Känsligt; om barn och uppfostran...

[Jippo]

Har en kompis som har en son på 1½ år och snart känner jag att jag inte kommer kunna umgås med henne längre om hon inte skärper till sig med sin son... För att göra en lång historia kort kan jag säga att den här tjejen visste PRECIS hur man skulle uppfostra sina barn inan hon fick egna :smirk: Att de skrek en stund dog de inte av, att andra än mamma eller pappa kunde trösta var en självklarhet, att de skulle sova i egna sängar, i egna rum och hela natten var solklart, att man ville vara hemma med barnen när de var sjuka var pjoskigt, det kunde väl mormor eller nån annan vara, osv i all evighet.

Nu däremot, med hennes egen son är allt plötsligt förändrat... Han illvrålar om hon är mer än 5 meter bort (BOKSTAVLIGEN!), han ska JÄMT sitta på armen eller i knät på henne även om andra barn och mammor som han känner finns i närheten och leker, hon sitter alltid på golvet när vi är där och fikar (hon tar med sig kaffekoppen ner på golvet för att han ska kunna sitta i hennes knä), han somnar i soffan i hennes vaggande famn för natten (vad hände med skrikande barn i sina egna sängar: smirk, han vägrar släppa hennes byxben ens när hon ska på toa, och då bär hon honom med sig istället för att han ska bli ledsen, han sitter på köksbänken i 45 minuter när hon lagar mat för han blir ledsen om han måste vara på golvet även om vi är där och han kan leka med min dotter... Detta i all evighet!!! Jag blir GALEN på hennes pjosk med denna unge.

Det jag egentligen ville med det här inlägget var väl kanske att få mer konkreta råd hur man på bästa sätt säger till henne att man gärna sitter vid bordet och fikar och pratar med HENNE, SEN kan vi leka med barnen... Jag känner att jag snart exploderar och vet inte vad jag kommer säga då... Hon är annars en jättebra tjej och jag har gärna hennes vänskap kvar, men jag orkar bara inte med hennes larv och pojkens evinnerliga gnäll bara hon försöker resa på sig och vara mer än 5 meter från honom..... Vad säger man??!!

 

[emma74]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

men herregud...de flesta som inte har barn säger att "dom minsann ska..." innan dom får barn och sen gör de precis tvärtom när de får dem - det är väl inte så ovanligt?

din väninna har helt enkelt fått ett "bandbilsbarn" och agerar därefter, det får du väl acceptera eller sluta umgås med henne - jag skulle inte heller låta mitt barn sitta och illvråla på golvet medans jag fikar...

 

[Bangsi]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Jag tycker att du skall säga precis så till henne som du sa.
Att du vill fika med henne vid bordet och inte på golvet. Om det så varar i bara 5 minuter så börja så.

Hade själv aldrig orkat umgås med en så pjoskig mamma. Var på ett kalas i lördags och såg precis detta fenomen hos en familj. Jösses så jobbit.

Förstår precis hur du känner det.

Lycka till!

/Åsa

 

[nenny]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

ett barn i den åldern ska ju kunna leka själv en stund utam mamma, lr va mer än 5meter från mamma.

ja förstår att det är jobbigt, men jag vet inte riktigt vad man kan säga till henne, men jag var påväg å bli likadan tills min kille fick mig å se att jag gjorde så, å det tog ett tag å vänja henne vid att hon kan leka själv på golvet när man har någon på besök å inte måste vara brevid när man lagar mat osv...

men ja vet inte, du får la säga till henne rakt ut, men de e ju inte så bra de helle för hon blir nog sur då.

 

[cirkus]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Som man sopar får man curla...

Hon kommer att få det jobbigt, om hon inte redan tycker att det ÄR jobbigt.

Grejen är att det är grymt svårt att kritisera folks barnuppfostran utan att de tar illa vid sig. Sen är det faktiskt också så att barn ÄR olika - de har olika närhetsbehov osv.

Sen vad folk säger INNAN de får barn eller innan de får en skrikig unge skall man ta med en nypa salt (eller en hel säck)

 

[nenny]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Grejen är att det är grymt svårt att kritisera folks barnuppfostran utan att de tar illa vid sig. Sen är det faktiskt också så att barn ÄR olika - de har olika närhetsbehov )

ja håller med dig, men de e ju lite en vane sak oxå, men de har rätt.

 

[Jippo]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

men herregud...de flesta som inte har barn säger att "dom minsann ska..." innan dom får barn och sen gör de precis tvärtom när de får dem - det är väl inte så ovanligt?

din väninna har helt enkelt fått ett "bandbilsbarn" och agerar därefter, det får du väl acceptera eller sluta umgås med henne - jag skulle inte heller låta mitt barn sitta och illvråla på golvet medans jag fikar...

Jag vet att det är ett jättevanligt fenomen, och jag har säkert själv sagt en och annan sak som jag inte kunat leva upp till. Problemet med den här tjejen är bara att hon fortfarande anser att andras barn tramsas det med, och hon SER inte vad hon själv gör med sitt eget barn...

Och du, jag skulle inte heller låta mitt barn illvråla på golvet medans jag fikar, men jag skulle göra nåt ÅT att hon inte vill sitta själv, inte bara GÖRA som barnet vill bara för att det skrek... Vad lär hon sitt barn? Att han får precis som han vill genom att vråla, och att hon släpper alla vuxengöromål för hans vilja. Men det är klart, man väljer själv.

 

[Elute]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Så gjorde min kompis med tillhörande litet barn också.

Jag tog med mig min kaffekopp och satte mig på golvet, tillsammans med dom Jättemysigt!!

En del småbarn har ett STORT behov av närhet, jag har haft båda sorterna, så jag vet hur jobbigt det kan vara, och sitta och fika med illvrålande unge är inget kul. Är barnet envist som min ena dotter var tex, så kan det ta timmar innan dom slutar skrika, oftast pga utmattning.

Du kanske kan erbjuda dig att hjälpa henne med passning av pojken när du hälsar på, när hon tex lagar mat eller vill gå på toaletten? På så vis "tränas" han att vara en bit ifrån sin mamma också.

 

[Jippo]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Jag tycker att du skall säga precis så till henne som du sa.
Att du vill fika med henne vid bordet och inte på golvet. Om det så varar i bara 5 minuter så börja så.

Hade själv aldrig orkat umgås med en så pjoskig mamma. Var på ett kalas i lördags och såg precis detta fenomen hos en familj. Jösses så jobbit.

Förstår precis hur du känner det.

Lycka till!

/Åsa

Får nog börja så försiktigt, det är ju oerhört känsligt som sagt... Tack ändå!

 

[Elute]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Förlåt, jag låter jobbigt pjoskig själv i mitt inlägg.

Det är ju självklart skillnad på allmänt gnälliga barn och otroligt bortskämda barn.
När grabben blir äldre så är det antagligen inte alls på det viset.

 

[Jippo]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Som man sopar får man curla...

Hon kommer att få det jobbigt, om hon inte redan tycker att det ÄR jobbigt.

Grejen är att det är grymt svårt att kritisera folks barnuppfostran utan att de tar illa vid sig. Sen är det faktiskt också så att barn ÄR olika - de har olika närhetsbehov osv.

Sen vad folk säger INNAN de får barn eller innan de får en skrikig unge skall man ta med en nypa salt (eller en hel säck)

Jag tror faktiskt att hon tycker det ÄR jobbigt, men hon har sååå svårt att erkänna det. Jag tycker inte hon generellt är en dålig mamma, men hon lär sin pojke att han får precis som han vill med sina metoder, och sen när hon kritiserar andra hej vilt (inkl. mig bakom min rygg) blir man lätt irriterad...

Jag tror också som du skrev att han har ett stort trygghetsbehov, men det får ändå inte gå till överdrift, samt att han nångång kommer bli tvungen att separeras från mamman, vilket gör att hon gör pojken en björntjänst genom att hela tiden göra honom till viljes. Skulle vilja se den dagisfröken som kommer släpa med sig honom på toa den dag det blir aktuellt eller sitta med honom på golvet och ha honom i knät när det är meningen att han ska leka med de andra barnen..:smirk:

 

[emma74]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Jag vet att det är ett jättevanligt fenomen, och jag har säkert själv sagt en och annan sak som jag inte kunat leva upp till. Problemet med den här tjejen är bara att hon fortfarande anser att andras barn tramsas det med, och hon SER inte vad hon själv gör med sitt eget barn...

Och du, jag skulle inte heller låta mitt barn illvråla på golvet medans jag fikar, men jag skulle göra nåt ÅT att hon inte vill sitta själv, inte bara GÖRA som barnet vill bara för att det skrek... Vad lär hon sitt barn? Att han får precis som han vill genom att vråla, och att hon släpper alla vuxengöromål för hans vilja. Men det är klart, man väljer själv.

VAD exakt tycker DU att hon ska göra för att få sitt barn att vilja vara själv... jag är extremt nyfiken...

hon lär sitt barn att hon finns där när hon behöver närhet och när hon är redo att utforska världen själv så kommer hon att göra det...det är väl bara det att hon tar lite mer tid på sig än andra kanske... lämnar man ett närhetstörstande barn skrikade på golvet och går därifrån så får det bara motsatt effekt - man får en liten igel som inte vill släppa mamma istället... ALLA barn är olika - det finns ingen standardlösning...

ok byt alla hon till han - missade att det var en liten kille....

 

[emma74]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Skulle vilja se den dagisfröken som kommer släpa med sig honom på toa den dag det blir aktuellt eller sitta med honom på golvet och ha honom i knät när det är meningen att han ska leka med de andra barnen..:smirk:

barn har en förmåga att bete sig helt annorlunda på dagis än hemma... och jag skulle bli förvånad om "fröken" inte sitter på golvet och leker eller har barnet i knät om det behövs... har du haft barn på dagis??? jag skulle nog överväga att ta mitt barn från ett dagis om det var så fyrkantigt att barnets behov inte sattes först... eller det har jag faktiskt gjort - fast då gällde det en dagmamma...

 

[Jippo]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Jag tog med mig min kaffekopp och satte mig på golvet, tillsammans med dom Jättemysigt!!

Jag vet, jag sitter själv på golvet ibland, men inte bara för barnens skull, utan för min egen...


[QOUTE=Elute]

Du kanske kan erbjuda dig att hjälpa henne med passning av pojken när du hälsar på, när hon tex lagar mat eller vill gå på toaletten? På så vis "tränas" han att vara en bit ifrån sin mamma också.[/QUOTE]

Jag försöker, men han är ju nu så stor att han springer illvrålandes efter henne och han kommer ca 1 meter innan hon vänt och tagit upp honom, även om hon förklarat för pojken att mamma kommer alldeles snart. Och det är ju inte så att han inte vet vilka vi är, vi träffas ca 2-3 ggr i veckan, så han känner mig och min dotter absolut...

 

[cirkus]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Det ÄR svårt. Men jag tror att man måste vara tolerant faktiskt.

jag är själv sån att jag avskyr när navelsträngarna är för korta. Mina ungar har också varit ganska självständiga från början så det har inte varit ett problem, men alla ÄR inte såna. Och varje förälder hittar sina metoder, du har dina som hon tydligen kritiserar och hon har sina som du kritiserar. Det säger väl allt om hur olika det är. Och hur objektiva folk är....

 

[Jippo]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

VAD exakt tycker DU att hon ska göra för att få sitt barn att vilja vara själv... jag är extremt nyfiken...

hon lär sitt barn att hon finns där när hon behöver närhet och när hon är redo att utforska världen själv så kommer hon att göra det...det är väl bara det att hon tar lite mer tid på sig än andra kanske... lämnar man ett närhetstörstande barn skrikade på golvet och går därifrån så får det bara motsatt effekt - man får en liten igel som inte vill släppa mamma istället... ALLA barn är olika - det finns ingen standardlösning...

ok byt alla hon till han - missade att det var en liten kille....

Hon kan börja med att vara konsekvent! T.ex säga; "Mamma ska bara fika klart först, du får jättegärna stå här hos mig, men inte sitta i mitt knä när jag har varmt kaffe, så ska jag sätta mig hos dig så fort jag är klar." Hon ska naturligtvis visa att han gärna får vara hos henne, men att det INTE bara är på hans villkor. Nu säger hon en sak, sen tar hon upp honom i allafall. Han bestämmer fullständigt om/när han ska sitta hos henne. Att bara lämna och gå ifrån ett vrålande barn skulle inte jag heller göra, men om man aldrig visar dem att man faktiskt kommer tillbaks och att de inte dör om de inte ser mamman på 5 sekunder, så kommer man garanterat att få problem.

 

[Jippo]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

barn har en förmåga att bete sig helt annorlunda på dagis än hemma... och jag skulle bli förvånad om "fröken" inte sitter på golvet och leker eller har barnet i knät om det behövs... har du haft barn på dagis??? jag skulle nog överväga att ta mitt barn från ett dagis om det var så fyrkantigt att barnets behov inte sattes först... eller det har jag faktiskt gjort - fast då gällde det en dagmamma...

Visst är det annorlunda med barn hemma och på förskola. Du och jag verkar ha helt skilda åsikter om hur man bäst hjälper sina barn till ett självständigt tänkande och hur de kommer klara sig när mamma eller pappa inte finns där för att "sopa mattan". Jag är av den åsikten att jag mer än gärna stöttar mina barn och visar att jag finns där, men jag tänker inte göra ALLT för dem, och det visar jag redan när de är små. Och nu säger jag INTE att jag överger dem när de är ledsna, arga osv, men jag vill gärna ha barn som vågar stå på egna ben och vet vad de är värda, att de vågar tro på sin egen förmåga, FAST de VET att mamma och pappa finns i bakgrunden och stöttar till 150%.

 

[Jippo]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Finns väl inget som är så svårt och så känsligt som just detta egentligen...:smirk:

 

[Inte_Ung]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

Skulle vilja se den dagisfröken som kommer släpa med sig honom på toa den dag det blir aktuellt eller sitta med honom på golvet och ha honom i knät när det är meningen att han ska leka med de andra barnen..:smirk:

Det har jag sett, flera gånger.
Särskilt kännsliga barn behöver det.
Och får det.
De kan t.o.m. få en extra resurs för det.
Om inte barnen får den tryggheten så blir det ännu värre sedan.

Pedagogerna har t.o.m. berättat att det är så man gör med just "ängsliga barn".
Jag tror att din väninna gör alldeles rätt med just sitt barn.

Inte_Ung, 3 barn 4-14 och massor av dagiserfarenhet från det.

Tillägg, mina barn har fått kräla på mig så mycket som de har behövt.
Och genom det orkat med att inta världen.
De har fått sova i min säng så mycket som de har behövt.
Jag har en teori om att små barn som sover hos föräldrarna tankar trygghet om nätterna.
Mina barn har varit anmärkningsvärt lätta att skola in på dagis.
De har liksom klängt klart och ledsnat på det.
Och vill ha ÄVENTYR.

 

[emma74]

Sv: Känsligt; om barn och uppfostran...

en anledning till att din väninna inte gärna lämnar sitt barn hos dig kan vara att hon känner att du inte ta hand om barnet så som hon vill att han ska tas omhand, att du kanske inte skulle reagera och ta upp lika snabbt osv... hon känner helt enkelt av din ovilja (jag är nämligen precis likadan)...