Plötsligt SÅ osäker?!...

[Gryningsljus]

Jag har pratat med sambon många gånger om barn men han har inte varit helt sugen så det har fått vänta. Nu har jag precis blivit uppsagd från jobbet men vet varjefall att jag har lön i nästan 2 år till. Jag söker jobb och går på intervjuer.

Vi har stort hus, bra ekonomi (förutom orosmolnet att inte hitta nytt jobb inom 2 år), bra utbildning och bra förutsättningar överlag. Jag är 30 och min sambo 32.

Många av mina vänner har kämpat allt från 1 till 10 år med att få barn. Vissa har tillslut adopterat. Jag hade fått den inställningen att det skulle ta tid att bli gravid. Jag räknade ut när jag hade ägglossning och blev huxflux gravid på första görabarnförsöket någonsin!

Nu känner jag mej så himla oförberedd och när jag jämför med min kompisar så går jag inte bara och längtar efter barn. Såklart att jag vill ha barn men jag funderar även mycket på att det aldrig blir som förut i förhållandet och med hästarna.

Det skulle ju ta något år att bli gravid tänkte jag och under tiden skulle jag hittat och börjat på ett nytt jobb. Hittar jag ett jobb nu så kommer jag direkt att få begära mammaledighet. Jag har gått själv hemma här några månader och har verkligen jättetråkigt! Jag vill inte vara hemma i flera år till... Sambon vill absolut dela lika på föräldrarledighet vilket är jättebra!

Självklart vill jag ha barnet men det kom så himla hastigt men egentligen inte oförberett. Samtidigt är jag hur orolig som helst att något skall hända, jag läser allt om missfall (gråter floder) och är jätterädd för alla sjukdomar som kan orsaka skador osv. Oroar mej jättemycket!

Jag är i v 9.

Någon som känner igen resonemanget? Jag tänker även på om man inte räcker till som förälder?! Tänk om man inte är tillräckligt bra?

Skulle vara jättetacksam om någon ville stötta/peppa mej lite !

 

[Kalaspinglan]

Sv: Plötsligt SÅ osäker?!...

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Vi var helt inne båda två på att skaffa barn, trots att jag inte för tillfället hade det där jobbet som jag verkligen ville ha.

Blev gravid efter sex månader, och fick fast anställning - på ett jobb som jag vantrivs med så fruktansvärt. Nu känner jag mig fast i min situation där jag visserligen fortfarande söker jobb, men det lär inte bli något nu (är i vecka 19). Dessutom börjar jag älta mitt tidigare beslut att tacka nej till polisutbildningen. Jag känner att jag inte längre vet vad jag vill, men även (som jag skrev tidigare) inte kan göra något åt situationen nu pga min graviditet.

Vissa dagar känner jag att "Jiiiises, jag har blivit välsignad med att bli gravid, och hur kan jag vara så otacksam att jag inte glädjs åt det varje enda liten sekund, att jag ens kan fokusera på annat än det som är viktigast i livet - att ge vårt barn en bra grund och uppväxt".

Jag försöker att tänka som så att allt som händer har en mening. Vad är karriär i förhållande till att vara förälder? När bebisen väl pluppar ut är jag övertygad om att alla värderingar sätts upp och ner och fram och tillbaks. Det som är viktigt nu, är oviktigt då.

Å, jag har så svårt att formulera mig ibland - jag känner att jag inte alls får fram det där som jag egentligen vill. Jag hopas i alla fall att du känner att du inte är ensam om att känna dig kluven. Skicka gärna ett PM om du vill fortsätta att skriva av dig. :-)

Lycka till med allt!

 

[Kalaspinglan]

Sv: Plötsligt SÅ osäker?!...

Jag tänker även på om man inte räcker till som förälder?! Tänk om man inte är tillräckligt bra?

Måste tillägga en lite rolig sak som min bästa vän sa ang. uppfostran av barn "Vi räknar kallt med att vår dotter kommer behöva gå i terapi när hon blir stor, så vi kör på efter bästa sätt vi kan utan att ödsla så mycket energi på om vi gör så som det enligt regelboken säger är rätt eller inte"...

 

[Jamtland]

Sv: Plötsligt SÅ osäker?!...

Någon som känner igen resonemanget? Jag tänker även på om man inte räcker till som förälder?! Tänk om man inte är tillräckligt bra?

Hormoner som spökar skulle jag vilja säga där....

Klart att du/ni fixar det här! Titta dig runt i världen och se så många som klarar av att uppfostra barn, trots att de inte ens har i närheten av så bra förutsättningar som ni. Många (däribland jag själv) som inte har ekonomi för att ha barn, många som lever separerade, många som knappast är mentalt mogna att ha barn (innan de väl får barnen) och de klarar ju av det.

Sen att du inte vill vara hemma flera år tycker jag är helt okej. Den dagen bebis dyker upp kommer du och sambon få prioritera hur och när ni ska vara hemma, det löser sig då.

Och tänk så SKÖNT att slippa flera års väntan på bebisen, du behöver inte gå och vara orolig för att få mens, du behöver inte räkna dagar till ägglossningen, du har ju redan ditt på det torra! Nu när det redan är gjort är ni närmare erat nästa liv!

Var det tillräckligt peppigt?!

Jenny

 

[Inte_Ung]

Sv: Plötsligt SÅ osäker?!...

Men vilken guldsits som du har.
Nu så kan ni ju vara hemma med barnet båda två.
Du med din 2års-lön och pappan på föräldrapeng.
Passa på att göra något roligt tillsammans nu.
Ni kan ju ta ett år ledigt och åka jorden runt t.ex.

Och det där med att inte ha jobb.
Man kan ju aldrig planera på att ha en anställning för evigt.
Vad som helst kan ju hända.
Ekonomisk trygghet i 2 år är ungefär så länge som man kan räkna med.

Eller spara på föräldrapengarna och ha ett till år i ekonomisk trygghet.

Varför går du hemma på dagarna?
Hitta på något vet ja'!
Jag är också "ledig", men attans vad mycket som jag har att göra.
Allt det där som jag skulle göra bara jag hade tid.
Och så mycket som det var då.....

 

[Gryningsljus]

Sv: Plötsligt SÅ osäker?!...

Hormoner som spökar skulle jag vilja säga där....

Tack för peppingen! Idag känns det redan bättre så det är väl hormoner...

 

[Gryningsljus]

Sv: Plötsligt SÅ osäker?!...

Och det där med att inte ha jobb.
Man kan ju aldrig planera på att ha en anställning för evigt.
Vad som helst kan ju hända.
Ekonomisk trygghet i 2 år är ungefär så länge som man kan räkna med.

Jag vet, jag vet...:smirk: Men det handlar väl inte så mycket om inkomsten egentligen utan mer om identitet, intelektuellt utbyte, utmaningar och helt enkelt samvaro med andra människor än sambon. Förra veckan träffade jag bara vår 86 åriga granne . Jättetrevlig men...

Varför går du hemma på dagarna?
Hitta på något vet ja'!
Jag är också "ledig", men attans vad mycket som jag har att göra.
Allt det där som jag skulle göra bara jag hade tid.
Och så mycket som det var då.....

Vi har bara en bil och bor rätt "off" på landet. Nu skall vi väl skaffa en till bil, en barnbil och då blir det lite mer frihet för mej. Någon gång i veckan åker jag till stan men det är en resa på ca 2 h med buss och just nu är jag inte så sugen på varma bussresor "spysmilie"! Egentligen har jag jättemycket att göra, och gör rätt så mycket också, vi bygger om stallet och renoverar inne, men det är det där med utbytet med andra människor. Sambon jobbar i stressigt yrke så han har inte jättelust att sitta ner och diskutera saker och ting med mej när han kommer hem .

Men ärligt talat så fastnar jag här rätt mycket... På mej funkar det så att ju mindre jag har att göra desto mindre får jag också gjort.

 

[Inte_Ung]

Sv: Plötsligt SÅ osäker?!...

Jo det är en omställning som tar litet tid det där.
Att gå från att ha andra som planerar vad man skall göra till att vara tvungen att planera sig själv.
Se det det som en övning i eget företagande.
Det som du tar dig för är ju på egen hand.

Och du hade fått samma känsla under föräldraledigheten.
Själv så har jag dragit igång litet för mycket just nu.
Och måste göra övningen prioritera och bromsa.