Alexandra_W
Trådstartare
Liten spinoff till det som diskuteras i trådarna om hundar som visat/visar aggresivitet mot barn. Ofta kommer då varianter på frasen 'låt hunden vara ifred när den äter/sover/är i korgen/etc' med undermeningen att det är både förståeligt och acceptabelt att hunden i de situationerna kan bli så provocerat att dne visar mer eller mindre grad av aggresivitet då.
Jag blir lite nyfiken på vad som ligger bakom det där, och hur åsikten är generellt?
Jag har med alla mina hundar (fyra stycken) kunnat 'störa' dem hur mycket som helst när de äter, sover, ligger i korgen osv osv. Jag kan utan minsta annan reaktion än 'mysigt' och svansvift 'överfalla dem i korgen när de sover genom att kräla ner där. Haft en hund som inte tyckte om barn, visade absolut ingen aggresivitet, men klättrade på mig och tyckte 'ta bort mig härifrån' och höll sig gärna undan barn (tyvärr var det en dvärghund och söt som socker, så när jag bodde i väldigt barntätt område så för att slippa alla diskussioner och attackanfall på hunden så såfort någon frågade svarade jag med 'nej tyvärr kan ditt barn inte klappa hunden, den bits'.. Vilket hon aldrig skulle gjort)
Vi har haft i familjen/i familjekonstellationerna ett tvåsiffrigt antal hundar under åren. TVÅ av dem har varit/blivit 'icke barnsäkra'. Den ena pga epilepsi (skulle aldrig krökt ett hår på barn, men högg ju under anfallen vilt omkring sig och visste inte var hon var eller vad hon gjorde), och hon togs bort helt enkelt för mina föräldrar inte vågade ha henne kvar när de hade småbarn. Den andra var barnaggresiv, och hon var helt enkelt inte bra i psyket. Hon var alldeles för vass, dessutom var hon opålitlig. Skulle man ta något av henne gällde det att man tog hundens nackskinn med ena handen och det man ville ta med den andra, för hon var ARG på riktig. Högg ett par gånger med tyvärr. Gick dock utan problem att krypa ner i korgen hos, skulle aldrig hugga för man råkade störa henne när hon sov eller så - om det inte var ett barn vill säga.
Men ALLA andra, och bland alla individer har det funnits både ranghöga och ranglåga (i hundvärldens rang alltså), kaxiga och osäkra, rena sällskaphundar samt vakthundar etc etc.
JAG skulle aldrig acceptera att ha en hund som kunde hugga mig eller ens morra åt mig för jag 'störde' den i korgen/när den sov/i maten. Jag är dock medveten om hur det ser ut i hundflocken med att vakta mat etc och hur alfaindividen ser på det etc, och vet att människans sätt med att kräva att alltid kunna ta mat osv inte är alldeles korrekt ur det perspektivet. Men jag skulle ändå aldrig acceptera det. De kan få vakta maten mot varandra, hundarna emellan, men aldrig mot en människa.
Men ni som tycker att det är mer eller mindre okej med mer eller mindre aggresivt beeende/hotbeetende från hunden i de uppräknade situationerna, hur resonerar ni? *nyfiken*
Jag blir lite nyfiken på vad som ligger bakom det där, och hur åsikten är generellt?
Jag har med alla mina hundar (fyra stycken) kunnat 'störa' dem hur mycket som helst när de äter, sover, ligger i korgen osv osv. Jag kan utan minsta annan reaktion än 'mysigt' och svansvift 'överfalla dem i korgen när de sover genom att kräla ner där. Haft en hund som inte tyckte om barn, visade absolut ingen aggresivitet, men klättrade på mig och tyckte 'ta bort mig härifrån' och höll sig gärna undan barn (tyvärr var det en dvärghund och söt som socker, så när jag bodde i väldigt barntätt område så för att slippa alla diskussioner och attackanfall på hunden så såfort någon frågade svarade jag med 'nej tyvärr kan ditt barn inte klappa hunden, den bits'.. Vilket hon aldrig skulle gjort)
Vi har haft i familjen/i familjekonstellationerna ett tvåsiffrigt antal hundar under åren. TVÅ av dem har varit/blivit 'icke barnsäkra'. Den ena pga epilepsi (skulle aldrig krökt ett hår på barn, men högg ju under anfallen vilt omkring sig och visste inte var hon var eller vad hon gjorde), och hon togs bort helt enkelt för mina föräldrar inte vågade ha henne kvar när de hade småbarn. Den andra var barnaggresiv, och hon var helt enkelt inte bra i psyket. Hon var alldeles för vass, dessutom var hon opålitlig. Skulle man ta något av henne gällde det att man tog hundens nackskinn med ena handen och det man ville ta med den andra, för hon var ARG på riktig. Högg ett par gånger med tyvärr. Gick dock utan problem att krypa ner i korgen hos, skulle aldrig hugga för man råkade störa henne när hon sov eller så - om det inte var ett barn vill säga.
Men ALLA andra, och bland alla individer har det funnits både ranghöga och ranglåga (i hundvärldens rang alltså), kaxiga och osäkra, rena sällskaphundar samt vakthundar etc etc.
JAG skulle aldrig acceptera att ha en hund som kunde hugga mig eller ens morra åt mig för jag 'störde' den i korgen/när den sov/i maten. Jag är dock medveten om hur det ser ut i hundflocken med att vakta mat etc och hur alfaindividen ser på det etc, och vet att människans sätt med att kräva att alltid kunna ta mat osv inte är alldeles korrekt ur det perspektivet. Men jag skulle ändå aldrig acceptera det. De kan få vakta maten mot varandra, hundarna emellan, men aldrig mot en människa.
Men ni som tycker att det är mer eller mindre okej med mer eller mindre aggresivt beeende/hotbeetende från hunden i de uppräknade situationerna, hur resonerar ni? *nyfiken*