Förbryllade hjärnor !

[Stollan]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Från det min dotter var 4 år tills det hon var 7 år kallade hon oss för vårt förnamn.
Fast när hon pratade om oss med andra så sa hon mamma och pappa men när hon pratade till oss var det våra förnamn som gällde.
För min del spelade ingen roll för jag visste ju att hon visste vilka vi var och hade pejl på båda sakerna. Det var liksom det viktigast.
Själv visste jag inte vad min mamma hette innan jag var 6 år gammal

 

[via]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Vår dotter, drygt 3,5 år, kallar oss vid förnamn. Jag tycker att det är helt okej. När hon är lite ynklig är det mamma och pappa dock...

 

[Saybia]

Sv: Förbryllade hjärnor !

En bakannts dotter som är 2½ kallar inte henne för mamma utan för hennes förnamn (Ingela). Vi har kommit fram till att hon gör det för att det är roligare att säga det än "mamma".

 

[Miran]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Men jag undrar om det inte - i vissa fall - kan vara lite av ett straff eller en markering från barnets sida att byta från mamma/pappa till namnen.

Min äldste son tyckte att det var fruktansvärt dumt av mig att skaffa en ny bebis. Så när lillbrorsan dök upp och jag vägrade lämna tillbaka honom så slutade han kalla mig för mamma. I stället sa han mitt förnamn. Han var två år då.

Eftersom storebror sa så, gjorde lillbrorsan det med, och sen även nästa barn. Så här är det "pappa och Miran" som gäller. Dock inte som straff längre, utan av gammal vana.

Ibland märker jag att folk uppfattar mig som min mans nya fru och barnens styvmor på grund av det, men det gör inte mig något.

p.s ibland kallar de mig morsan och storpatte också (jag har dock inte speciellt sora bröst!)

 

[Petruska]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Morsan! Den som kallar mig så sänds till uppfostringsanstalt.

 

[Miran]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Morsan! Den som kallar mig så sänds till uppfostringsanstalt.

Jag tycker att både morsan och storpatte är helt okej om det sägs med rätt tonfall. Som nästan allting annat.

 

[lil-sis]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Mamma har alltid varit mamma utom en gång när jag var JÄTTEARG. Då sade jag Inger, alltså mammas namn.

Pappa hette Bubben ett tag har de berättat. Men jag minns det inte. (Han kallas för det av vänner osv.)

 

[Petruska]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Jag klarar verkligen inte morsan. Jag hör nog inte ens tonfallet, så hemskt är det. När vuxna säger morsan gissar jag att de har en bedrövlig relation, trots att jag vet att det egentligen inte har med det att göra.

Storpatte, däremot, är ju ett mer unikt ord och där skulle jag kunna höra tonfallet innan jag gick i taket. Särskilt om barnen säger det.

 

[Glamoroza ox]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Av någon anledning har jag oxå lite agg mot just "Morsan".

Tycker inte alls att det låter trevligt mot sin mamma
Låter som om man skulle vara en gangster el. nått i den stilen.

Sen är det helt okey om ni som kallas det accepterar det, men jag vill då INTE bli kallad för det.

 

[Sastra]

Sv: Förbryllade hjärnor !

För mig skulle det kännas ytterst onaturligt och konstruerat att kalla mina föräldrar vid förnamn, det känns överhuvudtaget som en företeelse inom vänsterrörelsen. Det är i alla fall i de kretsarna jag träffat bekanta som kallar sina föräldrar vid förnamn.

Vänsterrörelsen? Det känns väl lite generaliserande? Mina erfarenheter är tvärt om.

Jag är inne på Petruskas teori om att det kan handla om hur man pratar själv. Min brorson slutade säga mamma till sin mamma och använde istället hennes förnamn en period, förmodligen för att hans pappa pratade om "N" istället för "mamma". Ibland blev det "Mamma N" också, så jag tror inte att brorsonen själv direkt skilde på de olika tilltalen.

Glamoroza ox:

Av någon anledning har jag oxå lite agg mot just "Morsan"

Jag också Har aldrig kallat min mamma så, och inte skulle jag vilja bli kallad det heller. Det låter på något vis lite... nedlåtande ( ) i mina öron. Sen därmed inte sagt att det gör det i alla andras givetvis!

 

[FeelingGreen]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Vår stora tös hade en period i 5-årsåldern, då hon började kalla oss vid förnamn. Dels berodde det nog på att hon blivit uppmärksam på våra namn, dels var det lite en markering "oss kompisar emellan". Hon använde det alltså i situationer när hon trodde att det kunde löna sig att var mer på kompisplanet... Hon är än idag en utmärkt förhandlare...

Jag tyckte att det lät ganska sorgligt (är mallig mamma, ju ), men vi gjorde inte så stor affär av det. Det gick över på några månader, tror jag.

 

[havreflinga]

Sv: Förbryllade hjärnor !

När vuxna säger morsan gissar jag att de har en bedrövlig relation, trots att jag vet att det egentligen inte har med det att göra.

Och jag tänker nästan tvärtom. Det låter så avslappnat och skönt. Jag undrar hur de gick över från mamma till morsan. Känns konstigt att bara byta sådär. Själv skulle jag nog gärna kalla mina föräldrar vid namn, men nu är det liksom försent att byta, känns det som.

 

[Sar]

Sv: Förbryllade hjärnor !

Vänsterrörelsen? Det känns väl lite generaliserande? Mina erfarenheter är tvärt om.

Det är säkerligen generaliserande men stämde väldigt bra i mitt fall !