Nu är jag mamma till en ängel...

[diamonia]

Sv: Nu är jag mamma till en ängel...

Tack igen alla...

Jag har inte så många bebissaker, en liten hög med kläder som jag bara kan lägga lite högre upp i garderoben så ser jag dem inte ...

Hur lång tid tog det för er som fått missfall innan det tog sig igen?

 

[Girasol]

Sv: Nu är jag mamma till en ängel...

Känner med er.

Råkade ut för samma sak vid första graviditeten. Fast jag fick en rosafärgad flytning i v. 12 som inte gav med sig. Åkte in och kollade. Visade sig att det hade varit dött sedan vecka 5. Anade ingenting förrän läkaren sa att här finns inget hjärta som slår och fostret är inte i fas med den tid jag var gången.
Blev skrapad. Jag grät och min gubbe gjorde precis som din.Tillbringade mycket tid ensam ute. Först flera år senare kunde vi prata om det utan att bli lite gruff på varandras sätt att hantera det.
Till saken hör att vi hade väldigt svårt att bli med barn och genomgick även barnlöshetsutredning. Så för oss tog det 3 år innan det på nytt blev en liten i magen. Fast det tog ju tid att få till den första som sedan inte blev.

Som tröst till dig, har jag efter detta missfall blivit gravid 4 gånger , alla gångerna har det gått bra. Men oron har ju funnits där. Så precis som man sagt till dig, ett missfall nu innebär inte att nästa resulterar i ett.

Många kramar till er båda.

 

[corona]

Sv: Nu är jag mamma till en ängel...

Hur lång tid tog det för er som fått missfall innan det tog sig igen?

Jag genomgick skrapningen i februari 2005. Sommaren 2005 började vi försöka igen.
Det tog ca ett halvår innan det tog sig, vilket ju är helt normalt...

 

[Secrecy]

Sv: Nu är jag mamma till en ängel...

Usch vad jobbigt!

Jag var på väg in i 9:e veckan när jag fick missfall, det hände så plötsligt och oväntat och jag fick fullkomlig panik, hamnade på lasarettet men behövde aldrig skrapa eller så. Det blev helt tomt.


Just nu är vi inne på 2:a mensen sedan missfallet och försöker för fullt att bli gravida igen.


Sorgen är fortfarande stark, men går lite upp och ner, beroende på hur jag mår när jag vaknar, svårt att se gravidmagar, särskilt såna som är i storlek med den jag "borde" ha...... Vissa dagar gråter jag mycket och det är svårt att åka en viss buss efter det här med, eftersom det var på bussen det hände....


Jag vill bara säga att jag tänker på er, hoppas att nästa försök går bra!

 

[havreflinga]

Sv: Nu är jag mamma till en ängel...

Men det är så jobbigt när han hela tiden är ute och grejar. Jag försökte gå ut och hjälpa till men det gör ont i min mage så jag gick in igen. Det är ju honom jag vill prata med och sörja med. Inte mamma, pappa eller vänner! Det var ju vårt barn...!

Säg det till honom! Berätta att du behöver honom, och hur!

Jag har två vänner som separerade till följd av ett missfall. Den ena slöt sig och efter ett tag hade de liksom glidit isär.

Sen har jag två andra vänner som kom närare varandra till följd av ett missfall.

Hur lång tid tog det för er som fått missfall innan det tog sig igen?

Vi var "bara" i vecka 9. Vi väntade en mens, sen började vi försöka och det tog sig direkt!

 

[diamonia]

Sv: Nu är jag mamma till en ängel...

Igårkväll bakade vi bullar ihop -på hans initiativ! Han tyckte det var gulligt att jag ville vara nära honom hela tiden och tyckte att jag kunde sitta brevid när han grejade!

Allt känns så konstigt, helt plötsligt i våras blev vårt fokus ett barn och nu ännu mer plötsligt så blir det inget barn... Inte då vi trodde varjefall...

 

[havreflinga]

Sv: Nu är jag mamma till en ängel...

Igårkväll bakade vi bullar ihop -på hans initiativ! Han tyckte det var gulligt att jag ville vara nära honom hela tiden och tyckte att jag kunde sitta brevid när han grejade!

Härligt!

Allt känns så konstigt, helt plötsligt i våras blev vårt fokus ett barn och nu ännu mer plötsligt så blir det inget barn... Inte då vi trodde varjefall...

Ja, det är farligt det där med att lägga all fokus på en sak... Det gäller ju inte bara barn. Det kan vara jobb, djur eller någon hobby. Om något sedan inträffar som gör att man inte kan fortsätta med det - då kan det nog bli ganska tomt.

När vi fick lilleman kändes det som att min och makens relation plötsligt blev väldigt sårbar. Vi hade det bra ihop innan vi fick barn, och vi har det bra med barn. Men om barnet skulle dö - skulle vi då kunna återvända till att ha det bra ihop utan barn?

När jag frågade min man om detta svarade han först att livet skulle bli meningslöst utan lilleman. Det gjorde mig inte tryggare precis! Men nu har vi pratat massor om det och lovat att se och uppskatta varandra hur jävliga saker som än händer oss.