Det där är standard sovställningen här de första 1-2 månadernaVisst är det så, tänk att naturen är så smart! Samma att deras skrik är gjort för att typ väcka döda
Grejen med iaf min lilla är att hon vaknar i famnen också.. Beror väl iof troligast på magknip eller nått men ibland vore det skönt att inte sova platt på rygg med bebis som en korv över bröstet
Dock måste jag köra lite mer knipövningar tror jag... hur ofta kniper du och hur länge? tycker det är svårt att komma ihåg. Jag vill bara varna för att min förlossning *hrmm* inte riktigt gick som den skulle så det är upp till var och en om man vill läsa den eller inte. Jag skriver min förlossningberättelse utifrån vad jag minns med lite stöd från min man. Jag var lite "frånvarande" ibland. Framåt småtimmarna började jag få pinvärkar samt ont i ländryggen och mina leder (har en ledsjukdom) så den medföljande tensen fick jobba lite i ländryggen medan jag och mannen turades om att sitta i fåtöljen respektive sängen (det blev jobbigt för lång stund i samma ställning) Jag gick en del också eftersom jag hört att det ska skynda på det hela men tji fick jag. 6 tablettbitar senare var tappen 1,5cm (tror jag) samt bakåt och jag var öppen en dryg centimeter. Jag fick då en gel som skulle verka under 6 timmar. Det enda den ledde till var att pinvärkarna blev starkare och tätare. Tappen förändrades inte ett dyft och inte öppnade jag mig ngt mer heller. Däremot han jag prova både gåstol, deras tens, badkar och värmekudde. Alla med en viss effekt i början men de slutade fungera efter ett litet tag. Man beslutade även att ge mig en morfinspruta så att jag åtminstone kunde sova mellan värkarna eftersom det gjorde ont även mellan dem. Morfinsprutan hjälpte mot det "onda mellan värkarna" och vi fick några minuters sömn här och var natten till tisdag. Jag fick lustgas under denna procedur men den var inte mycket till hjälp. Fy Faen vad ont det gjorde. Tror jag grät i en halvtimme efteråt. Man beslutade även för att sätta ett oxytosindropp för att sätta fart på saker och ting. Samtidigt tillkallades en narkosläkare för att sätta EDA. Nu började det gå undan på smärtfronten iaf. Värkarna kom i ett och var ordentligt starka. Min underbara man hjälpte mig med lustgasen allt han kunde. Vad vi uppfattat det som så tog det inte särskilt lång tid innan narkosläkaren kom men då hade ändå värkarna eskalerat så pass att jag hade dem utan vila mellan. Jag började kaskadspy av lustgasen eftersom den användes lite väl intensivt och man var även tvungna att sätta EDA:n mitt i en värk. Det fanns liksom ingen paus då den skulle kunna sättas. Jag upplevde det som att EDA:n gjorde ont att sätta men det kan lika gärna bero på att jag var mitt i ett intensivt värkarbete när den sattes och därmed hade svårt att sitta still och slappna av. I övrigt har jag inte så mycket minne av den här biten mer än att jag spydde och att det gjorde ont konstant.
jag började dock få feber och vid sexsnåret beslöt man sig för att avbryta och istället förlösa mig med akut kejsarsnitt, då var temperaturen uppe i 38,9. Drygt 30 min senare innan man snittade mig hade den stigit till 39,4.
Den barnmorska som vi varit på samtal hos kom dessuton inom efter jobbet i onsdags kväll för att prata lite. Vi ska på samtal till henne också (ska även till vanliga BM) senare för att diskutera hur det var osv.
Jag blir så FÖRBANNAD av att läsa din berättelse, mycket för att jag själv varit med om mycket snarlikt två ggr själv och inte blev lyssnad på andra gången fast jag kände igen det (hade normal vaginal förlossning mellan dessa två). Riskera både mamma och barn så länge när det faktiskt inte behövs.På tisdag förmiddag när man insåg att det fortfarande inte hänt någonting så tillkallades läkarna. Dessa undersökte mig igen och beslutade för att de skulle dra fram tappen för hand för att påskynda det hela
Efter att EDA:n börjat verka så blev livet lite ljusare igen, den plus lustgas gjorde värkarna helt hanterbara och vi kunde återgå till att kolla på Netflix samt traska runt med den där gåstolen. Jag märkte dock direkt när EDA:n behövde fyllas på, det gick från hanterbar värk till icke hanterbar sådan på två röda. På lördag eftermiddag någon gång, vid sista kollen var jag öppen 5cm och det började äntligen hända saker och ting
Man gav en stor dos EDA och väntade på att den skulle verka. Dock fungerade den inte helt, själva snittet kände jag bara som ett tryck men när de började rota runt lite mer så visade det sig att EDA:n inte täckte överallt, enligt min man låg jag nu och skrek av smärta på operationsbordet. De fick iaf ut världens finaste pojke, visade upp honom i 2 sek (tårarna började spruta på mig så fort jag såg honom) och gick sedan iväg med honom till barnläkaren som väntade i rummet intill. Min man följde med honom och har berättat att Bastian hade så mycket gammalt fostervatten och slem att han inte fick luft mer än när han skrek. Så fort de hade sugit bort allt gojs så blev han dock nöjd och belåten.
Inne i operationssalen fick jag nu lite lustgas som komplement till EDA:n men det räckte tyvärr inte heller. Det sista jag minns är att narkosläkaren säger till kirurgen att han måste söva mig eftersom jag har så ont och att kirurgen då svarar att hon inte kan vänta på det eftersom jag förlorat 1100 blod.
När jag vaknar på uppvaket så har jag en enorm smärta strax ovanför vänster bröst, betydligt värre än snittet kan nämnas. Jag kan ha missuppfattat allt men jag har för mig att ngn sa att det kunde vara fostervatten som läkt och samlat sig där under operationen(?) Tydligen hade jag även takykardi där på uppvaket, inget jag minns själv dock.
Runt 11 fick jag komma till avdelningen och min man mötte då upp mig med bilder på vår son som låg på neonatal. Det var fruktansvärt jobbigt att se bilderna på denna underbara pojke som jag inte ens fått träffa ordentligt. Både smärtsamt och underbart på en och samma gång. Jag ville inget hellre än att få se honom så efter att ha ätit ordnade personalen så att de körde ner mig i sängen till honom och jag fick äntligen hålla min älskling.
Onsdagen var jobbig. Vi låg på en avdelning och Bastian på Neo. Jag lände mig inte direkt som en förälder utom när vi var nere och hälsade på honom. Dessutom kände jag skuld för att även han drabbats av en infektion (dock betydligt mildare än den jag fick).
På torsdagen fick vi upp honom på permission och behövde bara gå ner med honom för kontrollerna. Jag började kunna gå lite längre sträckor också även om balansen inte var den bästa (plötsligt stod jag liksom med benen i kors). Bastians värden såg bra ut och man pratade om att han med lite tur skulle kunna bli utskriven från Neo på fredagen. Vad det gällde mig var man inte riktigt lika positiva. Möjligtvis söndag sade man beroende på hur pass mycket värdena sjönk (de som visar hur kraftig infektion man har). När fredagen kom visade det sig dock att mina värden sjunkit precis så mycket att även jag skulle få slippa antibiotika på spruta och istället gå över till tabletter. Vi fick äntligen komma hem.
Efter operationen började jag dock sätta vatten, groteskt mycket. Jag hade även problem med andingen så redan i lördags var vi på akuten där de funderade över proppar i benen och dåliga lungor. Även Söndagen spenderades där och jag har varit tillbaka idag. Jag har tydligen drabbats av en kraftig vätskeansamlig såhär efter operationen (enbart sandaler fungerar att ha på sig nu) vilken även påfrestar hjärtat = tungt att andas. Värdena går dock på rätt håll och idag hade jag för första gången fått en minskad svullnad. Man kan ana ett knä om man anstränger sig lite
Även om min förlossning inte på långa vägar gick som den skulle så måste jag bara berätta att jag är så enormt nöjd med all personal vi varit i kontakt med. De har varit helt underbara.
Första bilden jag fick se av min son
2 dagar gammal
Alltså, här går jag och vankar med ömmande fötter och väntar in att H ska sova tillräckligt djupt så att vi kan gå och lägga oss. Och längtar innerligt efter att bli gravid igen, få göra om hela den resan. Vad är det för fel på mig?
men varför i hela fridens namn beslutades det om kejsarsnitt så sent, att låta dig gå igenom ett helvette kan ju inte varit nödvändigt varför envisas sjukvårdspersonal så ofta att försöka sötta igång till förbannelse? Det kan inte bara vara pga att det är dyrt med snitt för det lär ju kosta en vacker slant att sätta igång och hålla på sådär länge också Det är iaf glädjande att du verkar vid gott mod och hoppas du och din man får gott om tid att ta hand om varandra och er fina son nu! Senaste 5 nätterna har hon skrikit otröstligt i många timmar.. Tydligt magont då hon fäktar vilt med armarna och benen drar hon mot magen. Hon har även världens bästa mormor som kommer varje dag och pysslar om oss Hur funkar det med ringsjalen? Jag har ingen erfarenhet av en sån men jag tror att det är guld för små bebisar med magknip att sitta i sjal så att de sitter upprätt och magen värms av bärarens kroppsvärme. Stor kram! har ju bärselen men hon blir så styv i kroppen att det är svårt att få ner henne i den..Det är mycket sannolikt att det beror på förkylningen. Om hon inte kan andas ordentligt pga snuva så kan hon ju inte äta ordentligt och då ökar risken att hon sväljer luft och att det blir knas i magen. Stackars lilla knytt@hvala dom ska ligga i vagga i sjalen men jag bär henne oftast slängd över axeln. Just att hålla/bära så det blir lite tryck på magen verkar iaf hjälpa när det är en fis pågång så försöker göra det så mycket det går. Ska testa att klappa rumpa
Hur går det med H? Visst hade ni några bra dagar förra veckan?
Vi har varit förkylda ett tag så mitt hopp är att det bara är tillfälligt magstrul pga förkylningen!
Det vände där vid ca 6-7 veckor. Nu är det magknip kanske en kväll i veckan och det kan vi hantera. 
