Ältar fortfarande förlossningen...

[mino]

Sv: Ältar fortfarande förlossningen...

Vill tillägga att även efter snitt kan man må jättebra. Jag var ute och gick en promenad på ett par kilometer 2 dagar efter jag var snittad och det var inga problem, det är bra att röra på sig och dessutom äter man smärtstillande om det behövs.

Till TS, det kan vara bra att tänka på att man inte alltid hänger med i allt som händer under en förlossning eftersom man är lite borta. Det är ju inte bara din kropp som ska funka, det är ju bebisens också. I mitt fall var det så att bebisens hjärtljud gick ner men de sa inte det till mig, eller så uppfattade jag inte det. Som tur var kunde min man uppfatta detta så att vi kunde prata om det efteråt. Jag uppfattade det som du, att det var på nåt underligt sätt upp till mig att bedöma om jag orkade och jag valde att inte orka, men i själva verket hängde det inte på mig.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Ältar fortfarande förlossningen...

Känner igen det alltför väl, jag låg i 39 timmar.
Det slutade visserligen inte på samma sätt, Saga förlöstes med akutsnitt.

Jag åkte in pga vattenavgång, dvs pyspunka.
Så vi skrevs in tre dagar senare.. Sen fick jag något piller tre gånger, inget hände förutom värkar och pinvärk i 24 timmar.
Dom tog hinnan, där kom värkarna igång ordentligt.. Först när jag fick epidural kunde jag slappna av och sova..

Tyvärr la livmoderna av i samband med EDAn.. Fast i efterhand vet vi att den hade lagt av oavsett.
Ner till OP och ut med den "lilla" bebisen på 4880 gram.

Uppvaket nästa, där sov jag som en stock.
Så fick jag komma upp till rummet och äntligen se min lilla boll.
Lyckan vart kortvarig då jag började blöda från livmodern och förlorade totalt 3 liter blod.
Så fick vi vara på IVA 19 timmar.
Sambon kom ner en gång med Saga, så jag fick se henne lite i alla fall..

Jag vill aldrig mer föda barn!
Men jag skall... Någon gång.. Fast jag är nu garanterad ett snitt direkt eftersom min livmoder inte är stark nog..

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Ältar fortfarande förlossningen...

Oj, jag vart liggande i två månader "mer eller mindre". Orkade ta mig ut korta vändor.. Aldrig själv..
Mitt första försök till att gå till affären var att jag kräktes bakom soprummet och sen fick jag ta stöd av saker på vägen för att orka ta mig in igen..

Nu hade det väl iofs inte så jättemycket att göra med själva snittet, utan allt som hände runt om..

 

[patsy02]

Sv: Ältar fortfarande förlossningen...

Här är också en som känner igen sig. Med min äldsta dotter fick vi en låååååååååååååång, utdragen förlossning där det inte hände mkt. Efter tre dygn är hon iaf född vaginalt, med hjälp av en barnmorska på magen. Lite medtagen, men fick komma upp magen rätt snabbt.

Jag var glad och nöjd efteråt, men sen kom tankarna. Varför tog det så lång tid, var det mitt fel, kunde jag gjort ngt mer? Jag ältade men sa ingenting till ngn, skulle ju vara glad att allt gick bra.

Kontaktade efter ett par månader min BM på MVC och tillsammans med henne gick jag och sambon igenom förlossningsjournalen. Hon hade tidigare jobbat på förlossningen och vet hur man tänker där och vad man brukar göra. Efter det så kändes det mkt bättre. Hon kunde förklara journalen så jag förstod vad som hänt var och när och framför allt så sa hon att jag varit duktig som fixat den här förlossningen hela vägen. Det behövde jag höra!

I mars förra året fick vi vårt andra barn, den förlossningen tog knappt 10 timmar från första värk. Jag kunde ju! Min kropp var nu helt med på noterna.

Jag tycker du ska försöka få tid för att gå igenom din journal med din barnmorska. För det var toppen. När jag väntade tvåan så var jag orolig för att det skulle ta lika lång tid, nu visste jag ju att det tog tid...men som sagt icke.

Lycka till

 

[havreflinga]

Sv: Ältar fortfarande förlossningen...

1. Kanske jag hade orkat krysta ut sonen själv om jag bara skärpt mig? Kanske jag var bara lat? Helt logiskt vet jag ju att jag inte var det, men jag kan inte släppa det riktigt.

2. När jag rullades ner till OP fick jag nånting lugnande som jag slocknade som ett ljus av. På uppvaket låg jag sedan nån timme innan jag rullades upp till BB igen. Men jag kände aldrig den där paniken att få se mitt barn NU som andra mammor berättat om. Antagligen för att jag visste att han var i goda händer hos sin pappa, men det känns ändå som att jag var en lite dålig mamma som inte ens saknade sitt nyfödda barn.

Jag tycker punkt 1 och 2 är svar på varandra:

Nej, du hade inte kunnat frambringa mer kraft. Beviset på det är ju att du var så slut att du inte brydde dig om något annat än att få vila, vilket var klokt av din kropp.

Nej, det var inte dåligt, det var KLOKT att din kropp passade på att i lugn och ro återhämta sig medan du var ifrån din bebis. Det hade ju varit riktigt onödigt om du hade legat där med hög puls och panikkänslor, när du var utmattad och dessutom hade fysiska skador som din kropp behövde läka.

Men ta din sorg på allvar. Prata, vrid och vänd på upplevelsen och tankarna, tills de inte längre pockar på.

 

[pernilla_s]

Sv: Ältar fortfarande förlossningen...

Du är inte ensam om att älta förlossningen. Min son blir 1 år om två dagar och jag ältar den fortfarande.

Sonen låg i vidöppenhjässbjudning alltså med anisktet uppåt. Därför var värkarbetet utdraget. Tillslut tog de vattnet på mig, för att det skulle gå lite snabbare, efter det blev det bara för mycket. Efteråt har jag läst om vidöppen hjässbjudning och att man inte ska ta vattnet, då det finns en chans att barnet ska rotera rätt.

Krystvärkarna kom iaf snabbt och ungen kom snabbt ner där "nere". Det var bara det att han kom inte ut utna låg och tryckte hela tiden. De plockade bort lustgasen från mig, då de sa att krystvärkarna försvagades.

Jag hade så ont denna förlossningen att jag har minnesluckor och jag var inte medveten om allt som hände. Hjärtljuden gick ner på lillkillen och det började bli bråttom. Tillslut gick larmet och då la dem mig i sängen för att de skulle klippa mig där nere för att sonen skulle få plats.

Att bli klippt där nere är typ min största skräck. Jag våndas av bara tanken och jag mådde skit just då, men jag fick en värk så de skulle vänta och jag passade på att skjuta ut ungen då.

Jag har sett lappen där hjärtljuden registrerades och de var konstant låga i slutet och gick inte upp som de skulle. Tänk om något hade hänt min fina Alex.


Min förlossning var inget jämfört med mångas andras, men jag mår skit och tänker på den ofta fortfarande.