bananabambi
Trådstartare
Ni som har barn, även ni med lite äldre barn, känner ni igen er i mitt resonemang?
Jag känner så himla ofta att jag vill "frysa" min son i just den utvecklingen han är i. "Nu, nu är han som bäst." Och så går det ett par veckor, han upptäcker någon ny färdighet och han lär sig något nytt, och då tänker jag åter igen: "Men NU måste han vara som bäst, nu är allt verkligen perfekt!". Och så går det ytterligare någon månad, och så tänker jag samma sak igen. Så har det hållt på i ett år snart.
Det konstiga är att jag aldrig riktigt saknar den tiden som gått, eftersom jag hela tiden ser fram emot nya framsteg från honom. Men, jag har så svårt att se mig honom äldre. När han var spädis jämförde jag honom med vännerns barn, som då var i den ålderna han är i nu. Och då tänkte jag att det var så himla skönt att han då var liten, och inte bråkade/skrek/etc som de äldre barnen. Nu, när han är där mina vänners barn var då, och dom är äldre, tänker jag fortfarande likadant. "Åh, jag vill frysa tiden, sådär vill jag inte att han ska bli." På något sätt ser jag mina vänners barn som avskräckande exempel, men när min son väl kommer till den åldern så hittar jag ingenting att klaga på. Det känns så konstigt! Jag tror säkerligen att min son uppför sig precis som vännernas barn gjorde, men jag tycks inte se det, eller bry mig.
Ni som har äldre barn, saknar ni tiden när de var små?
Nu när jag bara älskar att se honom skratta, mysa med honom i sängen, pussa hans små händer
, ja då har jag svårt att se mig lika nedsänkt i kärlek till honom som halvbråkig tonåring Givetvis förstår jag att man inte slutar älska sina barn bara för att de blir stora, men känns det på samma sätt när de är äldre? Eller blir man mer sansad med åren? Kanske därför småbarnstiden sägs vara så speciell?
Och hur ska man i så fall kunna sluta skaffa småttingar, när man är helt nere i dom, och dessutom vet med sig att det kommer försvinna?
Många funderingar som jag hoppas det finns kloka människor som kan svara på
Jag känner så himla ofta att jag vill "frysa" min son i just den utvecklingen han är i. "Nu, nu är han som bäst." Och så går det ett par veckor, han upptäcker någon ny färdighet och han lär sig något nytt, och då tänker jag åter igen: "Men NU måste han vara som bäst, nu är allt verkligen perfekt!". Och så går det ytterligare någon månad, och så tänker jag samma sak igen. Så har det hållt på i ett år snart.
Det konstiga är att jag aldrig riktigt saknar den tiden som gått, eftersom jag hela tiden ser fram emot nya framsteg från honom. Men, jag har så svårt att se mig honom äldre. När han var spädis jämförde jag honom med vännerns barn, som då var i den ålderna han är i nu. Och då tänkte jag att det var så himla skönt att han då var liten, och inte bråkade/skrek/etc som de äldre barnen. Nu, när han är där mina vänners barn var då, och dom är äldre, tänker jag fortfarande likadant. "Åh, jag vill frysa tiden, sådär vill jag inte att han ska bli." På något sätt ser jag mina vänners barn som avskräckande exempel, men när min son väl kommer till den åldern så hittar jag ingenting att klaga på. Det känns så konstigt! Jag tror säkerligen att min son uppför sig precis som vännernas barn gjorde, men jag tycks inte se det, eller bry mig.
Ni som har äldre barn, saknar ni tiden när de var små?
Nu när jag bara älskar att se honom skratta, mysa med honom i sängen, pussa hans små händer
, ja då har jag svårt att se mig lika nedsänkt i kärlek till honom som halvbråkig tonåring Givetvis förstår jag att man inte slutar älska sina barn bara för att de blir stora, men känns det på samma sätt när de är äldre? Eller blir man mer sansad med åren? Kanske därför småbarnstiden sägs vara så speciell?Och hur ska man i så fall kunna sluta skaffa småttingar, när man är helt nere i dom, och dessutom vet med sig att det kommer försvinna?
Många funderingar som jag hoppas det finns kloka människor som kan svara på
