konflikter och funderingar *lååååångt*

[Kolon]

Känner mig som världens mest värdelösa mamma ibland....
Vår 6-årige son bor sedan ett halvår tillbaka 10 dagar hos sin pappa och 4 dagar hos mig. (Vi kan ju börja redan här med att känna sig som en värdelös mamma, eftersom sonen bor mer hos sin far).

Nu på sista tiden är sonen visserligen inne i värsta 6-årskrisen överhuvudtaget. Han har separationsångest och liv/dödfunderingar åt alla håll, men just nu är han för det första LEDSEN när han jag hämtar honom hos pappan igen. Han saknar pappa, gråter och även om han får ringa hur ofta han vill osv så gråter han och vill inte göra något annat alls hela första kvällen när han kommer hit, och ofta är även andra dagen jobbig eftersom han BARA längtar efter pappa.
Det är ju urjobbigt för mig eftersom jag har så lite tid med sonen och så mycket av den tiden ska gå åt till det...
Hade sonen fått bestämma så hade han inte varit här alls just nu, han ville bara hem till pappa igen och både jag och pappan fick verkligen stå på oss och säga att nej, nu ska du vara hos mamma, det bara är så....

Sen har midsommarhelgen varit ungefär som följer, vilket inte är ovanligt. Sonen är en lugn kille, som är relativt nöjd med att vara hemma. (Lik sin far). Jag är ingen lekmamma och även om jag kan spela spel eller bygga lego osv med honom, så tycker jag även att han får roa sig lite själv ibland. (Här blir jag obekväm, jag tror att pappsen lägger mer energi på sonen så). Däremot försöker jag hitta på olika saker, att vi åker och hälsar på kompisar osv. Både där det finns barn och inte. Eller att vi åker till något ställe och "gör" något.

DÅ blir det konflikter, för det vill inte sonen. Han gråter, han surar, han kan i värsta fall vägra att prata med någon eller vägra lämna min sida om vi hälsar på hos någon. Han börjar gråta redan hemma (även om jag VET att det är ställen som är roliga, barn han brukar leka med, min familj osv) och vi blir osams...
Ofta hemma så klagar han på att han har tråkigt och inte har nåt att göra, men sen passar det ändå inte när man försöker hitta på något, som jag gör mest för HANS skull. Igår var hans bästa kompis hit och skulle leka, men inte ens det gick. Sonen satte sig och vägrade leka tills jag blev ARG. Då gav han sig och började leka.
Samma visa igår kväll när vi skulle till min mormor och äta smörgåstårta på kvällen. Bråk innan, han vill inte, TROTS att hela min familj (dvs hans morfar, morbror osv) är där och TROTS att han har jättekul när vi väl kommer dit. (Midsommarfirande var inte ens att tänka på, det gjorde han klart direkt att han vägrade gå på och jag orkade inte ta den konflikten också).

Idag var det dags igen. Vi skulle hälsa på ett par som har två pojkar i hans ålder som han brukar leka och ha jättekul med. Tredje världskriget bröt ut hemma innan vi åkte, men jag tvingade med honom och väl där lekte han en stund, men sen satt han brevid mig och vägrade flytta sig, satt bara och tjatade om att åka hem.

Efter det var jag helt slut och både arg och ledsen. Både på honom och mig själv, eftersom vi uppenbarligen inte kan ha det BRA när han är här. Jag vet inte hur jag ska göra och jag blir besviken på mig själv och känner mig totalt värdelös....
Jag grät här på em och han frågade varför så jag pratade faktiskt lite med honom och förklarade lite hur jag känner. Jag tror han förstod, för sen blev vi tillfrågade om vi ville åka och fika på ett ställe och det ville han direkt och där var han urgullig och lekte hela tiden, och han har varit jättegullig hemma efteråt också.

Men vad ska man göra??? Vad är rätt??
Ska jag tvinga med honom eller skita i allt och låta honom vara hemma hela helgerna? Jag är ju givetvis också hemma, men jag är lite vrång och vill faktiskt inte underhålla honom 110% av tiden heller.... Är jag elak då?? Tänker jag fel??
Och ska jag tvinga hit honom de här fyra dagarna när han gråter efter pappa??
Ibland vill jag bara köra dit honom, han får väl vara där då, han vill ju uppenbarligen inte ha mig i alla fall.... men jag kan inte göra så, jag vet ju att han saknar mig också när han väl åker härifrån.
Det gör så ONT i mig att han ska behöva utsättas för detta hela tiden, det är så HEMSKT tycker jag!!
Och just nu bävar jag för de två veckor i sommar på semestern som han ska vara hos mig hela tiden - hur ska det gå om det ska vara så här???
Snacka om att vara talanglös mamma.
Men jag älskar honom mer än livet självt så det gör så oooooont att det är så här...

Det är en mogen och mycket verbal liten kille. Han har lätt för sig och är framåt för det mesta, men väldigt försiktig och lite avvaktande. Nya saker gillar han inte alls... han är envis som en åsna och vrång till tusen när han sätter den sidan till (en sida jag har MYCKET svårt för, även om det är min son i detta fall).
Han är enormt lik sin pappa och formas givetvis mest efter honom också eftersom han bor mest där. Och allt är inte enbart positivt...

Ja jag vet varken ut eller in. Känner mig mest otillräcklig och olycklig.

 

[Sar]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Inte ska du känna dig som en värdelös mamma! Han har bara 4 dagar på sig att hinna testa allt som annars skulle ha slagit ut på en 10 dagars period. Varför inte fråga honom vad HAN vill göra när han är hos dig? Han kanske bara vill snusa med sin mamma och inte träffa en enda person tills han känner att han "hittat tillbaka" igen.
Kanske du skulle prova satsa mera på att verkligen umgås med honom, i alla fall de första dagarna. Sommaren är ju full av tillfällen att speka minigolf, ha picknick, titta på djur etc eller vad nu som skulle intressera din lille kille.
Jag har hört flera som har delad vårdnad säga att det tar nästan 1,5 dygn innan allt blir normalt (och vissa har ju bara två dygn ) så där gäller det nog bara att låta det "värka ut" och att du gör klart för honom hur välkommen han är och hur mycket du har längtat efter honom. Jag tycker att det var bra att du visade att du blev ledsen och att ni kunde prata om det.
Jag håller tummarna för att det ska bli bättre och att ni kan komma överens om hur ni ska ha det när han bor hos dig så att ni båda kan njuta av tiden. En stor tröstkram skickas !

 

[Kolon]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Jo jag har tänkt som du skriver - att jag kanske anstränger mig FÖR mycket för att det ska hända saker och vara kul...
Jag har frågat honom om vad han vill, men han säger att han inte vet. Ibland säger han att han vill leka med mig, och hur hemskt det än låter så ÄR jag ingen lekmamma och kan inte ens låtsas det... Däremot brukar jag då sätta mig och exempelvis spela något spel med honom en stund - det gillar han ju.

Tidigare i vår var vi och bowlade en dag, det blev MYCKET lyckat. Minigolf har jag också tänkt på, vi har även pratat om det och det vill han. Jag funderar på att åka till en djurpark under semestern, men det är han inte så pigg på däremot...

Men när jag vill åka till vår sommarstuga, där man bara kan vara och leka och bada och mysa hela dagarna, och där även morfar och morbror/moster med flera finns, då vill han inte ens det nu!! Det fattar inte jag, där är ju helt underbart och helt kravlöst att vara - men till och med dit ska man tvinga honom...

Samtidigt som jag just nu känner att hans två veckor hos mig på semestern kommer att bli jobbiga eftersom han längtar så efter sin pappa, så känner jag också att det kanske är vår chans att en gång hitta våra "vanliga" roller eftersom vi båda då hinner slappna av med varann...

När han bodde hos mig hela veckor så var det ju vardag också, nu hinner det aldrig riktigt bli vardag... det blir mer som en lång helg på nåt sätt, även om vi hinner ha två dagar med jobb/dagis...

Tack för dina vänliga ord i alla fall!

 

[Silverkedjan]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Min blir snart fem.

Han är mest hos mig och lite hos sin pappa.

Det är en omställningstid varje gång och för att underlätta för pappan som har de korta perioderna förbereder vi jättemycket här innan han åker. Så mycket som möjligt om exakt när och vad som ska göras där, hur resan kommer att ske (mkt viktigt vilken bil man åker i!) och peppa för sånt som ska bli roligt. Vi har en kalender på kylskåpet där alla dagar syns så man kan räkna ner.

Just OMSTÄLLNINGEN och osäkerheten när rutinerna bryts är jobbiga.

Vi får en baksmälla på två dagar efteråt när han kommit hem igen och tycker att han måste testa VÅRA regler igen och har allmänt lite kaos i huvudet och kroppen och säger emot allt utan att veta varför.

(Typ PMS )

Då anpassar vi oss så vi inte gör något särskilt de dagarna utan liksom bara låter dem gå över utan att rubba våra rutiner.

Kan pappan förbereda er son för dina fyra dagar på ett annat sätt? Så han vet i förväg vad ni ska göra och hinner ställa in sig på det och längta efter det?

Alltså, vår snart 5-åring har INTE Aspergers syndrom eller något. Han är en extremt social utåtvänd typ. Men jag undrar om inte alla barn kan bli lite sken-autistiska just vid sådana här förflyttningar. Då kan det hjälpa med lite av samma typ av struktur som autistiska barn behöver.

 

[TinyWiny]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Jag tror din lille kille bara behöver vara med dej, bara vara med mamma.
Min son tycker inte heller om att åka bort, nu är han så stor att det inte är något problem längre, han får vara hemma själv(16 år) om han inte vill följa med.
Jag tror du har gått i den klassiska nu-ska-vi-ha-roligt-hela-tiden-och-hälsa-på-alla-fällan.
Du är inte varken den första eller sista.
Jag förstår att du känner dej som en dålig mamma just nu men om det varit omvända roller, att han bott hos dej tio dagar och hos pappa fyra så hade det varit likadant (fast han vill hem till dej istället då)
Jag tror att han säger nej till sommarstugan just därför att där vet han att han inte får ha dej för sig själv.
Visst är det roligt att träffa släkten men han prioriterar att träffa dej!
Sen är det ju så att endel människor inte har behov av att träffa en massa folk, vilket han klart visar när han inte vill leka med kompisar eller åka bort, han vet ju att tiden med mamma är så kort att han återigen prioriterar att vara med dej.
Jag tror det bästa är att bara vara med din son på hans villkor, du säger att du inte är en lek mamma men gör något du tycker om som han också tycker om, han har nog massor att berätta varje gång han kommer till dej...låt honom berätta i sin takt.
Gå och sätt er i varsin gunga och prata.
Förstår att du gråter för vad kan såra en mer än att ens barn inte vill vara med en. Men jag tror inte att det är problemet jag tror att både du och han har så stora förväntningar på nästa fyra dagar att det ofta skär sig, han har längtat och du har längtat och så blir det bara så fel...
Antar att det inte funkar att han är hos dig mer annars tror jag att det hade varit bra för er bägge att iallafall få en eftermiddag ihop under de tio pappa dagarna.
Han vill ju ha dej och behöver dej så mycket men han behöver inte träffa någon annan när han är med dej. Du räcker, du är alldeles tillräcklig...
Massor med peppkramar
TinyWiny

 

[Coop]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Jag är kanske inte rätt person att skriva men ville ge en annan vinkel på det hela.

När jag var liten och min föräldrar gick isär så bodde vi växelvis hos mamma och pappa. Då min pappa var mycket bestämd med att var det hans helg så var det. Vi var TVUGNA att gå dit, trots gråt och bönande om att få slippa. Mamma bet ihop och drog iväg oss till pappa. Det fanns andra omständigheter, vår pappa hotade vår mamma osv om vi inte kom så hon hade inget val. När vi väl var där så skulle vi göra det HAN hade planerat, ingen frågade vad vi ville.
Mådde skit under många år pga av allt och jag känner igen mig i det du skriver men jag då som barn.

Jag säger inte att detta på något sätt är som ni har det, men känslan av att vara ledsen, vilja till den andra föräldern, någon annan bestämmer vad vi ska göra.

Nu vet inte jag vilken relation du har till pappan men om ni har en bra relation så tycker jag att ni ska göra följande:
Pojken är 6 år, prata med honom. Fråga vad han känner och tycker om alltihopa. Finns det något annat sätt att lösa denna ledsamhet efter den andre föräldern. Pappan kanske kan peppa barnet under veckorna, fråga vad han vill göra hos mamma osv.
Be honom skriva en lista på saker som är kul att göra.
Och framförallt, den lilla tid ni har tillsammans spendera den just tillsammans. Spring inte runt och träffa släkt och vänner. Jag tyckte att det var mycket jobbigt när jag var liten att alltid behöva besöka alla mina släktingar på pappas sida och hans konstiga vänner. Kändes jobbigt och osäkert att åka till pappa.

Sen, jag är ingen lekmamma heller. Usch är så dålig på det men man får anstränga sig. Jag kan garantera att om du ägnar all tid åt din son när han är hemma och inte kräver att han ska leka själv så kommer ni att få en jättefin relation och han kommer gladeligen att vilja åka hem till sin mamma.

Jag tycker INTE att du är en dålig mamma! Utan en mamma som uppmärksammar att det finns en problem och undrar hur man kan lösa det för allas skull.

Hoppas att ni snart kommer igenom denna fas.

Lycka till!

 

[Kolon]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Tack för era svar!
Nu när jag läser det jag själv och ni andra skriver så ser jag ju helt tydligt att det förmodligen ÄR så enkelt att han bara behöver mig när han är här... Och att jag försöker för mycket...

När han bodde varannan vecka hos mig så fick man som sagt mer vardag också, och sen när han började vara här bara 4 dagar så ägnade jag verkligen ALL min tid till honom när han kom och vi hade det helt UNDERBART. Förmodligen har jag väl "vant" mig vid att det är 4 dagar som gäller nu, det är inte längre lika jobbigt (hur mycket jag än längtar efter honom så har jag accepterat att det är så här) så då har jag förmodligen börjat "slappna av" och inte ge exakt lika mycket till honom som förut. HAN är den som prioriteras när han är här, givetvis, och det jag hittar på gör jag för att VI ska ha kul ihop -men det kanske är fel tänkt av mig... jag har också svårt att förstå att saker han har brukat tyckt vara kul vill han inte längre... saker som "alla" barn gillar...

kompisen som var hit på midsommarafton är hans bästis, och han VILLE att han skulle komma. Sen blev allt fel ändå. Och han ÄLSKAR normalt sin morfar och morbror och att vara vid sommarstugan, men just nu tycks det vara för mycket....

Silverkedjan - jag tror att hans pappa gör lite så som du säger, att han förbereder flera dagar i förväg. Jag och sonen pratar även i telefon varje kväll och vi pratar då om att han ska till mig och vad vi ska göra osv. Men det kanske kan göras ÄNNU tydligare..

TinyWiny - dig har jag i stort sett svarat här ovan, men som sagt har du nog rätt i det du skriver. Vi pratar mycket jag och sonen, och han är som sagt väldigt verbal. Han förklarar hur jobbigt det är att vilja vara med både mamma och pappa och att inte få det... Och att han längtar efter pappa när han är här och tvärtom. Vi har faktiskt provat att han ahr fått komma hit mitt i veckorna också, eller att jag har åkt till pappan och varit där med sonen en stund under hans 10 dagar, men det verkar inte bli bättre. Snarare får det bara sonen att hoppas på att vi ska kunna bo ihop igen vilket inte kommer att hända...

Coop - det var intressant att läsa ditt svar! Fast jag fick ännu mer dåligt samvete när du beskriver hur du släpades runt vid din pappas släkt och vänner... En lista på vad han vill göra var ett bra förslag!
Det är inte så att jag HELA TIDEN åker runt och hälsar på folk. Det finns dagar vi bara är inne också, och givetvis tvingar jag honom inte att leka ensam hela tiden. Vi gör olika saker ihop. Just den här helgen blev lite extrem eftersom det är midsommar också...

Jag ska tänka på era svar, och jag ska prata (IGEN) med hans pappa och se vad vi kommer fram till. Tack och lov att vi i alla fall har en bra kontakt runt sonen och att vi båda bara vill hans bästa.
Något har man i alla fall lyckats med i den här soppan.

 

[Silverkedjan]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Vi har faktiskt provat att han ahr fått komma hit mitt i veckorna också, eller att jag har åkt till pappan och varit där med sonen en stund under hans 10 dagar, men det verkar inte bli bättre. Snarare får det bara sonen att hoppas på att vi ska kunna bo ihop igen vilket inte kommer att hända... .

Ah.

En bordercollie-typ.

Vi har det gudskelov mycket lättare för det är så tydligt för vår son att han har två familjer och han har accepterat att mamma och pappa inte bor ihop, han var väl tillräckligt liten när vi skildes och så hade vi en successiv övergång där vi bodde ihop alla fyra (jag, pappan, barnet och min nya sambo) som var guld värd.

Jag är inte säker på att det är dåligt att ni umgås tvärs över dagsgränserna. Det kan också bli så att han får en mer realistisk bild av er relation när han ser er ihop. Jag har ofta varit i närheten som "backup" till pappan under hans tid.

Se till att prata mkt med honom och att han verkligen förstår att han är helt SKULDFRI till separationen och att den är definitiv men att ingen av er vill skiljas från HONOM!

 

[Coop]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Du behöver inte ha dåligt samvete!
Jag tycker att du är en jättebra mamma som kommit under full med att det kanske går att underlätta för pojken så att han såsmåningom kan acceptera och förstå varför allt är som det är.

Min uppväxt var något extrem och min pappa var dominant och bestämde. Han accepterade aldrig att vi barn kunde ha egna tankar och viljor, vilket resulterade i att när jag var 12 år gammal tog mitt pick och pack och valde att bryta med min pappa. Jag har än i dag ingen kontakt med min pappa.

Skönt att du och pappan har en så bra relation och att ni vill samma för pojken. Då är man på rätt väg. Jag är övertygad om att det blir bättre med tiden. Ta det lugnt och ta det som det kommer så ordnar det sig.

Lycka till!!!

 

[Kolon]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Ah.

En bordercollie-typ.


Se till att prata mkt med honom och att han verkligen förstår att han är helt SKULDFRI till separationen och att den är definitiv men att ingen av er vill skiljas från HONOM!

Bordercollie-typ

Jag pratar jättemycket med honom om att han INTE har skuld i vår separation, och jag försöker verkligen bekräfta att han FÅR känna allt han gör. Jag talar om att det är helt ok att längta och vara ledsen, men att nu är det så här och vi KAN INTE bo ihop och tyvärr så måste det vara så... han minns ju väl hur vi bråkade innan separationen men på barns vis så sa han en gång "men ni får väl sluta bråka då!!"

 

[Kolon]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Jag pratade med lillen om det här med att göra en lista på vad han vill göra nästa gång han kommer hit och det tyckte han var en toppenidé!!

Han har åkt till sin pappa igen nu och precis som jag visste innan så grät han här han skulle åka härifrån, och ville inte alls lämna mig och nu en timme senare så ringer han och storgråter... Det SKÄR i mitt hjärta och jag får kämpa för att inte gråta själv.

Och det känns så onödigt att halva vår helg går åt till att längta efter pappa och så hinner det lagom bli underbart, då är det dags att åka igen och så blir det åt andra hållet....
Och när han gråter och frågar "VARFÖR, VARFÖR får jag inte vara mer hos dig/måste det vara så här/får jag inte stanna vid pappa" då brister mitt hjärta...
Gud vad jag önskar att det vore annorlunda, men nu är det inte så och det lär inte bli det heller...

Är det så här för alla stackars barn som åker mellan sina föräldrar??

 

[Coop]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Jag känner med dig!
Måste vara fruktansvärt jobbigt.

Men fortsätt att prata om det så tror jag att han såsmåningom kommer till ro med hela situationen.

 

[havreflinga]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

Det är en mogen och mycket verbal liten kille.

Jag tycker det verkar som att han gillar dig bättre när du är som du är hemma. Kan du inte fråga honom varför?

Jag antar att du hittills har frågat varför han inte vill åka till xxx eller träffa xxx. Men eftersom han verkar rata de flesta människor och ställen (utom att bara vara hemma med dig) så kanske du får mer givande svar om du vänder på frågan och frågar vad det är med dig/er relation som är bättre hemma än borta.

 

[Irre-76]

Sv: konflikter och funderingar *lååååångt*

När jag var liten var jag hos min pappa varannan helg och vi har genom åren gjort ALLT!
Tills jag en dag sa till han när jag var kanske 10 år, "pappa, snälla kan vi inte bara vara hemma här hos dig i helgen, vi behöver inte hitta på saker hela tiden". Han blev lättad och slappnade av lite.
Det var så att jag ville få känna en hemkänsla hos honom, känna av vardagen även hos honom, detta gjorde mig lugnare hos han och umgänget blev bättre.

Över till min dotters situation, hon är 4 år, var sällan hos sin pappa tidigare, och både han och hon led över de gånger, han stressade runt till farmor och farfar m.m, och hon vägrade åka dit. Sedan sa jag till han att det är bättre han har henne mer sällan, men fler dagar istället så de hinner komma in i vardagen, slappna av, slippa känna stress när hon ska hem.
Det gick mycket bättre!!! Dom har nu en bra relation.....

För som någon annan skrev, det tar tid att vänja sig efter man har bytt miljö, min dotter är "pest och pina" 1 till 2 dagar efter hon har varit hos sin pappa, det är likadant för han när hon kommer dit innan hon lugnar ner sig....

Sen är det också lättare att ägna sig mer 100 procentigt till ett barn man träffar jämt som man känner in och utantill i minsta detalj. För en förälder som träffar sitt barn mer sällan så är det svårare att ge sig hän åt och känna sig avslappnad, ju längre tid emellan besöken, desto mer osäker blir man som förälder, eller?