Hur klarar man av det?

[Narcissa]

Nu är det fruktansvärda beslutet att avliva en av hundarna tagit. Sorgen vet inga gränser känns det som. Hur klarar man av det? Hur klarar man att veta att ens älskade lilla hund snart ska få somna in och inte längre finns med oss här på jorden.
Det känns alldeles nattsvart.

Lilla Hugo, 16.5 år gammal.

Jag dör inombords.

 

[ako]

Sv: Hur klarar man av det?

Stackars du! Det är fruktansvärt att behöva ta de där besluten, de är djurägandets baksida!! Men samtidigt, vad härligt att du fick ha din kompis så länge! 16½ år är en riktigt bra ålder på en vovve!

Tröstkramar

 

[Shark]

Sv: Hur klarar man av det?

Det är fruktansvärt jobbigt. Jag fick nyligen ta beslutet, inte pga ålder utan psyke. Jag valde att tänka så att det är bättre hon får vila än att leva ett liv där hon inte mår bra. Du har en väldigt gammal hund och du får försöka tänka att ni har haft ett långt härligt liv ihop.
Men det finns tyvärr inga ord som hjälper, det tar tid, till slut kan du titta tillbaka på tiden ihop med glädje, inte sorg. Men låt det göra ont. kramar!!

 

[Bellatrix]

Sv: Hur klarar man av det?

Jag kan bara berätta hur jag gjorde och jag känner att det underlättade allt för mig.

Jag tog bort min älskad borzoi Zalo i september 2007, beslutet var det värsta jag tvingats ta.

Jag valde att ta en veckas semester från jobbet, åkte hem till Östergötland från Skåne jag bodde då, var ute i skogen varje dag med både min och min systers hund. Vi var verkligen ute från morgon till kväll, hade med fika åt både mig och hundarna. Så de lekte och badade och vi hade riktigt sköna dagar. Efter 5 dagar så hade jag bokat tid hos Distriktsveterinärerna för jag visste att jag aldrig skulle klara av att ta in honom hos en veterinär, så de kom ut till min kompis gård.

Veterinären kom fram till Zalo i hennes trädgård, klappade om honom och passade på att ge honom den lugnande sprutan. Han lade sig i mitt knä och där fick han den dödliga sprutan och somnade in.
Jag gick ut till hästarna i hagen medans min kompis och min pappa begravde Zalo i ett hörn i trädgården. När det var klart så gick jag upp och planterade en ros på graven.

Visst saknar jag min älskade Zalo något enormt mycket fortfarande, men att jag fick de dagarna med honom och bara ungås och ha mysigt med honom gör att jag ser på det med värme även om det slutade i stor sorg.

Det är ett enormt svårt beslut att ta, men man får försöka fokusera på den tiden man fick tillsammans.

 

[älgen]

Sv: Hur klarar man av det?

neeeej
bryt ihop och låt det ta den tid det tar.
Tiden läker faktiskt inte riktigt alla sår, som det sägs,men det kommer iaf en sårskorpa
'tröstkramar'

 

[Nooneyouknow]

Sv: Hur klarar man av det?

De är fruktansvärt jobbigt!
Jag och sambon tog bort vår dobermann hane, 8 mån, imorse... Man sitter och tittar mot korgen hela tiden, man väntar på att höra honom komma springandes genom huset... Men de är bara tyst...

Vi åkte in till ett djursjukhus och jag satt med under hela processen... För mig var de lugnt, fram tills att han blivit så pass drogad av lugnande och kanylen skulle sättas i frambenet, då va de inte kul... Tårarna rann hejdlöst och man fick inte fram ett ljud... Han kämpade emot de lugnande ända tills han fick narkosmedlet.
Jag valde även att sitta kvar tills hjärtat stannat, vet inte varför men jag ville liksom va säker på att de va slut, att de inte fanns mer... Sen klappade jag om honom och sa hejdå, la en filt på honom och stängde dörren efter mig...

Sitter fortfarande med gråten i halsen hela tiden, men man måste klara de...

Lycka till!

 

[Narcissa]

Sv: Hur klarar man av det?

Så otroligt tragiskt.
Varför fick ni ta bort honom endats 8 månader gammal?

Tack alla för era ord. Det känns bara så ofattbart.

 

[Sablar22]

Sv: Hur klarar man av det?

Jag är så ledsen för din skull!

Själv så bokar jag tid,
gråter i smyg och gör sista tiden
till en lyxtillvaro för vännen.
Sen bryter jag ihop.

Men du, ni fick 16 fina år tillsammans..
vilken matte du är som kunnat ge henne det

 

[Narcissa]

Sv: Hur klarar man av det?

Tack.
Och det är en han. Lilla älskade Hugo. Min vän sen jag var 14 år gammal.

 

[Smulis]

Sv: Hur klarar man av det?

Jag vet precis hur du känner det och tyvärr har jag inget svar på dina frågor.

Det har snart gått exakt 9 månader sedan min älskade leonbergerhane fick somna in endast 4 år gammal och det känns som om det var igår, sorgen vill aldrig ge med sig och jag önskar för varje dag att jag fick träffa honom en sista gång igen. Varje dag dyker nya minnen upp och framför allt nu under vintern då det var hans favoritårstid, han älskade snön. Minnena kan tränga sig på om jag går förbi något ställe som var lite extra speciellt där vi tillbringade många stunder tillsammans osv. När det är som svårast så önskar jag att det fanns någon medicin som kunde ta bort alla minnen för det gör för ont att minnas, det känns som att hjärtat ska brista av sorg.

 

[Nooneyouknow]

Sv: Hur klarar man av det?

Så otroligt tragiskt.
Varför fick ni ta bort honom endats 8 månader gammal?

Tack alla för era ord. Det känns bara så ofattbart.

Anledningen till att vi var tvungna att ta bort honom var att han bet min gummiunge i baken när sambon och han lekte och de blev väldigt tjoigt och stimmigt, han var omplaceringshund och vi vet inte ritkigt vad han hade varit med om tidigare.
Vi köpte honom av ett invandrarpar och han var väldigt stressad den första tiden men lugnade snabbt ner sig när han märkte att de va helt okej i huset och med oss... Men just när de blev skrik och armar som vevades så funkade det inte =( Inte hundens fel... Bara väldigt ledsen över att jag/vi inte kunde ge honom de han behövde...

 

[giovanna]

Sv: Hur klarar man av det?

Åh nej, vad tråkigt att höra
Det finns inget bra tips för att klara det, enligt mig så går det bara för att det måste gå, när hunden blivit tillräckligt skraltig har man ju inget val. Som andra har skrivit här är det nog det bästa att om man kan vara ledig och tillbringa så mycket tid man bara kan ihop med den älskade vännen den sista tiden

Vi avlivade ju min King förra hösten och det var verkligen det värsta jag varit med om. Men med tiden så tänker man mindre och mindre på det, det är väl så i viss mån att tiden läker alla sår även om jag fortfarande kan gråta och sakna honom väldigt mycket då och då.

Och så är det faktiskt en tröst att tänka på att hunden nu har det bra och har sluppit ifrån sina krämpor.
Sen har du ju Sivan att krama också när det känns som värst

 

[Philosophia]

Sv: Hur klarar man av det?

Jag vet precis hur du känner! Min 16-åring somnade in för drygt två månader sedan. Det är verkligen att dö en smula inombords att behöva fatta beslutet att en kär familjemedlem ska få somna in.

Jag misstänkte att den sommar som var skulle bli hennes sista så jag ansträngde mig verkligen att göra det till en riktigt bra sommar. När det sedan visade sig under hösten att det faktiskt var dags så var det oerhört svårt. Jag lade allt annat åt sidan och fokuserade på att tiden efter beslutet skulle bli så fin som möjligt. Vi var ute väldigt mycket, vi låg kvar extra länge i sängen varje morgon och gosade och hon fick extra god mat. Sorgen fick vänta till senare.

De första veckorna var oerhört jobbiga, men efter någon månad började jag märka att jag inte längre kände sorg när jag tänkte på henne. Istället blev alldeles varm inombords och kunde komma på mig själv med att stå och le åt något minne som legat gömt under många år. Efter 16 år har man ju så otroligt många minnen tillsammans ! Hur mycket jag än saknar henne så kan jag ärligt talat säga att jag känner en oerhörd glädje när jag tänker på henne.

Jag beklagar verkligen att du måste ta beslutet och jag hoppas ni får en fin sista tid tillsammans!

 

[Lager]

Sv: Hur klarar man av det?

Ta hand om er, sorgen tonar ut lite efterhand även om det tar tid. Minns alla fina stunder och allt roligt som ni haft tillsammans!

Tröstkramar

 

[Narcissa]

Sv: Hur klarar man av det?

KL

Vi har haft så otroligt roligt tillsammans och det glädjs jag åt. Men allt annat känns beckmörkt. Hur klarar man av att ta sig genom den dag då det är dags?
Jag vill inte släppa taget...inte än, inte nu.

 

[Philosophia]

Sv: Hur klarar man av det?

KL
Vi har haft så otroligt roligt tillsammans och det glädjs jag åt. Men allt annat känns beckmörkt. Hur klarar man av att ta sig genom den dag då det är dags?

Jag bet ihop och gjorde mitt bästa för att förtränga det. Ärligt talat så lyckades jag så bra med det att det tog flera dagar att förstå att hon faktiskt var borta, trots att hon låg i mitt knä när hon somnade in. Jag hade inte klarat av det annars. Aldrig. Men jag visste ju att det var dags. Hade det inte varit dags hade jag inte ens kunnat tänka tanken att hon skulle få somna in.

Jag är så ledsen för din skull. Det är beckmörkt, men man måste bita ihop och hålla god min för hundens skull. Sista veckan och särskilt sista dagen ville jag bara krama om min lilla tant så hårt jag kunde. Men det hade bara gjort henne orolig så jag fick låta bli.

 

[Kissing Spine]

Sv: Hur klarar man av det?

Man tror verkligen inte att man ska klara det, men på något sätt gör man ändå det... Det gör otroligt ont, ofattbart ont, och man gråter och gråter trots att inga tårar borde finnas kvar. Och lagom tills att man tror att det är över för den här gången, så blir man påmind och gråter lite till.

Jag tror att man helt enkelt måste tillåta sig att sörja, men ändå försöka fokusera på de som finns kvar sen. Visst har du två andra små vovvar som fortfarande kommer finnas kvar? De tröstar en hel del, även om de inte kan ersätta.

I början tänker man på dem hela tiden, varje sekund- bara mer eller mindre aktivt. Sen "glömmer" man bort dem någon timme, vilket blir till dagar, vilket till och med kan bli till veckor. Det är 4,5 år sedan jag tog bort min älskade häst (kommer aldrig att hitta ett sådant djur igen tror jag, det var verkligen min själsfrände) och det var först efter ja minst 2 år som det började kännas någolunda okej igen. Nu kan jag börja minnas alla fina stunder vi hade tillsammans utan att sörja alltför mycket, och istället vara lycklig över att jag fick några underbara år med honom.

Många många styrkekramar till dig, även om det är rätt beslut så är det otroligt svårt att ta!!