Är ni som era föräldrar?

[havreflinga]

Sv: Är ni som era föräldrar?

Min mamma säger rakt ut att det är äckligt att jag ammar min son (som är knappt ett år) utan att någon har bett om hennes åsikt.

Nej, jag är inte alls som henne.:smirk: Inte som min pappa heller.

Det räcker inte att säga hur man INTE vill bli/vara. För att lyckas måste man in i detalj definiera hur man vill bli/vara. Sen måste man nog ha en partner som vågar säga till varje gång man avviker från intentionen.

 

[Ramona]

Sv: Är ni som era föräldrar?

Jag har inte ens barn och jag är redan som mina föräldrar.

Men det gör ingenting, mina föräldrar är bra människor.

 

[FannyN]

Sv: Är ni som era föräldrar?

Jag är väl som dem i mycket men några saker skiljer sig.

Jag ägnar mycket mer tid åt mina barn,vardagstid.
Jag håller inte lika stenhårt på traditioner.
Jag intresserar mig för sonens intresse även om jag eg inte är intresserad men vill lära mig.

 

[Vaccan]

Sv: Är ni som era föräldrar?

*knappen*

Jag känner igen mig själv i mamma redan nu, både i sätt att vara, att prata och vad vi uppskattar.
Jag tycker om att vara lik mamma, för det mesta

Den dagen jag får barn kommer jag nog uppfostra dem på samma sätt jag blivit uppfostrad fast det kan ju inte bli helt lika, för vi är ju två om saken
När jag växte upp var mamma den som satte regler och som jag kunde ryka ihop med över allt och inget, pappa däremot sa ja till i princip allt och han blev sällan arg (fast när han väl blev det, då lyssnade man ).
I det förhållande jag lever i är han den som sätter regler och kan följa DGKP (Den glasklara planen) medans jag är mesigare.
Så inte vet jag, men eftersom jag redan är en lightversion av min mamma så fortsätter jag nog med det som mamma själv.

 

[Starlight]

Sv: Är ni som era föräldrar?

Än så länge är jag inte som någon av mina föräldrar vare sig det gäller barnuppfostran eller annat och glad är jag för det...

Jag hade en lycklig barndom, jag ska inte säga annat, men personligen föredrar jag ett annat sätt att uppfostra mina barn.
Jag är noga med att visa mycket känslor, och visa att det är OK med känslor, kramas och berätta vad jag tänker.
Jag vill ha en öppen relation till mina barn, något som jag kände att det var lite si o så med när jag själv var barn...

Nu är inte mina barn så gamla ännu, men so far är de glada, trygga och goa killar så jag känner att jag lyckats. Jag får återkomma när de kommit upp i tonåren o se hur de utvecklats då