bananabambi
Trådstartare
Jag har fått den hunden jag förtjänat, jag vet att det enbart beror på mig att hon är så vild som hon är.
Vi skaffade henne 2005, så hon är tre år den här sommaren. Jag har alltid tränat och tävlat med häst, och ville fortsätta träna. Älskar att träna. Ville ha en alert, stor hund som jag kunde gör mycket med. Valet föll på boxer. Min sambo är inte ett dugg intresserad av träning, det var mitt intresse.
Tyvärr blev det inte riktigt som jag tänkt mig.
När jag hade haft henne i två månader blev jag gravid. Hela valpkursen genomleds med mig lipandes i ena änden av kopplet. Jag var allmänt hormonstinn, och den där valpkursen var liksom droppen. Jag var så arg på mig själv som inte kunde ta att min hund busade, jag bara lipade, hela tiden.
Min boxertjej var väldigt stakt, jag med gravidkrämpor klarade inte hennes fysiska styrka. Mentalt är hon också stark, jag hade svårt med henne. Och jag är enormt glad över att vi inte tog en hanhund som vi tänkt, uppfödaren rekomenderade oss en tik istället. Kanske såg han vad vi skulle klara?
Jag trodde allt skulle bli lättare så fort bebisen kom, då skulle jag orka. Men inte gick det. Jag hann inte, jag hade inte tid. Och så blev jag gravid igen, med alla krämpor.
Det bästa hade väl varit att be om hjälp, direkt. Men jag visst inte, eller tänkte inte, på att det kunde bli så jobbigt senare. Jag känner mig så skyldig, så dum. Och jag vet inte var jag ska börja med allt.
Nu har vi inga jätteproblem att dras med. Hon har alltid varit med överallt, hon är van vid folk och rörelse, hon går lös på vår oinhägnade tomt här i stan (så länge vi är ute) och kommer på inkallning. Är inte aggressiv mot andra hundar, hon är underbar med våra barn. Hon är trevlig att gå promenader med, kastar sig inte mot andra hundar man möter eller skäller aldrig.
Däremot, är hon grymt hoppig, och bortskämd. Kastar sig, far och hoppar ihjäl folk som vi ska hälsa på. Hon lyssnar inte speciellt mycket på mig när vi är ute, och hon vill gärna ta över. Hon nafsar efter mig, om hon gjort något fel och jag t.ex. tar tag i halsbandet så nafsar hon efter min hand. Och jag vet ju att det är mitt fel, men jag vet inte hur vi kommer vidare.
Att gå en lydnadskurs vore kanske bra, men där träder tyvärr ekonomin in, just i höst. Så det är inte aktuellt.
Är vi ett hopplöst fall, vi två? Eller finns det någon som kanske kan komma med råd, vart vi ska starta. Jag vet knappt vad som är problemet ens, bara att det inte var såhär jag hade tänkt mig det hela.
Vi skaffade henne 2005, så hon är tre år den här sommaren. Jag har alltid tränat och tävlat med häst, och ville fortsätta träna. Älskar att träna. Ville ha en alert, stor hund som jag kunde gör mycket med. Valet föll på boxer. Min sambo är inte ett dugg intresserad av träning, det var mitt intresse.
Tyvärr blev det inte riktigt som jag tänkt mig.
När jag hade haft henne i två månader blev jag gravid. Hela valpkursen genomleds med mig lipandes i ena änden av kopplet. Jag var allmänt hormonstinn, och den där valpkursen var liksom droppen. Jag var så arg på mig själv som inte kunde ta att min hund busade, jag bara lipade, hela tiden.
Min boxertjej var väldigt stakt, jag med gravidkrämpor klarade inte hennes fysiska styrka. Mentalt är hon också stark, jag hade svårt med henne. Och jag är enormt glad över att vi inte tog en hanhund som vi tänkt, uppfödaren rekomenderade oss en tik istället. Kanske såg han vad vi skulle klara?
Jag trodde allt skulle bli lättare så fort bebisen kom, då skulle jag orka. Men inte gick det. Jag hann inte, jag hade inte tid. Och så blev jag gravid igen, med alla krämpor.
Det bästa hade väl varit att be om hjälp, direkt. Men jag visst inte, eller tänkte inte, på att det kunde bli så jobbigt senare. Jag känner mig så skyldig, så dum. Och jag vet inte var jag ska börja med allt.
Nu har vi inga jätteproblem att dras med. Hon har alltid varit med överallt, hon är van vid folk och rörelse, hon går lös på vår oinhägnade tomt här i stan (så länge vi är ute) och kommer på inkallning. Är inte aggressiv mot andra hundar, hon är underbar med våra barn. Hon är trevlig att gå promenader med, kastar sig inte mot andra hundar man möter eller skäller aldrig.
Däremot, är hon grymt hoppig, och bortskämd. Kastar sig, far och hoppar ihjäl folk som vi ska hälsa på. Hon lyssnar inte speciellt mycket på mig när vi är ute, och hon vill gärna ta över. Hon nafsar efter mig, om hon gjort något fel och jag t.ex. tar tag i halsbandet så nafsar hon efter min hand. Och jag vet ju att det är mitt fel, men jag vet inte hur vi kommer vidare.
Att gå en lydnadskurs vore kanske bra, men där träder tyvärr ekonomin in, just i höst. Så det är inte aktuellt.
Är vi ett hopplöst fall, vi två? Eller finns det någon som kanske kan komma med råd, vart vi ska starta. Jag vet knappt vad som är problemet ens, bara att det inte var såhär jag hade tänkt mig det hela.
