2016 var året då jag äntligen fick ett hem. Tidigare hade jag bara haft bostäder, högst osäkra sådana och med resultatet att jag fick flytta ofta. Jag kunde ju aldrig rota mig och jag har fått lämna ett antal trädgårdar.
Den sista februari fick jag nycklarna och den 1 mars blev jag officiellt ägare av huset. Några dagar senare gick flyttlasset. Jag hade packat det mesta veckan innan så när syrran och jag anlände med lastbilen till gamla huset kunde vi bara sätta igång att bära grejer. Vi lyckades genomföra hela flytten under ett dygn med 20 minuter till godo när lastbilen lämnades tillbaka.
Första två månaderna i nya huset gick jag som i en bubbla. Allt var så overkligt.
Jag lyckades hitta en ny medryttarhäst bara 2-3 veckor efter flytten, en senior på 24 år med tävlingsresultat i svår klass i både hoppning och fälttävlan.
I sina yngre år hade han tävlats av Anna Hassö. Senioren har varit en utmaning. Han är en sådan där läromästare som kräver att piloten gör rätt för han ger inte ett jota gratis. Första gången jag satt på senioren tänkte jag "hjälp, det här är en giraff!" Så småningom har jag lyckats komma ur giraffläget. När jag sitter upp tar det cirka en halvtimme innan han blivit uppvärmd och lösgjord, så då är vi fortfarande i giraffläget, men sedan släpper det, åtminstone bitvis. Ibland går har bakom hand också, när drivningen inte är tillräcklig. Någon stabil form kan jag aldrig räkna med och att sitta ner i traven kan jag fortfarande inte. En bra dag kan jag lyckas en stund.
En dag satt jag och jämförde en film från när jag red P med en annan film där jag red senioren. Det var nästan ett år mellan inspelningarna. Jag tyckte inte det var så stor skillnad, lika kackigt som vanligt. Noll utveckling skulle man kunna tro, men senioren är så mycket svårare att rida, så jag skulle väl ändå vilja påstå att utvecklingen inte har stått still. Men jag skulle inte våga mig på att rida ens ett LC-program med senioren, vilket jag gott och väl kunde tänka mig med P. Nedsittningen i traven är ju ett hinder, övergångar mellan trav-galopp-trav ett annat och sådant ska man ju kunna för att rida LC.
Egentligen hade jag inte tänkt lägga ut nedanstående film som spelades in 4 december, men vad tusan, jag gör det ändå, trots att det är lite fladdrigt och slött. Han hoppar till ett par gånger också. Jag satt i alla fall kvar.
När våren kom rensade jag hela grönsakslandet på 40 kvadrat som var helt överväxt med ogräs. Det tog sin tid, men jag fick allt rensat och det blev en massa grönsaker odlade.
I ett svagt ögonblick råkade jag också köpa på mig en del dahlior och gladioler. Vad jag lyckades negligera var att de skulle planteras också. Så jag fick gräva upp en yta till dem, vilket också tog sin tid. Den ytan fick också lov att räcka till några av tomatplantorna jag dragit upp. Men när sensommaren kom var jag glad över impulsshoppingen av knölarna och det arbete som krävdes för att få ner allt, för blomningen var verkligen en show-stopper. Det var riktigt fint.
Innan jag flyttade in hade jag bestämt mig för att installera en duschkabin och när jag duschade första gången blev jag ännu mer säker. Golvet lutade åt fel håll och listen som skulle hålla vattnet på plats, läckte. Det tog sin tid att bestämma sig för vilken kabin jag skulle ha. Till slut blev det en från en lokal vvs-firma, främst för att jag då också kunde få hjälp med installationen.
Dagen innan installationen av duschkabinen gick tvättmaskinen sönder. Jag fick tyvärr inse att badrummet hade korkade mått och jag fick ta en toppmatad maskin trots att det var en frontmatad jag ville ha egentligen. Det tog också väldigt mycket tid att komma fram till vad jag skulle ha. När tvättmaskinen slutligen kom så visade det sig att jag fått en polsk maskin. Jag gick ganska många ronder med firman jag köpte maskinen av men fick inte felet rättat. De lyckades trötta ut mig och jag gav upp. Jag har inte ens orkat anmäla till Allmänna reklamationsnämnden. Och tvättmaskinen är fortfarande inte installerad så jag kör med skarvkabel, vilket man inte ska göra.
I samma veva blev jag också tvungen att köpa en gräsklippare då det inte fanns någon här. Vilken skulle jag ha? Åter igen fick jag ägna massor av tid till att göra research. Valet föll slutligen på en Husqvarna. Visst, den startar lätt, går bra och avverkar mycket yta, men jag har även delar av gräsmattan där det behövs finlir och där fungerar den inte lika bra.
Tjoho, vad mycket pengar det gick i ett svep.
När jag flyttade tog jag med mig en sjujäkla massa växter från mitt gamla ställe. Det var växter som jag köpt för en massa pengar och som jag inte ville mista. Det där har ju varit ett aber varje gång jag flyttat. Nu var det dock en annan "liten" hake med i bilden. På mitt förra ställe fanns det mördarsniglar. Det här stället var (och är) fritt från dessa marodörer. Så vad gör man? Jo, ordnar med en karantän. Så jag krukade upp mängder av växter och ordnade med ytor där de kunde stå så att inga eventuella sniglar kunde smita ut i trädgården. Barriären bestod av lerpulver utblandad med vattenglas, d.v.s. natriumsilikat. Leran lyckades jag få tag i från en keramikverkstad en bit bort. Vattenglaset köptes i färghandeln.
Haken var bara att den där barriären behövde ses till hela tiden, då den tenderade att krackelera. Den behövde skyddas från regn också. Och så var jag tvungen att gå igenom alla växterna regelbundet och förbättra barriären. Jag kan ju säga så här; jag kommer aldrig att göra om det. Det var så mycket jobb och så mycket vånda och oro över att eventuella sniglar skulle smita ut, att jag med facit i handen skulle ha lämnat allt eller åtminstone det mesta i den gamla trädgården.
Med vårens antågande började också mitt parkslide att växa. Det visade sig att det kom upp rotskott ganska långt ifrån moderplantan. Det var bara att börja gräva och rensa bort alla rötter. I närområdet fanns några växter som behövde räddas, så dessa grävdes upp och sattes i kruka. Men allt synligt grävdes upp så numera är det jag som har övertaget om parksliden och inte tvärt om. Kommande år räknar jag med att behöva hålla efter, men om några år är det borta.
Vad mer? Jag beskärde en del av min övervuxna syrenhäck. De grusade ytorna runt huset vad det också ganska mycket ogräs i. Det behövde rensas. Och så gick jag på en biodlingskurs i juni och byggde mig sedan en topplistkupa. Den hann dock inte få några invånare i år.
I slutet av juni bestämde jag mig för att anmäla mig som värd på sajten workaway då jag kände att det nog vore bra med extra händer som hjälper till med att fixa saker. Det var något utanför min komfortzon kan man säga. Men jag blev ändå överraskad av att det var så många som ville jobba här som volontärer. I utbyte fick de mat och husrum plus att vi gjorde lite trevliga saker ihop. Den första som kom var en ung kvinna från Frankrike. Det fungerade jättebra med henne och vi stack även ut och paddlade en helg. Den andra som kom var en kvinna från Holland som var några år äldre än jag själv. Där tog det ett par dagar att synka ihop oss men sedan fungerade det. Vi gjorde också en utflykt till ett naturreservat i närheten när vi släppte alla göromål hemmavid. Några dagar innan hon åkte kom en ung man från Belgien. Han var mycket sympatisk och hjälpsam. Under sin tid här hann han med att måla om all faluröd panel på hela huset. Den sista som kom var en ung kvinna från Indien. Där var det typ inget alls som fungerade. Hon lyckades inte följa instruktioner, inte tänka själv, inte ställa frågor, inte svara ärligt på frågor jag ställde och gjorde saker bakvänt. Det var verkligen jättesvårt att få det att fungera. Hon åkte lyckligtvis tidigare än planerat p.g.a. familjeskäl. Det var otroligt stressande att ha henne här.
Framåt höstkanten började jag känna att det var dags att varva ner, avsluta påbörjade projekt och städa upp inför vintern. Våren och sommaren hade ju gått i ett helt galet tempo. Men jag behövde byta bil och jag behövde få mitt tak omlagt. Jag hade ett hål i taket och hade under hela sommaren letat efter någon som kunde fixa det. Mot slutet av sommaren fick jag tag i en firma som kunde åta sig jobbet. Det tog drygt en vecka och var en ganska rejäl pärs.
Jag misstänkte också att min gammelbil inte skulle gå igenom besiktningen p.g.a. rost i bärande balkar. Jakten på en ny bil påbörjades. Det tog drygt en månad. Sedan hittade jag en. Sen skulle jag sälja den gamla och fick ett gäng skambud. I total avsaknad av tålamod med folk som slösade med min tid, bad jag dem dra åt helvete. Till slut var det en kille som faktiskt ville ha bilen och som betalade vad den var värd. Men oj vad energi det gick åt till bilbytet. Fast tydligen hade jag inte fått tillräckligt av besvär. Värmen i nya bilen gick sönder. Den lokala verkstaden lyckades inte hitta felet. Så småningom fick jag en tid hos märkesverkstaden. Felet ringades in. Sedan dröjde det ytterligare innan de kunde laga den. Det tog alltså över en månad från att bilens värme försvann till att den var lagad. Att inte laga var inte ett alternativ tyvärr, då jag inte hade kunnat köra t.o.r. Stockholm med kall bil där enkel väg tar 3 timmar. Hela jävla kalaset med reparationen gick på över 12300 kronor
. Det blir några jobbiga månader framöver med att betala detta och några roliga ridlektioner har jag inte råd med på ett tag.
Så senaste månaderna har jag börjat känna att orken har tagit slut. Jag har fått baxa mig igenom en del saker ändå. Men bristen på ork har lett till att min stubin blivit väldigt kort. Tålamodet är obefintligt. Och tyvärr hade vi bestämt att familjen skulle fira jul här, mamma och mina två syskon. Det blev inte bra alls. Jag lyckades inte skärpa till mig med mitt humör och på tisdagen när jag åkte till stallet, så försvann alla härifrån utan att säga ett ord. De var bara borta när jag kom hem.
Så året slutade inte så bra. Jag är trött. Och ledsen. Jag har släppt alla planer och projekt. Jobbet känns inte heller något vidare. Jag har fått klagomål under hösten. Det har inte hänt tidigare. Och jag tycker att jag har gjort ett dåligt jobb.
Nu känns det mest som om jag sitter i ett vacuum. Jag vet inte alls hur det ska bli framöver med något. Men jag är ledig fram till 8 januari, så jag har lite tid att vila nu och fundera på saker.
Den sista februari fick jag nycklarna och den 1 mars blev jag officiellt ägare av huset. Några dagar senare gick flyttlasset. Jag hade packat det mesta veckan innan så när syrran och jag anlände med lastbilen till gamla huset kunde vi bara sätta igång att bära grejer. Vi lyckades genomföra hela flytten under ett dygn med 20 minuter till godo när lastbilen lämnades tillbaka.
Första två månaderna i nya huset gick jag som i en bubbla. Allt var så overkligt.
Jag lyckades hitta en ny medryttarhäst bara 2-3 veckor efter flytten, en senior på 24 år med tävlingsresultat i svår klass i både hoppning och fälttävlan.
I sina yngre år hade han tävlats av Anna Hassö. Senioren har varit en utmaning. Han är en sådan där läromästare som kräver att piloten gör rätt för han ger inte ett jota gratis. Första gången jag satt på senioren tänkte jag "hjälp, det här är en giraff!" Så småningom har jag lyckats komma ur giraffläget. När jag sitter upp tar det cirka en halvtimme innan han blivit uppvärmd och lösgjord, så då är vi fortfarande i giraffläget, men sedan släpper det, åtminstone bitvis. Ibland går har bakom hand också, när drivningen inte är tillräcklig. Någon stabil form kan jag aldrig räkna med och att sitta ner i traven kan jag fortfarande inte. En bra dag kan jag lyckas en stund.
En dag satt jag och jämförde en film från när jag red P med en annan film där jag red senioren. Det var nästan ett år mellan inspelningarna. Jag tyckte inte det var så stor skillnad, lika kackigt som vanligt. Noll utveckling skulle man kunna tro, men senioren är så mycket svårare att rida, så jag skulle väl ändå vilja påstå att utvecklingen inte har stått still. Men jag skulle inte våga mig på att rida ens ett LC-program med senioren, vilket jag gott och väl kunde tänka mig med P. Nedsittningen i traven är ju ett hinder, övergångar mellan trav-galopp-trav ett annat och sådant ska man ju kunna för att rida LC.
Egentligen hade jag inte tänkt lägga ut nedanstående film som spelades in 4 december, men vad tusan, jag gör det ändå, trots att det är lite fladdrigt och slött. Han hoppar till ett par gånger också. Jag satt i alla fall kvar.
När våren kom rensade jag hela grönsakslandet på 40 kvadrat som var helt överväxt med ogräs. Det tog sin tid, men jag fick allt rensat och det blev en massa grönsaker odlade.
I ett svagt ögonblick råkade jag också köpa på mig en del dahlior och gladioler. Vad jag lyckades negligera var att de skulle planteras också. Så jag fick gräva upp en yta till dem, vilket också tog sin tid. Den ytan fick också lov att räcka till några av tomatplantorna jag dragit upp. Men när sensommaren kom var jag glad över impulsshoppingen av knölarna och det arbete som krävdes för att få ner allt, för blomningen var verkligen en show-stopper. Det var riktigt fint.
Innan jag flyttade in hade jag bestämt mig för att installera en duschkabin och när jag duschade första gången blev jag ännu mer säker. Golvet lutade åt fel håll och listen som skulle hålla vattnet på plats, läckte. Det tog sin tid att bestämma sig för vilken kabin jag skulle ha. Till slut blev det en från en lokal vvs-firma, främst för att jag då också kunde få hjälp med installationen.
Dagen innan installationen av duschkabinen gick tvättmaskinen sönder. Jag fick tyvärr inse att badrummet hade korkade mått och jag fick ta en toppmatad maskin trots att det var en frontmatad jag ville ha egentligen. Det tog också väldigt mycket tid att komma fram till vad jag skulle ha. När tvättmaskinen slutligen kom så visade det sig att jag fått en polsk maskin. Jag gick ganska många ronder med firman jag köpte maskinen av men fick inte felet rättat. De lyckades trötta ut mig och jag gav upp. Jag har inte ens orkat anmäla till Allmänna reklamationsnämnden. Och tvättmaskinen är fortfarande inte installerad så jag kör med skarvkabel, vilket man inte ska göra.
I samma veva blev jag också tvungen att köpa en gräsklippare då det inte fanns någon här. Vilken skulle jag ha? Åter igen fick jag ägna massor av tid till att göra research. Valet föll slutligen på en Husqvarna. Visst, den startar lätt, går bra och avverkar mycket yta, men jag har även delar av gräsmattan där det behövs finlir och där fungerar den inte lika bra.
Tjoho, vad mycket pengar det gick i ett svep.
När jag flyttade tog jag med mig en sjujäkla massa växter från mitt gamla ställe. Det var växter som jag köpt för en massa pengar och som jag inte ville mista. Det där har ju varit ett aber varje gång jag flyttat. Nu var det dock en annan "liten" hake med i bilden. På mitt förra ställe fanns det mördarsniglar. Det här stället var (och är) fritt från dessa marodörer. Så vad gör man? Jo, ordnar med en karantän. Så jag krukade upp mängder av växter och ordnade med ytor där de kunde stå så att inga eventuella sniglar kunde smita ut i trädgården. Barriären bestod av lerpulver utblandad med vattenglas, d.v.s. natriumsilikat. Leran lyckades jag få tag i från en keramikverkstad en bit bort. Vattenglaset köptes i färghandeln.
Haken var bara att den där barriären behövde ses till hela tiden, då den tenderade att krackelera. Den behövde skyddas från regn också. Och så var jag tvungen att gå igenom alla växterna regelbundet och förbättra barriären. Jag kan ju säga så här; jag kommer aldrig att göra om det. Det var så mycket jobb och så mycket vånda och oro över att eventuella sniglar skulle smita ut, att jag med facit i handen skulle ha lämnat allt eller åtminstone det mesta i den gamla trädgården.
Med vårens antågande började också mitt parkslide att växa. Det visade sig att det kom upp rotskott ganska långt ifrån moderplantan. Det var bara att börja gräva och rensa bort alla rötter. I närområdet fanns några växter som behövde räddas, så dessa grävdes upp och sattes i kruka. Men allt synligt grävdes upp så numera är det jag som har övertaget om parksliden och inte tvärt om. Kommande år räknar jag med att behöva hålla efter, men om några år är det borta.
Vad mer? Jag beskärde en del av min övervuxna syrenhäck. De grusade ytorna runt huset vad det också ganska mycket ogräs i. Det behövde rensas. Och så gick jag på en biodlingskurs i juni och byggde mig sedan en topplistkupa. Den hann dock inte få några invånare i år.
I slutet av juni bestämde jag mig för att anmäla mig som värd på sajten workaway då jag kände att det nog vore bra med extra händer som hjälper till med att fixa saker. Det var något utanför min komfortzon kan man säga. Men jag blev ändå överraskad av att det var så många som ville jobba här som volontärer. I utbyte fick de mat och husrum plus att vi gjorde lite trevliga saker ihop. Den första som kom var en ung kvinna från Frankrike. Det fungerade jättebra med henne och vi stack även ut och paddlade en helg. Den andra som kom var en kvinna från Holland som var några år äldre än jag själv. Där tog det ett par dagar att synka ihop oss men sedan fungerade det. Vi gjorde också en utflykt till ett naturreservat i närheten när vi släppte alla göromål hemmavid. Några dagar innan hon åkte kom en ung man från Belgien. Han var mycket sympatisk och hjälpsam. Under sin tid här hann han med att måla om all faluröd panel på hela huset. Den sista som kom var en ung kvinna från Indien. Där var det typ inget alls som fungerade. Hon lyckades inte följa instruktioner, inte tänka själv, inte ställa frågor, inte svara ärligt på frågor jag ställde och gjorde saker bakvänt. Det var verkligen jättesvårt att få det att fungera. Hon åkte lyckligtvis tidigare än planerat p.g.a. familjeskäl. Det var otroligt stressande att ha henne här.
Framåt höstkanten började jag känna att det var dags att varva ner, avsluta påbörjade projekt och städa upp inför vintern. Våren och sommaren hade ju gått i ett helt galet tempo. Men jag behövde byta bil och jag behövde få mitt tak omlagt. Jag hade ett hål i taket och hade under hela sommaren letat efter någon som kunde fixa det. Mot slutet av sommaren fick jag tag i en firma som kunde åta sig jobbet. Det tog drygt en vecka och var en ganska rejäl pärs.
Jag misstänkte också att min gammelbil inte skulle gå igenom besiktningen p.g.a. rost i bärande balkar. Jakten på en ny bil påbörjades. Det tog drygt en månad. Sedan hittade jag en. Sen skulle jag sälja den gamla och fick ett gäng skambud. I total avsaknad av tålamod med folk som slösade med min tid, bad jag dem dra åt helvete. Till slut var det en kille som faktiskt ville ha bilen och som betalade vad den var värd. Men oj vad energi det gick åt till bilbytet. Fast tydligen hade jag inte fått tillräckligt av besvär. Värmen i nya bilen gick sönder. Den lokala verkstaden lyckades inte hitta felet. Så småningom fick jag en tid hos märkesverkstaden. Felet ringades in. Sedan dröjde det ytterligare innan de kunde laga den. Det tog alltså över en månad från att bilens värme försvann till att den var lagad. Att inte laga var inte ett alternativ tyvärr, då jag inte hade kunnat köra t.o.r. Stockholm med kall bil där enkel väg tar 3 timmar. Hela jävla kalaset med reparationen gick på över 12300 kronor
. Det blir några jobbiga månader framöver med att betala detta och några roliga ridlektioner har jag inte råd med på ett tag.Så senaste månaderna har jag börjat känna att orken har tagit slut. Jag har fått baxa mig igenom en del saker ändå. Men bristen på ork har lett till att min stubin blivit väldigt kort. Tålamodet är obefintligt. Och tyvärr hade vi bestämt att familjen skulle fira jul här, mamma och mina två syskon. Det blev inte bra alls. Jag lyckades inte skärpa till mig med mitt humör och på tisdagen när jag åkte till stallet, så försvann alla härifrån utan att säga ett ord. De var bara borta när jag kom hem.
Så året slutade inte så bra. Jag är trött. Och ledsen. Jag har släppt alla planer och projekt. Jobbet känns inte heller något vidare. Jag har fått klagomål under hösten. Det har inte hänt tidigare. Och jag tycker att jag har gjort ett dåligt jobb.
Nu känns det mest som om jag sitter i ett vacuum. Jag vet inte alls hur det ska bli framöver med något. Men jag är ledig fram till 8 januari, så jag har lite tid att vila nu och fundera på saker.
