Docka
Trådstartare
Jag vet inte vad jag ska ta mig till med min häst! 
Allt känns så himla hopplöst just nu...
Hon har alltid varit en sådan "typisk irländare", ni vet - som hellre hoppar rätt igenom hindrena är stannar. Hon har alltid gått på allt, hoppat alla hinder och hon har gjort det bra! Hon har kunnat hoppa hur högt som helst enstaka hinder, men vi har alltid haft problem att behålla takt och rytm en hel bana då hon blir så exalterad att hon "rinner iväg" mot slutet.
Men själva sprången har aldrig varit något problem, det har varit dressyrarbetet mellan hindrena som vi fått kämpa med.
Och det har vi kämpat med i tre år nu, och det har äntligen börjat ge resultat! Hon är superfin på marken nu; lösgjord, avslappnad och lyhörd på hjälperna.
Jag har inte velat tävla henne förrens vi löst problemen mellan hindrena, och hon hade ingen tävlingserfarenhet när jag köpte henne. Men det kändes ändå rätt att vänta.
Vi har även varit förföljda av otur i form av olyckshändelser som gjort att hon fått vila i perioder (gått omkull när hon busat i hagen, fläkt sig i hagen, trampat snett osv). Men nu i våras kändes det äntligen som om det var vår tur!
Tyvärr är den här hästen lite känslig på fel sätt, blir därför lätt stressad och blev det den här tävlingsdagen i mars på framhoppningen.
När vi då kom in på banan var hon laddad till tusen, men så kom vi för stort på hinder nr 2, vilket ledde till en rivning och då blev hon jätteosäker av någon anledning. Hinder nr 3 var en vit grind och den stannade hon då på.
Jag var väldigt förvånad då hon aldrig stannat innan och vände bara helt enkelt på igen. Smackade denna gång för att ge henne lite övertygelse. Så tog hon avsprång, men ångrade sig mitt i och körde ner båda framhovarna rätt i grinden. Hon fastnade med högerhoven vilket ledde till att veterinären fick komma ut till tävlingsplatsen och sy fyra stygn fram på kotan.
Sedan dess har hon aldrig riktigt blivit sig själv igen...
Tiden efter ville hon inte hoppa alls, och blev jättestressad över de minsta av hinder. Så då gjorde jag som så att jag galopperade över cavaletti och hoppade något språng på 50cm hinder varje dag under någon veckas tid. Då blev det bättre. Jag har sedan dess i princip bara hoppat gymnastikhinder upp till 1,00-1,10 m för så fort hindrena blir högre än så börjar hon stanna. Och jag känner verkligen varje gång hon stoppar att hon gör det för att hon inte törs helt enkelt. Hon vågar inte hoppa...
När hon sedan kommer på att hon stannat blir hon jättestressad över att "ha gjort fel" och sen får jag som ingen kontakt med henne igen.
Jag har hoppat högre hinder vid några enstaka tillfällen för att "det måste göras", och hon stannar alltid någong gång innan hon hoppar. Det spelar ingen roll hur perfekt man kommer på hindret så törs hon inte...
Snälla bukare, har ni någon idé om vad jag kan göra?
Jag ser hur olycklig hon blir av det här, hon vill så gärna och hon tycker att det är så kul att hoppa, men hon vågar inte...
Alla idéer och förslag är varmt välkomna!
//Maja (och Kenny)
Allt känns så himla hopplöst just nu...
Hon har alltid varit en sådan "typisk irländare", ni vet - som hellre hoppar rätt igenom hindrena är stannar. Hon har alltid gått på allt, hoppat alla hinder och hon har gjort det bra! Hon har kunnat hoppa hur högt som helst enstaka hinder, men vi har alltid haft problem att behålla takt och rytm en hel bana då hon blir så exalterad att hon "rinner iväg" mot slutet.
Men själva sprången har aldrig varit något problem, det har varit dressyrarbetet mellan hindrena som vi fått kämpa med.
Och det har vi kämpat med i tre år nu, och det har äntligen börjat ge resultat! Hon är superfin på marken nu; lösgjord, avslappnad och lyhörd på hjälperna.
Jag har inte velat tävla henne förrens vi löst problemen mellan hindrena, och hon hade ingen tävlingserfarenhet när jag köpte henne. Men det kändes ändå rätt att vänta.
Vi har även varit förföljda av otur i form av olyckshändelser som gjort att hon fått vila i perioder (gått omkull när hon busat i hagen, fläkt sig i hagen, trampat snett osv). Men nu i våras kändes det äntligen som om det var vår tur!
Tyvärr är den här hästen lite känslig på fel sätt, blir därför lätt stressad och blev det den här tävlingsdagen i mars på framhoppningen.
När vi då kom in på banan var hon laddad till tusen, men så kom vi för stort på hinder nr 2, vilket ledde till en rivning och då blev hon jätteosäker av någon anledning. Hinder nr 3 var en vit grind och den stannade hon då på.
Jag var väldigt förvånad då hon aldrig stannat innan och vände bara helt enkelt på igen. Smackade denna gång för att ge henne lite övertygelse. Så tog hon avsprång, men ångrade sig mitt i och körde ner båda framhovarna rätt i grinden. Hon fastnade med högerhoven vilket ledde till att veterinären fick komma ut till tävlingsplatsen och sy fyra stygn fram på kotan.
Sedan dess har hon aldrig riktigt blivit sig själv igen...
Tiden efter ville hon inte hoppa alls, och blev jättestressad över de minsta av hinder. Så då gjorde jag som så att jag galopperade över cavaletti och hoppade något språng på 50cm hinder varje dag under någon veckas tid. Då blev det bättre. Jag har sedan dess i princip bara hoppat gymnastikhinder upp till 1,00-1,10 m för så fort hindrena blir högre än så börjar hon stanna. Och jag känner verkligen varje gång hon stoppar att hon gör det för att hon inte törs helt enkelt. Hon vågar inte hoppa...
När hon sedan kommer på att hon stannat blir hon jättestressad över att "ha gjort fel" och sen får jag som ingen kontakt med henne igen.
Jag har hoppat högre hinder vid några enstaka tillfällen för att "det måste göras", och hon stannar alltid någong gång innan hon hoppar. Det spelar ingen roll hur perfekt man kommer på hindret så törs hon inte...
Snälla bukare, har ni någon idé om vad jag kan göra?
Jag ser hur olycklig hon blir av det här, hon vill så gärna och hon tycker att det är så kul att hoppa, men hon vågar inte...
Alla idéer och förslag är varmt välkomna!
//Maja (och Kenny)
