanske behöver ännu mer stöd än det hon har idag. En avlastningsfamilj kan tex betyda mkt, det kan ibland vara mer än enbart en helg i veckan om behovet är stort.

 

[Inte_Ung]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror att du måste få vila.
För helt ärligt så kan man bli alldeles knäpp bara av att vara totalt utmattad.
Sedan när du har vilat och återhämtat dig så kan man ju fundera över de problem som kanske finns kvar då.
Att orka både hantera den situationen med sonen som ni har och försöka att läka sig själv samtidigt är ju alldeles omänskligt mycket att ge sig på.

Jag känner igen dina känslor från mörka stunder med alldeles för litet sömn.
Så du är inte ensam om att känna på det viset.
Problemet är att du är i den situationen i princip hela tiden och det är ju totalt nedbrytande.
Jag skulle ha blivit tokig för länge sedan.

 

[Smulu]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Lånar knapp.

Du är en jättebra mamma som vågar be om hjälp.

Skulle det kunna vara till någon hjälp att skriva ner de små små positiva händelser som sker?

Enkla saker som " Idag tog han på sig strumporna själv" eller "Fröken berättade att idag hade han lekt lite med de andra barnen" eller Idag när vi tog oss till parken så väntade han på sin tur en gång vid rutschkanan" (Jag tror du förstår hur jag menar) Tänker att då skulle du lättare se de små små glimtarna av ljus i tillvaron. Jag hoppas verkligen att det finns några, om än få och små, under dagarna med honom.

Jag skulle tycka det vore jättejobbigt att vakna på morgonen och känna "Jag vill inte vara med mitt barn, det är bara jobbigt" Kan det då inte vara lättare att klara dagen om den börjar med att titta i "Positiva boken" dag Y Har han lekt med bilar tillsammans med X och Z en liten stund.

Jättebra också att ni ska få mer hjälp av svärmor.

Du är en jättebra mamma som vågar be om hjälp.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Lånar knapp.

Du är en jättebra mamma som vågar be om hjälp.

Skulle det kunna vara till någon hjälp att skriva ner de små små positiva händelser som sker?

Enkla saker som " Idag tog han på sig strumporna själv" eller "Fröken berättade att idag hade han lekt lite med de andra barnen" eller Idag när vi tog oss till parken så väntade han på sin tur en gång vid rutschkanan" (Jag tror du förstår hur jag menar) Tänker att då skulle du lättare se de små små glimtarna av ljus i tillvaron. Jag hoppas verkligen att det finns några, om än få och små, under dagarna med honom.

Jag skulle tycka det vore jättejobbigt att vakna på morgonen och känna "Jag vill inte vara med mitt barn, det är bara jobbigt" Kan det då inte vara lättare att klara dagen om den börjar med att titta i "Positiva boken" dag Y Har han lekt med bilar tillsammans med X och Z en liten stund.

Jättebra också att ni ska få mer hjälp av svärmor.

Du är en jättebra mamma som vågar be om hjälp.

Detta tror jag på, vilken bra idé! Lite som Emils mammas dagbok. Jag har alltför lätt att se allting svart och missa det ljusa ibland.

Morgonen startade med att sonen gav mig en kraftig smäll på ögat innan vi hade klivit ur sängen, som tur var tog ögonbrynet större delen av smällen. Men jag kände mig starkare idag och orkade se det som brist på impulskontroll - att armen flög ut mer eller mindre utan hans kontroll. Jag läste 30 sidor i Gunilla Gerlands bok "En riktig människa" igår (som jag fick tips om i denna tråd) och ska läsa hela den idag (är hemma själv och sjuk). Jag tror verkligen att den boken kan hjälpa mig att tänka på ett annat sätt vad gäller sonens beteende.

Jag gick undan mycket igår kväll trots att jag visste att min man egentligen behövde sitta och jobba hela kvällen eftersom han fick gå ifrån jobbet för att hjälpa mig hämta på förskolan halv 3. Han satt och jobbade till halv 12 sen. Det får vara så här och det är okej med honom, han klagar absolut inte. Han tycker att det är jättebra att jag ringer och ber honom komma när jag inte klarar av olika situationer. Han märkte ju att jag var väldigt nedstämd igår men han tycker ändå att jag hanterar olika situationer mycket bättre nu än tidigare - just för att jag inser mina begränsningar bättre och går undan när jag behöver. Men han blev nästan arg när jag tog upp det där med professionell stödfamilj igen. Jag tog upp det och berättade om någons idé här på tråden att man inte behöver ha en hel helg utan några timmar då och då. Han sa att om vi ska lämna bort sonen för att få tid tillsammans och för att återhämta oss så kommer den tiden att ha motsatt effekt för honom och göra att vi kommer längre ifrån varandra som par istället för närmare varandra eftersom han skulle få så dåligt samvete. Han sa att jag får gå ifrån och åka bort så mycket jag vill och behöver och kostnader är inget problem men han vill inte lämna bort vår son till någon främmande familj och det respekterar jag.

Jag får min tid för mig själv på vardagarna eftersom jag jobbar mycket kvällar, helger och nätter och dessutom deltid. Sonen är på förskolan fasta tider 7.30-14.30 varje dag oavsett hur jag jobbar - både för hans och min skull. Men 1,5h på morgonen med lämning samt hämtning och 4,5h på kvällen kan också vara för mycket även om jag har varit hemma och ledig på dagen (jag brukar när jag är frisk använda denna tid till att tex gå till min terapeut, vara ute i naturen samt träna - sånt som kroppen och själen mår bra av). Alltså får jag som ni förstår tid för mig själv och min man tycks inte vilja ha tid för sig själv och tillsammans med mig utan sonen mer än den tid vi får när svärmor eller barnvakten (vi har alltid samma, en tjej från förskolan) passar sonen. Han tycker att det inte blir någon tid över till vår familj att vara tillsammans eftersom jag jobbar varannan helg och min man har beredskap en helg i månaden - det blir bara en helg kvar och den helgen vill han att vi är tillsammans bortsett från att vi kan ha barnvakt några timmar på kvällen och gå ut och äta, gå på bio eller något annat. Jag förstår hur han känner faktiskt.

Jag tror att det funkar för vår familj att jag får min ventil och återhämtning genom att åka ner till min kompis och vara med hästar några dagar med jämna mellanrum.

Jag mår bättre idag!

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tror att du måste få vila.

Sant! Jag flyger till södra Sverige på måndag till min kompis och får fyra dagar med fniss, trams, hästar och lite vin och god mat

 

[cirkus]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Härligt att du mår bättre !

Men jag tycker det är så svårt att Du som har det jobbigt är den som måste vika när det gäller stödfamiljen. Jag förstår samtidigt att du vill respektera din man. Men det känns som om han har lite svårare att respektera att dig. Jag vet inte alls om det är så, men det känns inte precis som om han hjälper dig och stöder dig rent mentalt utan snarare mest att han hjälper (eller tar sin del av föräldra ansvaret) rent praktiskt. Som jag läser dig så behöver du iallafall lite bekräftelse av honom att du mår dåligt och han faktiskt tycker att det är okej, nu känns det som om du får dåligt samvete inför honom för att du har det svårt - men självklart betyder inte att du kommer att sluta jobba på problemet.

Rent praktiskt kanske sonen kan vara i stödfamilj den helgen som din man har beredskap ?

Det finns en artikel i dagens Svd på idagsidan om ett barn som låter lite som din pojke. Det var stor skillnad för dem när de fick rätt hjälp och en extra resurs. Även om din son fungerar hyggligt på fsk så kan det ju vara så att han "tar ut" det jobbiga på hemmaplan och att en resurs på fsk även skulle hjälpa honom hemma.

Jag tycker iallafall att du är så otroligt modig som vågar bryta normen och berätta och jag tycker så synd om dig som har det så jobbigt och ett barn som du inte förstår helt och hållet.

 

[mandalaki]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Du skrev mycket av vad jag tänkte.

Prinsus: det låter som om du och din man har en bra kommunikation kring sonen. Din man låter som om han vågar formulera sina känslor i ord på ett sätt som inte är givet hos alla män. Det låter jättebra. Så jag förstår att du vill respektera hans vilja.

Det är också ett bevis på stort engagemang att han är beredd att sticka från jobbet närhelst du behöver hjälp. Han verkar verkligen inte använda jobbet för att sticka huvudet i busken.

Men frågan jag ställer mig är ändå om det är den bästa avlastningen FÖR DIG. Han har ett viktigt jobb säger du, då undrar om jag om du inte faktiskt drar dig för att ringa om det inte är alldeles livsnödvändigt?

Risken med såna där akututryckningar kan nog vara att du gång på gång bekräftar för dig själv att du är en dålig förälder. Du verkar verkligen inte vara det, men du verkar själv se dig på det sättet. Och då kan risken vara att du ser varje utryckning av din man som ett nederlag för dig själv. Risken är att ni alla tre ser det på det viset.

Regelbunden, organiserad avlastning skulle istället förmodligen ibland inträffa när ni haft en bra period med sonen, och ibland när ni haft en dålig. Då får du
inte lika många chanser att banka dig själv i skallen med dina "misslyckanden". Och det är först då jag tror att ni får VERKLIG avlastning.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Edit: med "mer organiserad avlastning" menar jag nog snarare mer professionellt ordnad. Det här är inte mitt område men jag funderar på om det inte kan finnas en poäng för alla om stödet inte kommer från släktingar, dem har man ju känslomässiga band till och lojaliteter med. Men som sagt, det här kan jag inte alls.

Jag vet inte hur det ser ut totalt sett, så att säga, men jag har erfarenheter i min närhet som tyder på att det kan finnas fördelar med just en anhörig som avlastning. Denna får ju ersättning och det är i den meningen professionellt.

En avlastare "vilken som helst" verkar lite för ofta vara personer som ser det hela som ett relativt tillfälligt extraknäck, och som avbokar med kort varsel osv osv. Svärmor/farmor däremot, kan ha tydligare ansvarskänslor och (på gott och ont) vara mer känslomässigt bunden att fullfölja åtagandet.

Tanken med de här timmarna som svärmor ska ta är väl heller inte att hon ska vara ständigt på stand by och så rycka in när det är kris, utan snarare ha "fasta arbetstider"?

 

[break_a_leg]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det finns en artikel i dagens Svd på idagsidan om ett barn som låter lite som din pojke. Det var stor skillnad för dem när de fick rätt hjälp och en extra resurs. Även om din son fungerar hyggligt på fsk så kan det ju vara så att han "tar ut" det jobbiga på hemmaplan och att en resurs på fsk även skulle hjälpa honom hemma.

Tyvärr är det oerhört svårt att få resurstimmar för förskolebarn, speciellt om det öht inte finns en diagnos. Tyvärr handlar det alltför mkt om ekonomi, jag har arbetat med barn/elever som fått mest pengar av alla från kommunens sida och de pengarna räcker inte ens till att betala en barnskötare på deltid = förskolan/skolan går back på dessa elever om man tex har en resursperson som kostar mer än en barnskötare.

SvD har haft flera artiklar om just diagnoser och hur skolor tar emot dessa elever. Ett lästips om man är intresserad av sakfrågan.

 

[prinsus_]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Tanken med de här timmarna som svärmor ska ta är väl heller inte att hon ska vara ständigt på stand by och så rycka in när det är kris, utan snarare ha "fasta arbetstider"?

Swärmor ska vara här en vecka i månaden och får då betalt för 25 timmar vilket täcker in hennes förlorade arbetsinkomst då hon får skaffa vikarie till sitt deltidsjobb, detta är hennes roll som avlastarserviceperson.
Hon ska även bli den som är stödfamilj och kan ta sonen en helg eller mer då och då. Denna lösning känns väldigt bra för både mig och min man även om det blir mycket resor (swärmor bor 40mil bort). Jag kan ju inte tvinga min man att acceptera en utomstående stödfamilj om det känns så fruktansvärt för honom. Detta blir bra och min swärmor är fantastisk med sonen och vi slipper de svårigheter det skulle innebära för sonen att inskola en främling i vår familj. Får bara hoppas att allting går igenom snart hos socialtjänsten.

Nackdelen är ju att vi inte bara kan skjutsa över sonen till svärföräldrarna och sen åka hem i lugn och ro när de ska ha honom utan vi får ta in på hotell eller hitta på någon annan lösning för att komma undan. Vi funderar på att skaffa en liten stuga i fjällen i närheten av där de bor.

Jag tror inte att jag trycker ner mig själv genom att min man får rycka ut och hjälpa till eftersom han uppmuntrar mig så innerligt till att göra det. Han känner sig mycket tryggare när han vet att jag ringer och ber om hjälp när jag får svårigheter. Vi vill ju inte att jag ska tappa kontrollen igen så vi tar hellre det säkra före det osäkra. Jag tycker inte att det gör något, okej jag är inte så bra på det här och jag klarar inte av/orkar inte bära en skrikande sparkande unge hem från dagis som andra föräldrar orkar. Jag tar det för hårt och kommer inte över en sån händelse på flera veckor, det tar för styggt på mig och jag blir för arg och trött och slut. Att det tar så styggt på mig beror enligt terapeuten på att jag själv inte fick vara arg och bråkig som liten utan att min pappa blev rasande och hotfull och därför väcker det så mycket jobbiga känslor i mig. Jag accepterar faktiskt utan skam att jag inte är så bra på det här med att vara förälder åt ett mycket krävande småbarn men det kanske är utvecklande för mig på sikt.

Vi har begärt stödresurs på förskolan eftersom personalen också tyckte att han behövde en "skugga" som hela tiden fanns bredvid för att hjälpa honom att lyckas i kontakten med kamraterna men det fanns inga pengar till sånt enligt elevhälsan. Synd att inte politikerna inser att sådana tidiga insatser kanske kan minska kostnader för ungdomsbrottslighet på sikt.

Jag är ingen supermum men beundrar er som är det

 

[Inte_Ung]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tycker att ni nu verkar komma framåt med livet och har en jättebra plan.
Det är starkt att lösa problem som man har oavsett vilken lösning som man väljer.

 

[Snurrfian]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Ang förskolan så kan ni kanske få hjälp genom BUP att trycka på? Förskolan där min son går har flera barn med särskilda behov och tyvärr verkar det som om man måste ha en diagnos på papper, ( vilket blev rätt löjligt i samband med ett barn där vem som helst kunde se att det var något fel, barnet fick krampattacker flera gånger om dagen, hade spasmer och flera andra fysiska problem men eftersom läkarna stod ställda vad som var diagnosen så kunde de inte få en resurs) men om ni kan få läkarintyg genom BUP så brukar förskolan vara glada för att kunna skjuta till lite extra pengar till personal.
På våran förskola gör de så att det är en ordinarie personal som har "extra ansvar" för just det barnet, men att all personal är informerade och vet hur de ska hantera just det barnet för att det inte ska ställa till problem om någon råkar vara sjuk. På de avdelningar där de har barn som har svårt med nya människor så tar de in personal från de andra avdelningar vid sjukdom och låter den andra avdelningen ta in vikarie.
Nu har vi nästan alltid samma vikarier så det brukar lösa sig bra, men det gäller ju att underlätta vardagen så mycket som möjligt.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag är ingen supermum men beundrar er som är det

Äh, de där som är "födda supermummies" gör ju bara vad de råkar ha talang för. Sen är barnen stora, och där står de!

Allvarligt talat, jag tycker att du på väldigt många sätt visar kapaciteter och styrkor som väldigt många andra föräldrar aldrig visar. Om det är för att de inte behöver visa dem eller för att de helt enkelt saknar dem, vet jag inte, men jag gissar på en kombination av de faktorerna.

Jag tycker att det låter som att er plan är väldigt vettig och din inställning väldigt konstruktiv, även om du inte orkar vara lika konstruktiv hela tiden. Men vem orkar det?

Så jag tycker att det är jättesorgligt att du känner dig som en så dålig förälder. Du ger ju MER än de flesta andra föräldrar, du ger ju fram till din egen bristningsgräns. Det slipper faktiskt väldigt många att göra.

Om det hela beror på att du har bristande ork eller vad man ska kalla det, eller att just ditt barn är besvärligt eller båda, spelar kanske inte så stor roll? Nu låter det ju som att er son är ett svårt barn, men en del av det som du upplever svårt hade du kanske upplevt oavsett, tror jag? (Svår förlossning och medföljande depression har ju inte med barnets personlighet att göra.) Du verkar ju vara inne på det när du pratar om att andra orkar bära ett skrikande och sparkande barn från dagis, men inte du. De andra kanske inte heller orkar, men orkar än mindre stå för att de inte orkar? Och går inte till terapeuten när de slagit barnet, utan tiger?

Om du lyckas se de akututryckningar du ber din man om som en del av er strategi och inte som något slags misslyckanden från din sida, så är det ju jättebra! Jag tycker att ni verkar hantera det hela oerhört bra sinsemellan? Ni verkar vara duktiga på att ha er relation?

 

[cirkus]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag tycker inte att det gör något, okej jag är inte så bra på det här och jag klarar inte av/orkar inte bära en skrikande sparkande unge hem från dagis som andra föräldrar orkar. Jag tar det för hårt och kommer inte över en sån händelse på flera veckor, det tar för styggt på mig och jag blir för arg och trött och slut. Att det tar så styggt på mig beror enligt terapeuten på att jag själv inte fick vara arg och bråkig som liten utan att min pappa blev rasande och hotfull och därför väcker det så mycket jobbiga känslor i mig. Jag accepterar faktiskt utan skam att jag inte är så bra på det här med att vara förälder åt ett mycket krävande småbarn men det kanske är utvecklande för mig på sikt.

Jag hoppas och tror att du är på väldigt god väg. Inte för att det är kul att känna sig otillräcklig och "inte klara av" olika situationer, men det finns ju då kanske en djupare förklaring och du kommer att kunna hitta svar inne i dig. Hela planen och upplägget ser mycket konstruktivt ut. lycka till !