Jag har ridit in en av mina egna själv och den hade jag haft sedan föl så det var en lång förberedelse fram till inridningen där hästen hade promenerats, tömkörts både med och utan sadel osv så när inridningen påbörjades var det bara ett moment som följde på ett annat och inget som direkt överraskade damen. När vi började hänga på henne (hösten när hon var 2,5 år - född i mars så ganska tidig) så var vi hemma på gårdsplanen; mamma höll i hästen och pappa lyfte upp mig till hängande, och så leddes vi en bit framför stallet. Detta gjordes ett par gånger och sedan hasade jag mig upp till sittande. Hon brydde sig inte en sekund så det var väldigt enkelt. Vid denna tid så bodde jag inte hemma utan jobbade i stall så detta blev inte så ofta utan när jag kunde åka hem över helgen. Senare under höst/vinter fick hon komma till mitt jobb och så fortsatte inridningen där med hjälp av min chef/tränare som höll när jag satt upp och var med när jag red. Denna häst var väldigt enkel att rida in, hon var väldigt trygg i sig själv (redan som föl) så det var bara att fortsätta. Hade hon varit svårare eller visat sig vara känslig för saker på ryggen eller liknande så hade vi säkert lämnat iväg henne till någon för inridning, men nu var hon så enkel att jag löste det själv.
Jag har haft ett par egna unghästar efter och de har varit nyinridna när jag fått dem, ett par treåringar som vid köp gick i alla tre gångarter under ryttare och en fyraåring som var (enligt uppgift av säljaren) riden 10-talet gånger när jag provred. De har varit väldigt coola allihop och bara varit att fortsätta med.
Sedan har jag stått uppstallad i ett stall där jag varit med och hjälpt stallägaren med hennes 9 unghästar inför- och under inridning. De börjades med på sommaren när de var 2, då att ha träns, en gjord runt magen, longering osv. Därefter fortsatte vi med sadel; sadling och att gå med sadel på, gå upp på pall intill hästen, trycka lite i sadeln, hänga lite osv. De som var tryggare hängde vi själva på och skrittade, de som var känsligare tog vi hjälp av utbildad beridare. Vi var alltid flera som hjälptes åt kring dem, alla med uttalade roller.
Alla utom en reds in hemma, en löste vi inte då den var galet reaktiv och blev verkligen rädd -den såldes senare till proffsstall som hade en svinduktig unghästryttare som löste det. En annan var också väldigt orolig och ängslig under hela tidiga unghästtiden, den grundjobbades hemma av oss och lämnades sedan till en unghästutbildare där den verkligen landade och blev en fantastiskt trevlig häst som sedan såldes till en ungdom och jag har sett att den varit ute och tävlat med bra resultat senare -den behövde bara mycket tid på sig för att bli trygg i allt.
)
) men den ryttaren kom inte ens upp på den under den tiden. "Vi" kom själv upp på den hemma sen och kunde åka i skritt och lite trav, men han var så väldigt rädd att vi inte fortsatte (just för att inte förstöra något) och den såldes med infon att den var så väldigt känslig och inte inriden vid försäljning.
