Sv: Var det så här livet skulle bli?
Jag undrar, tycker du själv att det sker någon positiv utveckling? Blir det lättare att vara förälder för dig? Finns det något roligt i föräldraskapet för dig, förutom att det är lugnt när barnet sover och skönt när du får göra annat än ta hand om barnet?
Hur svårt är det här för din man? Tycker han att ert barn är lika svårt som du tycker, eller handlar hans svårigheter mest om att du mår så dåligt? Tycker han att han är en "vanlig" förälder med vanliga föräldrakänslor? Tycker du att han är det?
Samtidigt visar du ju så tydligt att du VILL klara det här. Du söker dig till alla möjliga hjälpinstanser. Så sett lägger du ju oändligt mycket mer energi på ditt föräldraskap än vad de flesta föräldrar behöver. Det finns en oerhörd kärlek i det arbetet. Du har inte placerat ut ungen på gatan, vilket man ju i någon mening hade kunnat göra med en unge som var en likgiltig eller rentav motbjudande. Tycker du själv att det finns en kärlek där? Eller är det bara en plikt?
Ja, varför skriver jag egentligen? Jo för ibland måste man få ur sig lite skit och ångest och för det mesta får man väldigt kloka och engagerade råd på Buke, så har det alltid varit. Visst är det så att jag har startat och skrivit i dessa trådar när livet har känts som mest svart. Visst har vi ljusa stunder också och ibland leker livet och min son och jag har kul och mysigt också men det är väldigt slitsamt att aldrig veta vilket humör han är i nästa minut och att alltid hålla på och muta, hota, lura, locka, tävla och avleda för att få honom med på noterna i minsta lilla sak och det är väldigt tröttande att han inte kan sysselsätta sig själv mer än någon minut åt gången. Livet måste vara en snitslad bana hela tiden med aktivitet och det kör slut på en.
När jag startade förra tråden var jag väldigt nära självmord, det är jag inte idag. Jag har fått många nycklar sedan sist, både för att klara av att hantera sonen och för att hantera mina känslor. Jag har lärt mig mycket om mig själv, jag har bearbetat min barndom (med en far med ett våldsamt humör och med en mesig mor som är mer eller mindre bakom flötet och inte kunnat stötta mig känslomässigt över huvud taget och som har varit "snäll" men gränslös och nyckfull). Jag har lärt mig hur min personlighet fungerar, att jag har toppar och djupa dalar och att jag inte har så mycket reserver att hålla mig ovanför groparna eftersom vi har haft det slitsamt i flera år med sonen. Nu har vi haft en väldigt bra period sedan i somras, vi har börjat ge Omega 3 och det tyckt ha haft god effekt och förskolan har avslutat kontakten med elevhälsan eftersom han är så välfungerande nu men det blev en dramatisk förändring ungefär för en vecka sedan både hemma och på förskolan med mer hyperaktivitet och incidenter igen och det gör ju att livet känns mer hopplöst igen.
Jag har framförallt sedan i somras insett att jag måste komma bort med jämna mellanrum för att ladda batterierna och då känns det lättare att orka med att spela teater och vara supermorsa ett tag igen. Jag kan nämligen aldrig bara ta det lugnt i min sons sällskap, han är alltför krävande. Men han har ju stunder när han är glad och social också.
I somras sa min man att han var tvärsäker på att vår son har någon bokstavskombination eller liknande efter att ha varit med honom dygnet runt i flera veckor. Men min man stressar inte upp sig som jag gör, han tar allt med mer jämnmod. Han blir varken lika glad eller lika ledsen som jag, han har en annan personlighet och mer tålamod och visar inte att han tycker att det är jobbigt på samma sätt. Han tycker att jag har blivit bättre men i somras sa han att han inte klarade av att älska mig när jag kände som jag gjorde för vår son. Efter det är jag mer noga med att inte "tala ut" med min man om våra svårigheter utan jag har en kompis som jag ringer till och spyr, annars kommer vårt äktenskap att dö helt. Det var den kompisen som berättade för mig att hon och hennes storebror kallade lillebror för Damien när han var liten för att han kunde bli så arg. Damien och demon är namn och uttryck jag använder för mig själv endast inuti mitt eget huvud som lite galghumor att muntra upp tillvaron med.
De gånger jag har örfilat sonen har ingen annan varit i närheten, jag hade inte behövt berätta det för någon alls, men jag gjorde det för att jag vill inte att det ska hända igen. Jag visste att jag skulle hamna i väldigt dålig dager men det hjälper ju ingen att mörka det som har hänt, att det kom fram ledde istället till att jag blev anmäld till socialtjänsten vilket har lett till att vi har blivit tagna på riktigt allvar. Det är på gång att vi ska få avlösarservice 25 timmar per månad och det kommer att vara min svärmor som kommer hit och hjälper mig när min man är på tjänsteresor så jag slipper utsätta oss för situationer som inte jag klarar av. Jag pratade med socialtjänsten idag och vi kom på att min svärmor även kan vara stödfamilj och det gör ju att min man slipper känna att sonen lämnas bort till främlingar.
Imorgon kan inte min man vara med och hämta på dagis så då har jag bett en granne följa med som vet att vi har svårigheter
Min man och jag har för ungefär ett halvår sedan bestämt att vi ska ha date och barnvakt en kväll per månad. I september var vi och fjällvandrade i fyra dagar så då blev det mer, på lördag går vi ut och äter.
Jag är inte alls stark, det är ju därför jag behöver hjälp.
Jag är helt enkelt ingen småbarnsmamma - jag trivs bättre med äldre barn som är mer självständiga och jag kan ha mitt liv vid sidan av deras.
