Får ni samvetskval när ni

[bananabambi]

inte aktivt leker med era barn?

Alltså, nu menar jag inte när jag gör vardagssysslor, då får min ettåring finna sig i att jag prioriterar annat, men han får gärna delta.

Vid alla hushållssysslor är han med och "hjälper till" (även om vår uppfattning om att "hjälpa till" skiljer sig åt en aning ), dammsugning/matlagning/bakning/ur-inplock av diskmaskin/tvättsortering etc. Där anser jag att barn behöver förstå att det finns saker som mamma/pappa måste göra, men att de mer än gärna får delta.

Dock kan jag, som nu, få lite samvetskval över att jag faktiskt låter honom sitta ensam och sysselsätta sig i rummet bredvid, när jag sitter här och nöjessurfar.

Min tanke är att han måste vänja sig vid att även leka själv, snart får han ett syskon och då kommer jag inte kunna leka med honom i samma utsträckning som tidigare. (Jag har aldrig varit den som leker superpedagogiska lekar när han var mindre, men nu vill ha så mycket, och han vill leka med mig; peka på kroppsdelar/räcka mig saker som jag ger tillbaka etc.)

Vi tillbringar vi hela dagarna tillsammmans, så egentligen vet jag inte varför jag får dåligt samvete över de här kvartarna då jag inte är med honom, eller helt enkelt väljer något annat framför att vara med honom. Tror ju knappast han tar skada av att vara själv, jag hör honom och han hör mig och ville han kunde han krypa in till mig och göra mig sällskap här, men han väljer att äta äpple i ett annat rum.

 

[Hyacinth]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Jag tror att man helt enkelt är olika.

Själv avskyr jag att sitta på en nålfiltsmatta med en bil i näven och säga bruuuum-bruuuum, och ledsnar riktigt fort.
En kompis kan sitta där i timtal, och har roligt. Barnet i fråga får inte ut särskilt mycket av den leken med mig (så klart), men med kompisen är det jättekul.
Vi gör andra saker istället. Läser, målar osv. Eller går ut i skogen. Saker jag gillar, och kan genomföra på ett positivt sätt med lite äkta engagemang.

Jag resonerar som med hunden- lagom mental aktivering är bäst.
Hon behöver inte sysselsättas hela tiden, men när vi gör något gör vi det ordentligt. Såväl över- som understimulerade barn tror jag mår lika dåligt.

Men så är jag förtappad och tillhör den hopplösa generationen också

 

[Kamomilla]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Får inget dåligt samvete av att lillkillen (den store är snart 14) är i sitt rum och leker själv. Jag FINNS ju här!! När han kommer och kryper upp i knät och vill att jag stänger av datorn kan jag dock få lite dåligt samvete, men då har jag oftast suttit här 2-3 timmar....
Tillhör inte den sortens mamma som "aktiverar" mina barn, de får vara med i det som gjörs dagligen och om de kommer och gnäller över att de har tråkigt så ber jag dem gå in i rummet och ha tråkigt, efter fem minuter hör jag hur han sitter och leker glatt

Nu kanske det är någon som tycker att jag ignorerar mina barn, men även jag bygger pussel/lego och läser böcker för dem.
Vara med och städa/diska, gå med vovvan, hänga med till medisen tycker jag är nog så viktigt som att "leka" med sina barn.

Och som kanelbullen säger, jag tycker det är TRIST att "leka" någon längre stund, och det märker barnen!!!!

 

[Roheryn]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Nej, jag har aldrig fått dåligt samvete över det. Jag har ett barn, som är sex år, och jag har aldrig varit särskilt duktig på att leka - tycker ärligt talat inte att det är särskilt kul..... Däremot är jag duktig på att läsa böcker, vilket vi gör varje kväll, och att hitta på saker som små utflykter, att göra den dagliga hundpromenaden till en picknick, ta små cykelturer tillsammans m.m. Så min dotter får "mammatid" ändå, genom att vi gör saker som BÅDA gillar, istället för att jag skall "offra mig" och leka bara för att "man ska" göra det....

 

[Enya]

Sv: Får ni samvetskval när ni

På den här kursen så har jag fått lära mig att leka med mina barn. Eller mitt barn, för det är Eric jag koncentrerar mig på. Med honom leker jag istort varje dag, målet är varje dag, men ibland blir det inte av av olika giltiga anledningar. Det räcker med minst 10 minuter per dag, så har man liksom gjort något skitbra! Jag ser en förändring hos båda mina barn sedan jag började leka med dem. När jag läger barnen så säger jag godnatt till Isaac och lägger sen Elin och så leker jag den stunden det tar för henne att somna, ibland kan jag ju behöva ge nappen någon elelr några gånger och då är det ju skönt att slippa springa i trappan hela tiden och så kan jag passa p åatt leka med Eric då. Ibland kan vi ta den här lekstunden på dagen, att jag sitter med dem och ritar elelr knuffar dem på gungan tex, det lilla räcker, bara jag "ser" dem och visar mitt intresse.

Även om jag faktiskt tycker att det är skittråkigt att leka, bygga lego och rita är ok men att köra bil på mattan gillar jag inte alls mer, trots att det var min favorit tills jag var minst 12 år gammal!

Att få in det som rutin är faktiskt bra.

 

[cirkus]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Varken nu eller förut när de var små så har jag fått samvetskval.

Jag pratade med en baenterapeut häromdagen av lite olika anledningar bland annat för jag känner en tjej som saknar att ha en mamma (hon är bara 14). Hon har jättefina människr runt sig men inte just mamma.

Då berättade terapeuten att Mamma (eller pappa) det är dom som säger Nej, jag har inte tid/lust/ork när ungen kommer och ber om att man skall vara med på spel. Man är alltså inget PROFFS, en proffs hade genast antingen dragit igång en grupp med ungar att spela eller satt sig och spelat själv - även om den inte velat det, för det är dens JOBB. Föräldra jobbet ser annorlunda ut.

 

[cirkus]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Lite förtydligande.

NU menar jag inte att man med GOTT samvete skall ignorera sina barn alltid. Men att man inte behöver ha dåligt samvete om man inte hela tiden gör dem till viljes.

Jag har nog ändå lekt med mina barn minst en stund varje dag när de var små

 

[bananabambi]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Vad är det för kurs, och vad har den för syfte?

*nyfiken*

 

[bananabambi]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Jag svarar till alla nu:

För det första så tack för alla bra svar.

Jag vet inte varför, men det känns som om "alla andra" sitter i timtal och pysslar och leker med sina små.

Men måste just lek vara där jag deltar med barnets egna leksaker?

Kan det inte vara lika utvecklande för barnet om vi gör saker som vi båda tycker om, istället för att jag ska sitta ner och brumma med bilar eller slå på blinkande leksaker? (Sonen fixar ju det själv, och verkar inte lida av att jag inte deltar. Jag tycker inte att det är en allt för stor uppoffring att delta heller, jag blir inte pissless av att leka med honom, eftersom jag gör det så gott som varje dag ändå. Men frågan är om det är så nödvändigt för honom, och om jag med gott samvete inte skulle kunna läsa tidningen eller en bok istället?)

Jag syftar då på saker som ändå måste göras, men som han gillar att delta i.
Som att plocka ur diskmaskinen, han kryprejsar varje gång diskmaskinen öppnas, fram med allehanda leksaker som ska läggas på hyllorna, störtlycklig när han lyckas.
Åker dammsugaren fram så brummar han med, och drar i sladd och slang.
Ska jag laga mat finttrar han av lycka när jag öppnar kylskåpet eftersom han vet att grönsakslådan blir "hans".
Ska jag sortera tvätt gör han likadant, kastar i högar och flyttar om efter färg.
Han räcker mig grejer som ska in i skåpen när vi handlat.

Allt tar minst dubbelt så lång tid när han är med, men han lär sig ju massor, och för min del känns det inte som en uppoffring när han dels lär sig både språket och att hjälpa till, men också tycker det är kul. Och borde inte det vara en likvärdig sysselsättning som att sitta ner och lika med hans leksaker?

Dock var min huvdsakliga fråga en annan: om man ändå med gott samvete kan göra "egna" saker trots att man har barnen hemma. Som att sitta vid datorn eller läsa en bok. På något sätt känns det som jag ska göra "mina" saker på kvällen, när sonen sover, annars känner jag mig ganska dålig, och ointresserad av honom. Trots att det inte alls är så.

 

[Enya]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Jag kan itne svar på ditt andra inlägg då jag faktiskt inte vet helt enkelt. MEN det jag vet är att på den här kursen säger ledarna att vi ska leka med barnen på ett sätt som DE vill, tex att bygga lego och låta barnet få bestämma vad som ska byggas, nyfiket kommentera det den gör. Som i går när vi lekte med bilar, Eric bestämde att jag skulle bo i det huset på bilmattan, att jag skulel ha den bilen och att han var polisen och jagad mig Han ska leda liksom. Och det är itne samma sak att tömma diskmaskinen elelr dammsuga, enligt ledarna på den här kursen då det ju är vi vuxna då som bestämmer en massa och itne lika aktivt är med i leken. Det var det viktiga i leken, så det är itne bara egentiden som var viktig här.

Hm... det var nog ett försök till att svara i alal fall!!

Kursen heter "De otroliga åren" och en kort förklaring är väl att den går ut på att lära föräldrar hur man hanterar sina barn på ett bra sätt. Den består av ca 12 träffar och i torsdags var min träff nr 9. Man ska helst vara båda föräldrarna, men eftersom pojkarnas pappa inte lever och Elins pappa anser sig redan så perfekt, så går min mamma istället med mig, hon umgås ofta och mycket med barnen. Hittills har vi fått lära oss att leka med barnen, berömma och berätta exakt vad det är vi berömmer. Vi har fått lära oss poäng/klistermärkessamlande, ignorering av typ tjat och gnäll och nu tar de upp time out, som en sista utväg. Kursen är för föräldrar med barn mellan 3 och 9 år.

För mig funkar det på mina barn. Visst jag köper kanske inte allt det de säger, men jag tror att större delen av allt vi får lära oss faktiskt är ganska logiskt.

 

[Mammadutt]

Sv: Får ni samvetskval när ni

vi leker och umgås nog rätt så aktivt med Lova, men hon kan med lätthet roa sig själv också... hon sätter sig gärna och bläddrar i sina böcker/tidningar eller pollimasar på för sig själv ibland... men oftast hittar vi på något alla 3!

 

[Pallas]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Nej jag får aldrig dåligt samvete, jag är ingen lektantstyp och på de 17 år som jag varit mamma har jag aldrigt märkt att man prompt skulle behöva var det. Däremot så är barnen alltid med mig i det jag gör, och den tid vi har "fri" sysselsätter de sig själva så bra så. Jag tror att det är nödvändigt att låta barnen få leka fritt och utveckla sin fantasi. Jag tror det är rent av dåligt att stimulera dem varje vaken minut.

Jag är en bra bebismamma, ingen höjdarsmåbarnsmamma och en suverän storbarnsmamma.

 

[bananabambi]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Aha

Ja, i så fall gör jag ju helt fel, än så länge. Det är ju jag som bestämmer hur vi ska leka och när.

Än så länge är han ju för liten för att leka rollekar, eller ens förstå vad en bil är mer än att han brummar när han ser den. (Nu ser jag ju att kursen är för de som har barn från tre år, så det är inte så konstigt att min son känns lite liten)

Men kanske är det helt enkelt lättare att leka med barn som är lite äldre? Om de själva kan ta initiativ till att mamma/pappa ska vara med, det gör ju inte min lille utan han klarar sig bra själv.

 

[TomasN]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Nej jag får sällan chansen till att få dåligt samvete. Antingen leker sonen nöjt själv eller också så gör han inte det. Gör han det inte så finns ingen chans i världen för mig att surfa på nätet........

 

[bananabambi]

Sv: Får ni samvetskval när ni

Ungefär samma här. Förstår inte varför man ska dras med det där eviga samvetet ständigt...