E
Emoyeni
Jag får väl erkänna att jag aldrig haft någon speciell längtan efter barn. Men så för ett par år sedan träffade jag Den Rätte. Vi hade ett distansförhållande det första året men bor nu ihop sedan ett årsskiftet. Allt fungerar jättebra och jag ser en framtid med honom.
Så till problemet.
Han avskyr barn.
Jag har hela tiden varit medveten om det och har väl mest skojat bort alla kommentarer han fäller i samband med barn, kommentarer han fäller på ett lättsamt sätt och som jag bara hållit med om. För jag ska ju inte ha barn.
Inte nu.
Men i framtiden, om ett par år vill jag ju men där är det tvärstopp. Jag tror allvarligt talat att jag skulle bli utkastad om jag kom och sa att jag ville ha barn. För han är så anti så det liknar inget annat.
För ett par dagar sen var vi och hälsade på ett par kompisar som har en liten 6-veckors tös hemma. Hon var ju bedårande söt och låg mest och jollrade och gurglade hela tiden. Min sambo fick givetvis ha henne i knät en stund och då minsann tindrade ögonen på honom och han ville inte lämna henne ifrån sig.
Någonstans vill mitt innersta tro att det handlar om en mognadssak hos honom. Jag vet att vi har varit ett par alldeles för kort tid för att skaffa barn, och jag har ju inte sagt det heller. Men jag har ju hintat att om några år skulle det vara roligt med en liten kotte som kryper omkring hemma i köket.
Men i bilen på väg hem från kompisarna blev det givetvis disskusioner. Över hans döda kropp att det blir småbarn i huset, och att han hur lätt som helst skulle beställa tid för sterilisering.
Jag tar väldigt illa vid mig av sådana uttalanden. Självklart älskar jag honom över allt annat på jorden, och väldigt få saker skulle kunna få mig att lämna honom. Jag har aldrig träffat någon som varit mer kärleksfull mot mig som han är.
Snälla kom med era erfarenheter. ÄR det en mognadsgrej det här? Jag vill ju hemskt gärna tro det men när han säger att han vill sterilisera sig....
Han gullade ju med kompisarnas barn, så hur hemskt kan det vara att ha ett eget knyte?
Behövde bara skriva av mig. Jag kommer fortsätta hoppas att han ändrar sig, men vill inte vara pushig och "tjata" på honom om barn heller. Då är väl risken att han lämnar mig till slut.
Ni med envisa karlar, hur har ni löst det? Gav dom med sig en dag eller hur vändes det från att vara Anti-barn till att vilja ha ett själv?
Eller är jag helt ensam här med denna dystra framtidsutsikt? Fan hela helgen och veckan har jag bara gått omkring och deppat
Så till problemet.
Han avskyr barn.
Jag har hela tiden varit medveten om det och har väl mest skojat bort alla kommentarer han fäller i samband med barn, kommentarer han fäller på ett lättsamt sätt och som jag bara hållit med om. För jag ska ju inte ha barn.
Inte nu.
Men i framtiden, om ett par år vill jag ju men där är det tvärstopp. Jag tror allvarligt talat att jag skulle bli utkastad om jag kom och sa att jag ville ha barn. För han är så anti så det liknar inget annat.
För ett par dagar sen var vi och hälsade på ett par kompisar som har en liten 6-veckors tös hemma. Hon var ju bedårande söt och låg mest och jollrade och gurglade hela tiden. Min sambo fick givetvis ha henne i knät en stund och då minsann tindrade ögonen på honom och han ville inte lämna henne ifrån sig.
Någonstans vill mitt innersta tro att det handlar om en mognadssak hos honom. Jag vet att vi har varit ett par alldeles för kort tid för att skaffa barn, och jag har ju inte sagt det heller. Men jag har ju hintat att om några år skulle det vara roligt med en liten kotte som kryper omkring hemma i köket.
Men i bilen på väg hem från kompisarna blev det givetvis disskusioner. Över hans döda kropp att det blir småbarn i huset, och att han hur lätt som helst skulle beställa tid för sterilisering.
Jag tar väldigt illa vid mig av sådana uttalanden.
Självklart älskar jag honom över allt annat på jorden, och väldigt få saker skulle kunna få mig att lämna honom. Jag har aldrig träffat någon som varit mer kärleksfull mot mig som han är. Snälla kom med era erfarenheter. ÄR det en mognadsgrej det här? Jag vill ju hemskt gärna tro det men när han säger att han vill sterilisera sig....
Han gullade ju med kompisarnas barn, så hur hemskt kan det vara att ha ett eget knyte?
Behövde bara skriva av mig. Jag kommer fortsätta hoppas att han ändrar sig, men vill inte vara pushig och "tjata" på honom om barn heller. Då är väl risken att han lämnar mig till slut.
Ni med envisa karlar, hur har ni löst det? Gav dom med sig en dag eller hur vändes det från att vara Anti-barn till att vilja ha ett själv?
Eller är jag helt ensam här med denna dystra framtidsutsikt? Fan hela helgen och veckan har jag bara gått omkring och deppat
