A
Angel_23
Ni som levt i ett förhållande och fått barn där sedan förhållandet tagit slut och ni bor på skilda håll, hur gör ni med pengar och det som barnet behöver/har rätt till?
I detta specifika fall jag tänker på är pappan den som barnet står skrivet hos och där barnet såklart bor. Mamman är en "umgängesmamma" och har barnet varannan helg. Tilläggas kan att de bor med 30 mils avstånd. Pappan har sedan många år tillbaka ett nytt förhållande där det nu finns en 8 årig pojke (gemensam med "nya" kvinnan) och även ett barn på G i maj.
Alltså har han snart två barn till att tänka på tillsammans med sin nuvarande.
Mamman till pojken (han är 12 år) VÄGRAR köpa saker han verkligen behöver, alltså skor, kläder, mediciner osv osv då hon anser att det är pappans plikt då han har barnbidrag och underhåll.
Det de gör när pojken åker till sin mamma är biobesök, utlandsresor, restaurangbesök osv osv. Det är ytterst sällan han får något han verkligen behöver.
Hon struntar t.om. att gå till läkaren om pojken blir dålig under tiden han är hos henne, det låter hon pappan göra när pojken kommer hem igen.
De få gånger han bett om något från sin mamma får han i 8 fall av 10 -Nej det får pappa stå för.
Även om pappan skulle vara "elak" nog att skicka pojken i trasiga kläder skulle hon inte reagera.
Nu är pappan i detta fall inte en sån som låter detta gå ut över pojken men jag ser hur frustrerad han är och tycker uppriktigt synd om familjen som hela tiden får ta den tyngsta smällen att köpa det som i barns värld är det "tråkiga" och där mamman hela tiden kan göra det "roliga"...
Själv skulle jag ALDRIG neka mitt barn det den behöver! Inte en chans! Som förälder anser jag att man har ett samvete där man med glädje hjälper till så barnet får en bra uppväxt även om de kostar, även om barnet inte skulle vara boende på heltid hos mig.
Jag vet som ganska närstående att detta pågått i stort sett under hela de 10 år som han varit med sin nuvarande. Jag har dock inget emot mamman som person men som förälder är hon helt oresonlig.
Hur säger lagen egentligen i ett fall som detta? Är det meningen att den ena föräldern ska behöva ta all ekonomisk och hela försörjningsplikten gentemot pojken trots att de har gemensam vårdnad?
Vad skulle ni gjort i detta fall? Gått till familjerätten?
I detta specifika fall jag tänker på är pappan den som barnet står skrivet hos och där barnet såklart bor. Mamman är en "umgängesmamma" och har barnet varannan helg. Tilläggas kan att de bor med 30 mils avstånd. Pappan har sedan många år tillbaka ett nytt förhållande där det nu finns en 8 årig pojke (gemensam med "nya" kvinnan) och även ett barn på G i maj.
Alltså har han snart två barn till att tänka på tillsammans med sin nuvarande.
Mamman till pojken (han är 12 år) VÄGRAR köpa saker han verkligen behöver, alltså skor, kläder, mediciner osv osv då hon anser att det är pappans plikt då han har barnbidrag och underhåll.
Det de gör när pojken åker till sin mamma är biobesök, utlandsresor, restaurangbesök osv osv. Det är ytterst sällan han får något han verkligen behöver.
Hon struntar t.om. att gå till läkaren om pojken blir dålig under tiden han är hos henne, det låter hon pappan göra när pojken kommer hem igen.
De få gånger han bett om något från sin mamma får han i 8 fall av 10 -Nej det får pappa stå för.
Även om pappan skulle vara "elak" nog att skicka pojken i trasiga kläder skulle hon inte reagera.
Nu är pappan i detta fall inte en sån som låter detta gå ut över pojken men jag ser hur frustrerad han är och tycker uppriktigt synd om familjen som hela tiden får ta den tyngsta smällen att köpa det som i barns värld är det "tråkiga" och där mamman hela tiden kan göra det "roliga"...
Själv skulle jag ALDRIG neka mitt barn det den behöver! Inte en chans! Som förälder anser jag att man har ett samvete där man med glädje hjälper till så barnet får en bra uppväxt även om de kostar, även om barnet inte skulle vara boende på heltid hos mig.
Jag vet som ganska närstående att detta pågått i stort sett under hela de 10 år som han varit med sin nuvarande. Jag har dock inget emot mamman som person men som förälder är hon helt oresonlig.
Hur säger lagen egentligen i ett fall som detta? Är det meningen att den ena föräldern ska behöva ta all ekonomisk och hela försörjningsplikten gentemot pojken trots att de har gemensam vårdnad?
Vad skulle ni gjort i detta fall? Gått till familjerätten?
