När sambon inte vill :(

[Björk]

Sv: När sambon inte vill

Ni med envisa karlar, hur har ni löst det? Gav dom med sig en dag eller hur vändes det från att vara Anti-barn till att vilja ha ett själv?
Eller är jag helt ensam här med denna dystra framtidsutsikt? Fan hela helgen och veckan har jag bara gått omkring och deppat

Min sambo är 7 år yngre än mig. När vi träffades så pratade vi (som man brukar) om alla möjliga slags livsvärderingar, syn på relationer, om vi vill ha familj osv. Jag sa som jag alltid sagt "jag vill absolut ha barn en dag". Men samtidigt så sa jag som det var att "vore det det ALLRA ALLRA viktigaste för mig så hade jag väl redan haft barn. Jag känner att vi måste känna varandra bättre först, men jag kommer nog vilja ha barn så småningom". Han hade nog aldrig ens tänkt tanken på barn... han kände inte alls att det var aktuellt för honom DÅ. Då var jag 34 år.

Han har aldrig som din sambo sagt att han "hatar barn" eller vill sterilisera sig. Däremot sa han "usch, man är ju så låst. Jag vet inte om jag kommer vilja ha barn någon gång alls..". När jag fyllde 36 fick jag en tankeställare; livet kom och ställde ultimatum kände jag. Jag insåg att "nu KAN jag inte välja att vänta längre.. om jag vill ha barn så MÅSTE det börja försökas inom några år". Jag talade med sambon som fortfarande var mycket tveksam... han visste inte om han verkligen vill någon gång alls. Och jag förklarade att det viktigaste för mig var att leva med honom, men ... att jag faktiskt ville veta om han kunde tänka sig barn; och detta snart. Jag ville ha möjligheten att kunna "välja"; inte tvingas in i valet att aldrig få barn som 45-åring...

Han tänkte och tänkte. Vi kom överens om att han skulle få tänka i ca 10 månader (en resa blev vår slutliga "målpunkt"). Det var väldigt upp och ner för mig. Jag tänkte ju också massor. Vad gör jag om han inte VILL ha barn någonsin? Ska jag då välja att gå ifrån honom; min stora kärlek i livet? (Jag blir nästan tårögd NU av bara tanken). Samtidigt: tänk om jag väljer att leva med honom UTAN barn och sen ändrar han sig när jag fyllt 45 - hittar en ny kvinna och FÅR barn... och där står jag; barnlös och kanske omöjligt kan bli gravid...
Efter några månader när jag var upprörd och ledsen och vi talade om det sa han att "jag kan säga som så att det lutar mer åt det positiva hållet för din del. Till 90 % känns det som att vi KOMMER att "köra på" när resan är avklarad".

Det fick mig lugn och sen talade vi om det hela hösten och han har sagt som så: "Jag har inte börjat LÄNGTA efter barn som du gör. Men jag har insett att jag vill vara med dig och att om vi ska vara tillsammans så måste jag bestämma mig nu. Och jag kommer att älska barnet över allt annat och vara en bra pappa, det hela kommer nog växa fram under graviditeten tror jag...". Så; i december tog mina p-piller slut. Han har pustat lite och ibland fått lite skräckblandad förtjusnings-uttryck i ansiktet. När vi testade plus för några veckor sen sa han "pust... ojoj... ja... då var det dags". Efter det har han sagt "vi ska ju bli en familj nu så då behöver vi hålla ihop". Han talar retsamt om sin zombie till sambo (jag är DÖDLIGT trött) och sa till BM på inskrivningen: "jag börjar mer och mer se fram emot det här nu". Så; visst KAN man/han ändra sig!

Kontentan är: jag tror väldigt många män/killar faktiskt ändrar inställning till det hela. En orsak att de inte tänker över det hela så mycket förrän tjejen tar upp det är nog just det faktum att de faktiskt (i teorin) kan bli pappor i stort sett hela livet. De behöver inte börja tänka över det.. utom när de träffar en kvinna som måste göra det.

Mitt tips: ta upp saken till samtal mellan er. Försök att vara så "objektiv" som möjligt och förklara hur du känner och vill. Förklara att du vill ha barn någon gång i framtiden, men om han är 100% säker på att han ALDRIG kommer att vilja så behöver du få VETA det. Klargör att det inte är aktuellt IDAG, här och Nu. Men att du ändå vill kunna ha möjligheten att själv avgöra om du vill leva med honom som barnlös eller kanske välja att (i värsta fall) gå vidare själv. Ge honom x antal veckor, månader betänketid (vad du kan acceptera) om han behöver det.
Om han blir arg och slår ifrån sig får du gå på igen... så lugnt som möjligt. Förklara hur viktig denna fråga är för dig. Att det är viktigt för dig att inte behöva leva med förhoppningar som aldrig kanske infrias. Klargör att du blir fundersam över hans "hatabarn-attityd" när du samtidigt ser honom med en bebis i famnen och vara förtjust i den.

Lycka till!

 

[Sissa]

Sv: När sambon inte vill

Menar du att hon inte har fem år från nu? Eller fem år när hon är 30? Jag talar om från nu.

Du skrev såhär;

Jag tycker att du ska vänta tills du själv vill och förhandla fram något beslut då. Ingen idé att ta striden i förväg, sas, och skulle ni separera har du ändå 5 - 10 år på dig.

Jag tolkade som att hon kunde vänta ett tag, kanske ett par år, och sedan har hon fem-tio år på sig. Dvs hon hinner bli 35-40, eller 34-39 rättare sagt, innan hon försöker bli med barn. Såklart att det kan gå bra! Men ts verkar ju vara medveten om att chanserna minskar avsevärt med åldern. Alla är inte medvetna om det. Därför får vi allt fler ofrivilligt barnlösa i Sverige.

 

[Emoyeni]

Sv: När sambon inte vill

tja, sublimal implementering sitter väl på sin plats i detta läget misstänker jag, och det underlättar att kompisen med lilla tösen faktiskt är hans bästa vän Och hans pappa tjatar om barnbarn så jag behöver nog egentligen inte göra så mycket aktivt själv för att få barn-tankar i huvudet på honom Men alla tips mottages tacksamt.
(Katt och hund har jag redan försökt med, och han kan sträcka sig till en hund av rätt ras den dagen vi har köpt villa och kan ha hund på bättre sätt än i lägenhet)
Men från hund till barn är ett lååååångt steg, pust!

 

[Mitzi]

Sv: När sambon inte vill

Jag kan tillägga en sak angående andras barn kontra sina egna. Jag har en fem månaders son men jag nästan avskyr andras ungar(fy skämmas, så får man inte säga).
Jag tycker att de är fula, äckliga och har väldigt svårt för att ta i andras barn. Detta har medfört vissa problem när jag är på mammaträff. De andra mammorna gullar med min bebis men jag klarar knappt av att röra vid deras barn. Någon annans bebis med snor runt näsa och mun samt vax i öronen är bland det äckligaste jag vet.
Vet inte varför jag reagerar och tycker så. Men en sak vet jag säkert och det är att jag älskar min egen unge över allt annat!

 

[Björk]

Sv: När sambon inte vill

Jag skulle vilja vänta till ca 30, men sedan känns det som om tiden rinner iväg, jag vill ju inte vara en "gammal mamma" när mina barn växer upp, plus att chansen att få levande barn minskar efter 30 år fyllda. det har man ju läst i all skaffa-barn-propaganda

Chansen att bli gravid börjar minska över 30-35. Risken att barnet har en skada börjar öka. Men: när du är 35 år är risken för Downs syndrom (tex) 1 på 350 = 0,3%. När man är 40 är risken 1 på 100 = 1%. Riskerna är alltså fortfarande väldigt små.

Fram till 35 år tycker jag nog inte man behöver känna sig speciellt orolig.

//snart 38 och i 8:e veckan.

 

[Sara-Ida]

Sv: När sambon inte vill

många[/B] män/killar faktiskt ändrar inställning till det hela. En orsak att de inte tänker över det hela så mycket förrän tjejen tar upp det är nog just det faktum att de faktiskt (i teorin) kan bli pappor i stort sett hela livet. De behöver inte börja tänka över det.. utom när de träffar en kvinna som måste göra det.

Ett jättebra inlägg, tycker jag. Så tror jag också att det är.

 

[Björk]

Sv: När sambon inte vill

Jag vill inte utmåla honom som ett egoistiskt monster, för det är han inte, men han har väldigt svårt att sätta sig in i hur jag tänker och fungerar, samtidigt som jag har väldigt svårt att argumentera. Då blir det alltid att jag lägger ner stridsyxan så fort det kommer på tal, och på det sättet blir definitivt inga barn gjorda

Jag skrev en tråd om mig och min sambo för något år sen om detta. Mest blev jag ledsen över att "alla" tyckte så "illa" om min sambo (som jag läste det). Alla tyckte "han får väl skärpa sig!" "Ställ ultimatum!" "Herregu' han är ju ingen duvunge ..." mm. Jag blev ledsen över att min sambo sågs som en dum egoist (något överdriven tolkning från mig säkert) när jag vet hur snäll, kärleksfull och BRA han är för mig. SÅ; jag ska INTE säga att din sambo är dum, egoistisk eller monster.

Om det är svårt att tala om det hela för dig/er så kanske ett brev kan hjälpa? Där du skriver ner så tydligt du kan allt du tänker/känner.

 

[Sissa]

Sv: När sambon inte vill

C
//snart 38 och i 8:e veckan.

Jag är SÅ glad för din och er skull!

 

[Emoyeni]

Sv: När sambon inte vill

Måste bara säga att det var underbart skrivet.
Blev alldeles tårögd, för det är ju precis mina tankar som du redogör för. Det här med att tänka framåt. Vill ju inte lämna honom som är min livs Kärlek, men vill ju inte riskera att bli barnlös heller.
Jag vågar inte ta upp det till disskusion redan nu, detta med bästisens dotter måste få smälta in först. Dom kommer på middag om ett par veckor och då ska han få umgås med henne igen.
Misstänker att han försöker tuffa till sig och därför använder starka ord som "avskyr" när vi pratar om barn sinsemellan.

Vet inte vad jag ska komma med riktigt, jag tog verkligen ditt inlägg till mig, och ska bära dom tankarna med mig när jag tänker på min situatuation och när man är deppad. Det löste sig ju för dig, så hoppet finns väl kvar

 

[Sissa]

Sv: När sambon inte vill

Hoppet finns! Jag tycker också Björks inlägg var rörande.

 

[Sara-Ida]

Sv: När sambon inte vill

Du skrev såhär;

Jag förstår, jag som var otydlig. Dock upp till 35 år har jag läst har man fortfarande mycket goda chanser att bli gravid. Därefter avtar fertiliteten och det börjar bli bråttom.

Jag tror för övrigt att barnlösheten har grund i att folk är singlar för länge, man hittar helt enkelt inte rätt partner förrän upp i högre ålder.

 

[Björk]

Sv: När sambon inte vill

Och hans pappa tjatar om barnbarn så jag behöver nog egentligen inte göra så mycket aktivt själv för att få barn-tankar i huvudet på honom Men alla tips mottages tacksamt.

Beroende på person skulle jag vilja säga att tjat från föräldrar riskerar vara ett mycket effektivt sätt för föräldrarna att stoppa barnbarnsplaner...
Nåja, riktigt så illa är det inte. Men till och med när jag under förra året gick och väntade på sambons beslut så blev jag "anti" när en viss person (som inte är biologisk utan ingift släkting) förnumstigt talade om att "det vore ju kul med små "plastbarnbarn" i alla fall!" Då lät jag nog gärna mer "avig" än jag egentligen var. Jag kunde säga "du får väl tjata på dina egna barn istället!" eller dylikt.

Kanske är det så att din sambos "barn-hatar-snack" bottnar i just någon slags "protest" mot anhöriga som han känner "tjatar" och lägger sig hans liv? Och så följer liksom du med på köpet i hans svador. Kanske låter det värre än vad han egentligen känner?

 

[Björk]

Sv: När sambon inte vill

Vet inte vad jag ska komma med riktigt, jag tog verkligen ditt inlägg till mig, och ska bära dom tankarna med mig när jag tänker på min situatuation och när man är deppad. Det löste sig ju för dig, så hoppet finns väl kvar

Ja, jag gissade nästan att dina och mina känslor kring det hela varit väldigt lika. Det är INTE några lätta saker. Det är svårt, tungt och livsavgörande... och det är det ju för din sambo också!

Det där med att "tuffa till sig" tror jag det ligger en hel del i! Han vet kanske inte så väl vad han vill egentligen... och fram till dess så är det bättre att "hata barn" än att börja säga "jooo.... det kanske vore roligt". För då riskerar han ju att ännu fler börjar tjata (kanske?).

Jag tror du gör rätt i att ta det lite lugnt och försöka ha lite distans till det hela (det är INTE lätt). Samtidigt som du (längre fram) ändå måste tala om för honom att det ÄR viktigt för dig att veta var han står.

Jag önskar dig LYCKA till av HELA mitt hjärta!!

 

[Björk]

Sv: När sambon inte vill

Tack, Sissa!
Det är som en spännande rymdfärd som man liksom inte kan föreställa sig "på riktigt". Fortfarande lite obegripligt och konstigt, men alldeles underbart.

 

[Emoyeni]

Sv: När sambon inte vill

Kanske är det så att din sambos "barn-hatar-snack" bottnar i just någon slags "protest" mot anhöriga som han känner "tjatar" och lägger sig hans liv? Och så följer liksom du med på köpet i hans svador. Kanske låter det värre än vad han egentligen känner?

Och DÄR undrar jag om inte du träffade huvudet på spiken... *sitter och tänker efter och hittar en mängd liknelser med verkligheten*
Gällandes släktingar som lägger sig i är hans pappa ganska svårt hjärtsjuk, så det är frågan om han någonsin kommer att få uppleva barnbarn . Jag tycker väldigt mycket om honom och förstår att han kommer med små önskemål ibland till sonen som han sedan vidarebefodrar till mig med en suck.

Uh vad det snurrar i huvudet på mig. Nu vankas det hemgång ifrån jobbet men jag loggar på senare ikväll och får se om jag fått distans till alla kloka inlägg. Jag är på bättre humör nu iallafall än innan jag skapade tråden.
Tack alla rara människor!

Och STORT GRATTIS såklart till bebben i magen!!!

 

[Sissa]

Sv: När sambon inte vill

Det kommer nog vara obegripligt till du sitter där med en liten bebis i din famn som faktiskt kommit ur dig. Hur skulle man kunna föreställa sig innan man varit med om det?

Jag minns när jag skulle föda första barnet och utdrivningskedet tog tid och hur jag tappade hoppet. Falskt alarm, det finns ingen bebis där inne! Jag ville på fullaste allvar avbryta hela projektet och ansåg att här skulle det inte bli någonting. Oj, vad vi skrattade och skrek av glädje när väl bebisen var ute! (Barnmorskan fick lugna ner oss.) Det är mitt absolut största ögonblick i livet, att få till något så fantastiskt som ett eget barn!

 

[nDian]

Sv: När sambon inte vill

Om du känner att du vill ha barn i framtiden och inte han så tycke rjag att du ska fundera på om du vill ha barn själv eller om du kan leva ett liv utan barn.
Han är 30 år och fortfarande inte vill ha barn och jag tror inte att han kommer att ändra sin åsikt. Antigen accepterar du det eller så går du vidare. Jag tycker inte du ska vänta.
Sen när någon skrev (förlåt men jag kom inte ihåg vem det var ) att du kanaske kan förhandla fram ett beslut. Men det är ett barn vi pratar om. Det är antigen det eller inget barn alls. Man kan inte gå halva vägen. Han är inte villig att ändra sig eller lägga sin ekonomi på det... Ärligt så tror jag inte att han kommer att ändra sig. Men vem vet han kanske gör det.. Men jag tror inte det.
Bara för att han gillar att gulla med andra barn behöver det inte betyda att han vill ha egna barn. Tycker inte det är något tecken alls. Sluta leta efter tecken och lyssna på honom istället att han inte vill ha barn.
Klart man ska kompromissa, men kan man verkligen göra det när det handlar om barn? Det tycker inte jag

 

[Sara-Ida]

Sv: När sambon inte vill

Ärligt så tror jag inte att han kommer att ändra sig. Men vem vet han kanske gör det..

Men oj vad du var pessimistisk! Jag tänker så här: om alla människor som när de var unga sa att de inte ville ha barn, verkligen gjorde som de hade sagt, hade Sverige inte haft några bebisar över huvud taget tror jag.

Det är alldeles för tidigt att ge upp om man "bara" är 27 år. Jag fyller 30 i sommar, och min man har ändrat sig under sista halvåret. Han är 36!

 

[nDian]

Sv: När sambon inte vill

Nje det är jag inte. Jag svarade bara vad jag tyckte ocht rodde. Jag gick bara efter vad hon skrev. Då var jag bara realistisk *stavning*.
För han verkar såå himla anti och ville sterilissera sig till och med. Jag pratade inte om unga människor tänker, utan personer som är lite äldre, för det var väl de det handlade om?*funderar*
Visst det finns personer som ändrar sig och det är jag väldigt glad över för barn är något fint. (har barn själv) Men jag ville bara få henne att fundera på om hon vill ha ett liv utan barn.. För jag vet många som har väntat på sina män och dem har inte ändrat sig. Och har sett hur ledsna dem har blivit. Jag hoppas ju såklart att hennes sambo kommer att ändra sig.. Men ja jag vet inte..
Klart man inte ska ge upp att tänka på att man vill ha barn eller skaffa barn. Men det är lite svårt att skaffa några när den andra inte vill.

 

[Sara-Ida]

Sv: När sambon inte vill

Nje det är jag inte. Jag svarade bara vad jag tyckte ocht rodde. Jag gick bara efter vad hon skrev. Då var jag bara realistisk *stavning*.

Mmm... jag får en känsla av att drar man upp sterilisering är det för att man känner sig jäkligt trängd och vill få lite kontroll över situationen, lite obstinat, "jag gör typ som jag vill med min kropp". Jag vet ingen man som har steriliserat sig som inte redan har fått barn. Vem vill på allvar beröva sig själv ett val?

Kanske är han ett omöjligt case. Men om man älskar varandra i övrigt är kompromissen för hans del att få barn om ett tag, när han själv känner att det är dags. Jag tycker dock aldrig att bekvämlighetsargument kan väga tyngre än den sorg som en kvinna eller man kan uppleva av att inte få barn. Praktiska bekymmer går alltid att lösa, men att vara ledsen och bitter resten av livet finns det inget (lätt) bot på.