Var det så här livet skulle bli?

[Scilla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har ingen erfarenhet av någon bokstavskombi eller någon annan utvecklingsstörning på barn.

Men det du skriver om att komma ifrån sitt barn och få lov att andas är nog något alla kan känna. Men i ditt inlägg utlläser jag något helt annat.

Varken du eller ditt barn mår bra av varandra. Att barnet är normalt med andra men inte hemma är ju hans sätt att reagera på eran relation. När han är så aggresiv som du beskriver honom att du tom måste slå honom, då har det gått för långt. I Sverige får man inte slå barn oavsett vad barnet gör. Och det vet jag att du vet men har man nått den gränsen så måste man som vuxen våga säga att nu är det nog jag klara faktiskt inte av detta längre.

Du behöver komma ifrån helt och hållet från ditt barn. Din man måste förstå att du inte klarar av att vara mamma till honom. Finns det inte någon möjlighet att få en fosterfamilj till honom? eller är din man bered att dra hela lasset själv? för det känns som om det är dit ni är påväg.

att komma ifrån helt och hållet och kanske börja längta efter en relation är betydligt sundare än att behöva gå och må så dåligt som ni gör.

Jag kanske har tolkat ditt inlägg helt fel men jag kan ju bara ge svar på det jag läser.

 

[zesel]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Att barnet är normalt med andra men inte hemma är ju hans sätt att reagera på eran relation.

Det här behöver inte stämma inte alls! Det är ofta så att känsliga barn eller barn med olika diagnoser uppför sig bra tex på dagis för att sedan balla ur totalt hemma i sin trygga miljö.

Vilket onödigt påhopp!

 

[Madick]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Att barnet är normalt med andra men inte hemma är ju hans sätt att reagera på eran relation.

Ja, att han nånstans behöver ta ut sin frustration och det blir hemma där han känner sig trygg. Fy för dig som lägger mer börda på en ansträngd mamma. Riktigt lågt.

 

[Kattennizze]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Dig har jag tänkt på mycket och undrat hur det gått! Jag tycker du är jättemodig som skriver om det här och jag tror många känner som du stundtals. Jag kan tycka att tiden med min son (fyller snart 2) kan vara rätt trist och ostimulerande ibland och det är ju inte konstigt alls, vi är ju bara människor vi också även fast vi är föräldrar.
Jag kan faktiskt inte förstå varför ni inte kan få en stödfamilj? Ni måste ju få avlastning. Ni har ju ett jättekrävande barn, jag hade blivit helt knäpp om jag inte fått ladda batterierna då och då och få tid till egen terapi och funderingar kring er relation.

 

[Mixoman]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag har ingen erfarenhet av någon bokstavskombi eller någon annan utvecklingsstörning på barn.

Men det du skriver om att komma ifrån sitt barn och få lov att andas är nog något alla kan känna. Men i ditt inlägg utlläser jag något helt annat.

Varken du eller ditt barn mår bra av varandra. Att barnet är normalt med andra men inte hemma är ju hans sätt att reagera på eran relation. När han är så aggresiv som du beskriver honom att du tom måste slå honom, då har det gått för långt. I Sverige får man inte slå barn oavsett vad barnet gör. Och det vet jag att du vet men har man nått den gränsen så måste man som vuxen våga säga att nu är det nog jag klara faktiskt inte av detta längre.

Du behöver komma ifrån helt och hållet från ditt barn. Din man måste förstå att du inte klarar av att vara mamma till honom. Finns det inte någon möjlighet att få en fosterfamilj till honom? eller är din man bered att dra hela lasset själv? för det känns som om det är dit ni är påväg.

att komma ifrån helt och hållet och kanske börja längta efter en relation är betydligt sundare än att behöva gå och må så dåligt som ni gör.

Jag kanske har tolkat ditt inlägg helt fel men jag kan ju bara ge svar på det jag läser.

Många tvärsäkra påståenden kring mycket komplexa och svåra saker, det blir lätt så när kunskap saknas och egna rädslor och känslor får styra. Du menar säkert väl och vill gott men det kan nog vara bra att fundera på vilka syften du har när du uttalar dig om andras svåra situation, fundera på vad du bygger dina åsikter på och om du är helt säker på att det kan vara till någon hjälp. Annars kan det vara en god idé att vara tyst. Det finns gott om andra tillfällen i tillvaron att tjafsa och sprida skuldkänslor omkring sig där det gör mindre illa.

 

[Mitzi]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det finns en medicin man kan ge barn som har stora humörsvängningar. Den heter Risperdal.

Jag var mkt skeptisk till en början att låta min son gå på ständig medicin. Men sen tänkte jag, Varför inte testa? Blir det biverkningar så kan man ju sluta med den.

Han är 4 år, som din son och utan medicinen blir han precis som din son; Humörsvängningar, aggresiv, självdestruktiv (banka huvudet i golvet). Helt enkelt väldigt omedgörlig och enormt krävande och utåtagerande.

Med medicinen är han en stabil och glad kille och det negativa beteendet är nästan helt borta. Sen har han ju som alla andra barn sämre och bättre dagar. Inga biverkningar har han heller.

Det finns en väldigt stor nackdel för ett barn med din sons beteende. Utvecklingen hämmas. Barnets energi läggs på det negativa beteendet istället för på utveckling. När vi började medicinera blev sonen en stabil kille och kunde då fokusera på den träningen han får. Och utvecklingen tog fart ordentligt.

 

[Scilla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Det här behöver inte stämma inte alls! Det är ofta så att känsliga barn eller barn med olika diagnoser uppför sig bra tex på dagis för att sedan balla ur totalt hemma i sin trygga miljö.

Vilket onödigt påhopp!

Påhopp?

Jag skrev bara vad jag tror och jag är inget proffs alls men om ett barn beter sig trygg borta och inte uppför sig illa alls medan förvandlas som demon (TS egna namn) hemma då tolkar jag det som en reaktion på något iaf. Att uppföra sig bra på bortaplan och vara trotsig hemma är väldigt vanligt men om barnet förvandlas till en elak hemsk person hemma då är det något som är galet.

Har man en nedsatt funktion vad det än må vara för kombination så har jag svårt att se att man kan styra den som man vill.

 

[Cyllene]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Påhopp?

Att uppföra sig bra på bortaplan och vara trotsig hemma är väldigt vanligt men om barnet förvandlas till en elak hemsk person hemma då är det något som är galet.

Självklart är något galet! Vad vet du om autism och/eller bokstavsstörningar???

 

[Cyllene]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Många tvärsäkra påståenden kring mycket komplexa och svåra saker, det blir lätt så när kunskap saknas och egna rädslor och känslor får styra. Du menar säkert väl och vill gott men det kan nog vara bra att fundera på vilka syften du har när du uttalar dig om andras svåra situation, fundera på vad du bygger dina åsikter på och om du är helt säker på att det kan vara till någon hjälp. Annars kan det vara en god idé att vara tyst. Det finns gott om andra tillfällen i tillvaron att tjafsa och sprida skuldkänslor omkring sig där det gör mindre illa.

Väldigt väl skrivet.

 

[Scilla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Många tvärsäkra påståenden kring mycket komplexa och svåra saker, det blir lätt så när kunskap saknas och egna rädslor och känslor får styra. Du menar säkert väl och vill gott men det kan nog vara bra att fundera på vilka syften du har när du uttalar dig om andras svåra situation, fundera på vad du bygger dina åsikter på och om du är helt säker på att det kan vara till någon hjälp. Annars kan det vara en god idé att vara tyst. Det finns gott om andra tillfällen i tillvaron att tjafsa och sprida skuldkänslor omkring sig där det gör mindre illa.

Jag visste att jag skulle få svar som detta...

Om du läser mitt inlägg från början så skriver jag att jag inte är något proffs.

Det finns ett ord som heter erfarenheter.

Du vet inte hur jag har växt upp... eller gör du? kanske finns det en orsak att jag skriver som jag gör. Tänk ett steg längre själv.

 

[Scilla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Självklart är något galet! Vad vet du om autism och/eller bokstavsstörningar???

Som jag skrev så har jag ingen erfarenhet, men har barnet fått någon diagnos än då?

 

[Gnarpis]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Fast TS skriver ju också att hon har bett om hjälp efter att ha örfilat sonen, så du verkar inte ha läst igenom ursprungsinlägget så väldigt noggrant.

 

[Gnarpis]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Som jag skrev så har jag ingen erfarenhet, men har barnet fått någon diagnos än då?

Såhär skrev TS i sitt ursprungsinlägg:

arbetsdiagnosen är anknytnings och samspelsproblematik och man har i bakgrunden funderingar på om vår son kan ha någon sorts autismspektrastörning.

 

[Mixoman]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Jag vet inte hur du har växt upp och bryr mig inte om det heller.

Dina erfarenheter är just dina och går inte att överföra på alla andra, särskilt inte eftersom det inte finns någon annan grund än just dina högst personliga erfarenheter. Till exempel vore det märkligt om du satt inne med någon hemlig kunskap om att det i just det här fallet är det allra bästa att helt separera mamma och barn när Bup och alla andra instanser som är inkopplade har gjort en helt annan bedömning.

 

[Petruska]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Du skrev gräsliga inlägg till TS i hennes tidigare tråd om sin mycket svåra situation. Måste du fortsätta att skuldbelägga henne nu?

 

[Scilla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Fast varför skulle TS ta illa upp om över att få komma ifrån? det är ju inte bara jag som har skrivit det.

TS har ju skrivit om detta tidigare och än så länge verkar hon inte tycka att det har blivit en bra lösning.

Fosterföräldrar kan vara en väldigt bra lösning. Men om hennes man inte vill och tycker att allt funkar bra så får han vara beredd på att dra ett betydligt större lass.

 

[Scilla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Du skrev gräsliga inlägg till TS i hennes tidigare tråd om sin mycket svåra situation. Måste du fortsätta att skuldbelägga henne nu?

Se svar nedan istället...

 

[Cyllene]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Fast varför skulle TS ta illa upp om över att få komma ifrån? det är ju inte bara jag som har skrivit det.

TS har ju skrivit om detta tidigare och än så länge verkar hon inte tycka att det har blivit en bra lösning.

Fosterföräldrar kan vara en väldigt bra lösning. Men om hennes man inte vill och tycker att allt funkar bra så får han vara beredd på att dra ett betydligt större lass.

Självklart skulle TS må bra av att komma ifrån, men faktum kvarstår att när hon kommer hem igen så är situationen precis densamma. Med andra ord är det på hemmaplan det måste ske förändringar så att vardagen för TS blir dräglig!

 

[Scilla]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Du skrev gräsliga inlägg till TS i hennes tidigare tråd om sin mycket svåra situation. Måste du fortsätta att skuldbelägga henne nu?

Kanske för att ämnet berör mig?

Gräsliga? för att jag reagerade över att hennes barn blev slaget? för att hennes man inte gjorde något?

Ju längre den tråden blev dessto mer ändrade TS i sin berättelse så där var det inte så lätt att hänga med i svängarna.

Sorry men jag tänker inte smeka medhårs bara för att det är synd om TS. Och ja det är synd om TS, jag tycker faktiskt det. Det måste vara fruktansvärt att känna så för sitt barn.

Men jag har svårt för personer som slår sina barn. Ni accepeterar inte att en kvinna blir slagen hon ska gå efter första slagt men ett barn ska utredas för det måste ju vara något fel på det. Felet kan absolut inte ligga hos någon annan än barnet absolut inte. Förstår inte logiken. Och förlåt där kom ett påhopp till.

 

[Gnarpis]

Sv: Var det så här livet skulle bli?

Men jag har svårt för personer som slår sina barn. Ni accepeterar inte att en kvinna blir slagen hon ska gå efter första slagt men ett barn ska utredas för det måste ju vara något fel på det. Felet kan absolut inte ligga hos någon annan än barnet absolut inte. Förstår inte logiken. Och förlåt där kom ett påhopp till.

Jag har inte läst tidigare trådar, men jag tror att om det varit nåt fel på TS och det var därför hon örfilat sin son så hade hon inte bett om hjälp för det, vilket hon har gjort.