Barn och lögner?

[bleuh212]

Barn ljuger, det är ju ett faktum. Det är väl någon gång i femårsåldern det kan bli rätt mycket av den varan om jag inte minns fel. Men när tar det slut? Och finns det andra "lögnperioder"?

Jag har en väninna vars dotter har en tendens att ändra på verkligheten litegrann nu och då. Hon och hennes man är skilda sen ett antal år, och det är mest dem emellan hon hittar på saker för. Hon kan säga till pappan att "mamma har lovat att köpa det här till mig" och så händer det ingenting och då heter det att "hon lovade det, men hon ändrade sig". Fast mamma inte har sagt ett dugg om att köpa den här saken.

Till mamma kan hon säga samma saker, här om dagen hade hon påstått att "pappa kommer hit och fikar klockan fyra på måndag" eller nåt liknande, fast i själva verket skulle pappan bara komma förbi lite snabbt med någon sak dottern glömt hos honom (föräldrarna brukar inte fika med varandra, så mamman blev misstänksam).

Båda föräldrarna tycker att det här är rätt tröttsamt känns det som, och faktum är att även fast dottern i fråga verkar väldigt omogen så är hon definitivt gammal nog att veta att man inte ljuger - och att folk faktiskt kommer på en rätt snabbt. Hon fyller snart 13 år.

Jag känner inte dottern så jättebra, det här är inte ett par jag umgås med så ofta direkt, men de verkar ha ett harmonist förhållande så skilda de är (föräldrarna håller inte på och bråkar och så) och även fast dottern som sagt är rätt omogen så verkar hon ändå trygg och nöjd med livet. När de konfronterar henne säger hon att hon visst har rätt och inte har ljugit alls.

Kan barn bete sig så här i inledningen på puberteten? Varför ljuga om så himla dumma och onödiga saker egentligen? Hur skulle du betett dig om ditt barn hållit på så här? Jag menar, det är ingen stor grej egentligen (tycker jag), men om hon håller på och ljuger för vännerna också så kan det ju gå illa till slut... Det känns nästan som om hon försöker spela ut föräldrarna mot varandra, men vad ska det vara bra för? Är hon inte gammal nog att veta bättre?

/Bleuh - nyfiken på hur världen fungerar

 

[Zita]

Sv: Barn och lögner?

Jag tror inte att det är medvetet ljug. Ungar har en otrolig fantasi. Spöken i garderoben, gubbar under sängen mm. Det går över när de blir lite äldre, och kan skilja på fantasi och verklighet. Det är bara att hålla ut.

 

[Coop]

Sv: Barn och lögner?

Det finns lögnperioder. Fram tills de börjar skolan så är det mer vanligt med "lögner" eller fantasier. Runt 7-8 år så är de medvetna om det och "lögnerna" ska minska. Gör de inte det så måste man ta tag i det.

Är man 13 år och ljuger sig blå så är det ett STORT tecken i mina ögon att barnet vill ha uppmärksamhet och ett rop på att något inte står rätt till.
Lätt att stå utanför och ha åsikter men jag skulle nog råda till att föräldrarna sätter sig med barnet och pratar ut om detta. Ha en mera öppen dialog mellan föräldrarna så att de har samma grunder för barnet och att barnet är med på dessa också.

13 är ju även en känslig ålder så det kan bidra det med men jag skulle nog säga att det bör tas tag i snarast för allas skull.

Hoppas att det löser sig för dem. Annars tycker jag att man kan ta hjälp av tex stödteamet i skolan och en psykolog för att bara prata av sig. Inte gå och bära på det själv om man känner att det är jobbigt.

 

[Halvhalt]

Sv: Barn och lögner?

Du skriver att det mesta verkar bra med familjen och flickan bortsett från det här med "lögnerna" eller förvridandet av sanningen/verkligheten. Det jag kan tänka är att flickan möjligen har ett lättare Asberger-syndrom och av den anledningen tolkar saker lite annorlunda än vad det är tänkt? Främst mer bokstavligt och utan förmågan att koda av underliggande budskap eller luddiga kommentarer, men kanske även så att hon blandar ihop egna tankar och önskningar med verkligheten? Behöver inte vara medvetet ljugande. I hennes hjärna kanske sambanden är helt klara mellan det hon tolkat/skapat och det hon sedan påstår...

Annars kan det naturligtvis även vara ett sätt att försöka påverka saker i önskad riktning, på ett medvetet och "förljuget" sätt. I båda fallen bör man nog försöka gå till botten med det hela om det är ett stort eller ett återkommande problem.

mvh/Halvhalt

 

[bleuh212]

Sv: Barn och lögner?

Är man 13 år och ljuger sig blå så är det ett STORT tecken i mina ögon att barnet vill ha uppmärksamhet och ett rop på att något inte står rätt till.
Lätt att stå utanför och ha åsikter men jag skulle nog råda till att föräldrarna sätter sig med barnet och pratar ut om detta. Ha en mera öppen dialog mellan föräldrarna så att de har samma grunder för barnet och att barnet är med på dessa också.

13 är ju även en känslig ålder så det kan bidra det med men jag skulle nog säga att det bör tas tag i snarast för allas skull.

Hoppas att det löser sig för dem. Annars tycker jag att man kan ta hjälp av tex stödteamet i skolan och en psykolog för att bara prata av sig. Inte gå och bära på det själv om man känner att det är jobbigt.

Nu vet ju inte jag hur ofta hon gör så här, ibland kan de väl inte kontrollera om hon talar sanning eller inte heller antar jag...

Som sagt, hon VERKAR må bra, men jag vet inte. Jag känner henne inte tillräckligt väl egentligen. Jag funderade också på om det kunde vara något sådant, att hon inte mådde riktigt bra och därför var tvungen att "ljuga ihop" en egen och trevligare verklighet ibland men hon verkar så himla glad jämt att det är svårt att tro något sådant också. Hon har ju precis hamnat i puberteten och bråkar väl lite med sin mamma nu också, det är mycket som kan spela in...

Jag har inga egna barn eller småsyskon, så jag vet inte alls hur det funkar. Och inte minns jag så noga hur jag var själv heller, men jag vet med mig att jag aldrig har ljugit på just det här sättet i alla fall.

 

[bleuh212]

Sv: Barn och lögner?

Du skriver att det mesta verkar bra med familjen och flickan bortsett från det här med "lögnerna" eller förvridandet av sanningen/verkligheten. Det jag kan tänka är att flickan möjligen har ett lättare Asberger-syndrom och av den anledningen tolkar saker lite annorlunda än vad det är tänkt? Främst mer bokstavligt och utan förmågan att koda av underliggande budskap eller luddiga kommentarer, men kanske även så att hon blandar ihop egna tankar och önskningar med verkligheten? Behöver inte vara medvetet ljugande. I hennes hjärna kanske sambanden är helt klara mellan det hon tolkat/skapat och det hon sedan påstår...

Annars kan det naturligtvis även vara ett sätt att försöka påverka saker i önskad riktning, på ett medvetet och "förljuget" sätt. I båda fallen bör man nog försöka gå till botten med det hela om det är ett stort eller ett återkommande problem.

mvh/Halvhalt

Det är ju en intressant teori. Jag är inte helt säker på vad Aspergers innebär, ska Googla lite.

Jag vet att hon har vissa svårigheter, har jobbigt med läsningen (får hjälp för det). Som sagt, det jag reagerat mest på är att hon verkar rätt omogen om man jämför med hennes kompisar. Nu vet jag ju inte säkert hur en snart-trettonåring ska vara, men ändå. Hon trotsar som ett barn ibland (skriker JO-HOOO och stampar i marken helt utan argument fast hon vet att hon har fel), verkar helt omedveten om vissa enkla fakta som tillhör vanlig allmänbildning, har ibland svårt att följa ett resonemang på "vuxet språk" så man får bryta ner allt i småbitar och förklara en gång till, svårt att minnas saker ibland...

Hon går också rätt klumpigt och verkar ha lite sen motorik. Ibland kan hon slå till och verka väldigt vuxen, men jag gissar att det hör till åldern. Hon är ju liksom mittemellan på nåt vis...

Men som sagt, hon verkar trots detta glad nästan jämt. Man får stora goa kramar av henne så fort hon ser en.