På gränsen till kollaps

[Orolig]

Ni är bäst

Har bett bästisen ringa. Hoppas verkligen jag får en tid idag..

Jag satt och ringde runt själv för några veckor sedan. Men jag la ner för jag tyckte inte att det var "så farligt". Jag klarar mig väl. Typ. Det var ju dumt. Hade jag fortsatt så hade jag förmodligen haft den där tiden för 2-3 veckor sen...

 

[athena_arabians]

Ni är bäst

Har bett bästisen ringa. Hoppas verkligen jag får en tid idag..

Jag satt och ringde runt själv för några veckor sedan. Men jag la ner för jag tyckte inte att det var "så farligt". Jag klarar mig väl. Typ. Det var ju dumt. Hade jag fortsatt så hade jag förmodligen haft den där tiden för 2-3 veckor sen...

Strunt i det, nu är det ju faktiskt på gång

 

[Gimlan]

Ni är bäst

Har bett bästisen ringa. Hoppas verkligen jag får en tid idag..

Jag satt och ringde runt själv för några veckor sedan. Men jag la ner för jag tyckte inte att det var "så farligt". Jag klarar mig väl. Typ. Det var ju dumt. Hade jag fortsatt så hade jag förmodligen haft den där tiden för 2-3 veckor sen...

Tänk inte så! BRA att du tog tag i det nu, det är inte lätt att göra det när man mår som en rutten ananas.

 

[Orolig]

Ni har rätt. Usch vad jobbigt det här är Jag önskar att jag någonstans skulle känna mig lättad. Att en liten bit av mig, någonstans där långt inne skulle känna lättnad. Men det känns bara som en extremt brant uppförsbacke. Jag känner främst skam, för att jag inte orkar. För att jag inte är stark nog. För att jag inte klarar av att stötta upp min kollega som är sjuk. För att jag inte är stark när min sambo är svag. För att jag förmodligen under dagen måste lämna min andra kollega i sticket och säga "Ledsen det är akut, jag måste gå..". För att jag inte orkar ro ända i hamn när det är så kort tid kvar på jobbet innan deadlines.

För att jag inte klarar av att leva upp till folks bild av mig.

 

[athena_arabians]

@Orolig: Vi är nog rätt många som varit i närheten av väggen och trott att man är vek, svag, oduglig och värdelös. Det är den här sabla framgångsattityden som är åt helvete, man är faktiskt inte bättre bara för att man jobbar som en dåre, har miljader fritidsintressen, snygg kropp och trerättersmiddag framme när mannen kommer hem.

Man ska inte oroa sig för folks bild av en, man ska vara sin egen bild!

 

[mandalaki]

Ni har rätt. Usch vad jobbigt det här är Jag önskar att jag någonstans skulle känna mig lättad. Att en liten bit av mig, någonstans där långt inne skulle känna lättnad. Men det känns bara som en extremt brant uppförsbacke. Jag känner främst skam, för att jag inte orkar. För att jag inte är stark nog. För att jag inte klarar av att stötta upp min kollega som är sjuk. För att jag inte är stark när min sambo är svag. För att jag förmodligen under dagen måste lämna min andra kollega i sticket och säga "Ledsen det är akut, jag måste gå..". För att jag inte orkar ro ända i hamn när det är så kort tid kvar på jobbet innan deadlines.

För att jag inte klarar av att leva upp till folks bild av mig.

Där beskriver du ju din sjukdom, oavsett om den beror på stress eller annat. Det du beskriver ÄR din sjukdom. Men den söker du ju hjälp med nu.

Här på mitt jobb skulle jag lätt kunna räkna upp tio pers som jag tycker är oumbärliga. Men så blir några av dem sjuka, arbetsgivaren får hitta nya lösningar (vilket är hens jobb) och väldigt snart tänker man inte längre på "de oumbärliga".

 

[Lovisaleonora]

För att jag inte är stark nog. För att jag inte klarar av att stötta upp min kollega som är sjuk. För att jag inte är stark när min sambo är svag. För att jag förmodligen under dagen måste lämna min andra kollega i sticket och säga "Ledsen det är akut, jag måste gå..". För att jag inte orkar ro ända i hamn när det är så kort tid kvar på jobbet innan deadlines.

För att jag inte klarar av att leva upp till folks bild av mig.

För att du inte klarar av att leva upp till DIN bild av dig (som f ö är helt orealistisk, skrota den bilden bums).

Det du räknar upp i första stycket handlar i mycket om saker som inte är ditt ansvar. Ska vi hårdra det är inte ens sambons mående ditt ansvar, men självklart tar man hand om varandra i en relation.

Det finns två stora lådor. Det som är ditt ansvar. Och det som inte är det. I den sistnämnda lådan ligger t ex svälten i Afrika, HIV-gåtans lösning, bota cancer, politikers kontokortsanvändande. Men också en del annat som t ex kollegans arbetssituation i det här läget, deadlines när du själv är dålig, arbetsgivarens backup-plan.

Det är jätteviktigt att du vågar titta på vad som faktiskt är ditt ansvar och vad som inte är det. Det finns bara två lådor, inget mellanting. Och det som inte är ditt ansvar, det lämnar du till den vars ansvar det faktiskt är. Och låter inte vederbörande bolla tillbaka det på dig, om det inte är så att det hör hemma på din planhalva.

Ingen orkar allt alltid. Att ta hand om er relation är till hälften ditt ansvar. Att ta hand om dig själv så du orkar ta ansvar för din disk, din hygien, din försörjning och din relation - DET är ditt ansvar.

Drar du i bromsen nu, kan du hitta verktyg att rädda dig själv hyggligt enkelt. Brakar du ihop tar det långt tid...

 

[Orolig]

Ni har rätt. Jag bara känner att.. alla andra orkar ju? Eller? Jag har väl inte mer än någon annan? Eller är det inre stress? Jag vet inte..

Måste även reda ut mina maniska sidor. Ibland tror jag att jag är dum i huvet. Jag får en fix-idé och kan inte sluta tänka på den. Hur mycket jag än försöker. Det drabbar ALLT. Jobbet, planer, ledighet. Jag kan inte göra någonting annat förrän jag anser att jag är klar med vad jag nu tänker på/planerar/läser om. Det kan ta timmar. Blir jag avbruten bryter jag ihop och gråter som ett litet barn. Jag vet inte vad det här beror på. Jag vet bara att det händer varje dag och att det förmodligen inte är särskilt sunt?

 

[mandalaki]

Ni har rätt. Jag bara känner att.. alla andra orkar ju? Eller? Jag har väl inte mer än någon annan? Eller är det inre stress? Jag vet inte..

Måste även reda ut mina maniska sidor. Ibland tror jag att jag är dum i huvet. Jag får en fix-idé och kan inte sluta tänka på den. Hur mycket jag än försöker. Det drabbar ALLT. Jobbet, planer, ledighet. Jag kan inte göra någonting annat förrän jag anser att jag är klar med vad jag nu tänker på/planerar/läser om. Det kan ta timmar. Blir jag avbruten bryter jag ihop och gråter som ett litet barn. Jag vet inte vad det här beror på. Jag vet bara att det händer varje dag och att det förmodligen inte är särskilt sunt?

Skriv inte av dig för mycket nu bara, du måste berätta allt du har skrivit här för läkaren också.

Det är lätt att förminska problemen när man väl sitter hos doktorn. I synnerhet om man är van vid att vara "duktig".

 

[athena_arabians]

Skriv inte av dig för mycket nu bara, du måste berätta allt du har skrivit här för läkaren också.

Det är lätt att förminska problemen när man väl sitter hos doktorn. I synnerhet om man är van vid att vara "duktig".

@Orolig: Du kanske ska ta och printa ut inläggen du gjort och ta med till läkaren? Känns det som för mycket att göra för dig kan jag kopiera dem och göra till PDF:er och skicka dig.

 

[Lovisaleonora]

Skit i vad alla andra gör. Du har ändå inte full insyn i varken deras tillvaro eller deras hjärnor. Det är heller inte ett dugg relevant i ditt liv.

Att inte kunna släppa och gå vidare, DET är däremot ett problem som du behöver hjälp med. Det kommer att förstöra mycket för dig om du inte hittar sätt att tackla det.

 

[Orolig]

@Orolig: Du kanske ska ta och printa ut inläggen du gjort och ta med till läkaren? Känns det som för mycket att göra för dig kan jag kopiera dem och göra till PDF:er och skicka dig.

Ja, tack snälla. Det skulle hjälpa mig mycket,

 

[Petruska]

Du har mer än andra. Det är mycket tungt att leva med en deprimerad partner och ett faktum att depression/bipolaritet ganska lätt "smittar" inom familjen. Just för att det är så tungt.

Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att du snarast får en läkartid!

 

[purity_666]

Har ni psykakuten i din stad är det bara att åka dit annars. Jag tycker ditt mående låter tillräckligt akut. Då måste man inte ringa och boka tid, dit ringer man och säger att man kommer NU. Då kan man få akut hjälp, tex ångestdämpande för några dagar, sen brukar de fixa kontakt med öppenvårdspsykiatrin.

Det låter ju som att du är på väg in i den berömda väggen. Det går inte att bita ihop och ånga på, man rasar till slut ändå.

 

[athena_arabians]

Ja, tack snälla. Det skulle hjälpa mig mycket,

Fixar det nu

 

[Orolig]

Du har mer än andra. Det är mycket tungt att leva med en deprimerad partner och ett faktum att depression/bipolaritet ganska lätt "smittar" inom familjen. Just för att det är så tungt.

Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att du snarast får en läkartid!

Dom skulle ringa upp min vän 11.20 men dom har inte ringt. Hon ringde igen men får inget svar. Så vi väntar lite till.

För någon vecka sedan mådde jag likadant som idag. Kände att jag höll på att tappa kontrollen helt. Då funderade jag på att ta mig till akutspsyk. Men man vill ju såklart lämna dom platserna till de som utgör fara för sig själv, eller andra. Hoppas verkligen på VC idag.

 

[Orolig]

Har ni psykakuten i din stad är det bara att åka dit annars. Jag tycker ditt mående låter tillräckligt akut. Då måste man inte ringa och boka tid, dit ringer man och säger att man kommer NU. Då kan man få akut hjälp, tex ångestdämpande för några dagar, sen brukar de fixa kontakt med öppenvårdspsykiatrin.

Det låter ju som att du är på väg in i den berömda väggen. Det går inte att bita ihop och ånga på, man rasar till slut ändå.

Yes det har vi. Men vågar man verkligen gå dit? Känns som man tar upp platsen för någon annan som kanske har det ännu mer bråttom..

 

[mandalaki]

Yes det har vi. Men vågar man verkligen gå dit? Känns som man tar upp platsen för någon annan som kanske har det ännu mer bråttom..

Skärp dig . Isåfall talar de om det för dig. Det är klart att det är ett alternativ.

 

[athena_arabians]

Yes det har vi. Men vågar man verkligen gå dit? Känns som man tar upp platsen för någon annan som kanske har det ännu mer bråttom..

Känner du att du behöver det så åk!

 

[purity_666]

Yes det har vi. Men vågar man verkligen gå dit? Känns som man tar upp platsen för någon annan som kanske har det ännu mer bråttom..

De gör bedömningen på plats. Kommer det in någon mer akut så får den gå före dig. Precis som på vanliga akuten.