Bukefalos arkiv
Tillbaka till Bukefalos
Bukefalos arkiv |
Tillbaka till Bukefalos |
| Hästdiskussioner 1998 | Undermeny | |
| Originalinlägg: 19 feb, 08:11 av: Regina |
|
God morgon! Jag undrar följande., har någon varit med om detta med en häst någongång?. 1995 köpte jag ett 6 årigt halvblodssto, som besiktades UA. Jättefin, och trevlig, lite nervös var hon kanske. Välriden och bra kondition. En dag när jag skulle longera henne, så tog hon sitt eget liv!. Jag ledde ut henne ur stallet, och utan någon förvarning, så började hon backa!!!. Fortare och fortare, jag kunde inte göra något. Till slut så snubblade hon på sina bakben, och föll till marken. Jag manade lugn på henne, kom gumman så ska jag hjälpa dig upp(ryser nu). Då började hennes dödsryckningar!!!!!. Och framför mig stog jag och höll i min döda häst!!! Snyft än idag.... Jag glömmer det alldrig. Jag hade ägt stoet i 47 dagar bara. Vi hade redan blivit goda vänner. Så dör hon bara.... Hon obducerades oxå, för att klargöra dödsorsaken. Hennes kroppsåder hade brustit!!! Detta är vanligare än man tror. Just att hästar plötsligt backar tills de dör!!!! Jag försäkrar att detta minne av min fina Renette nästan tog knäcken av mig. Jag beskyllde mig själv länge... nu vill jag prata om det, för att barbeta min stora sorg, och förlust av min blivande livskamrat, som så hastigt lämnade mig. Hälsningar Regina Gotland. |
| Svar nummer 1: 19 feb, 08:22 av: Anneli |
| Har en kompis som jobbat i ett stall. En dag när hon var ute och red så säckade hästen bara ihop under henne. Det var hjärtat som var orsaken, men hon tog på sig skulden och var helt knäckt av detta. Till saken hör att hästen var ganska värdefull. |
| Svar nummer 2: 19 feb, 08:37 av: Regina Till Annelie |
|
Hej Annelie! Stackars din kompis.Hur mår hon idag?. Tänk att då 1995 just denna dag, när Renette dog, så skulle jag hoppträna för instruktör, men ställde in det, för att hon skulle få mysa hemma med mig, så här efter midsommar helgen och allt. Jag har tänkt på vad som kunde ha hänt om jag ridit denna lektion!!!. Renette kunde dött mitt i ett språng, och tagit mig med sig. Din kompis klarde hon sig i denna fasansfulla händelse?.Jag är extra försiktig idag, och analyserar gärna via hästens ögon hur de mår. Detta var väl maximaal otur. Innan hade jag ägt mig hbl.valack i 10 år, och 2 månader tidigare fick jag ta bort honom pga. Cysta!!!! 1995 förlorade jag två hästar på 2 månader. Den ena var ett humant beslut, och den andra en livslång chock!!! MVH Regina |
| Svar nummer 3: 19 feb, 15:38 av: Cilla |
|
hej Regina! I juni 1992 köpte jag min älsklingshäst Fortuna, då hon pensionerades från ridskolan. Hon var 17 år då, pigg och frisk, jag hade ridit henne i sex år och det var ingen som ens ifrågasatte vem som skulle köpa henne vid pensioneringen. Hon åkte till hingsten, blev dräktig, fick stå i box och bli enmanshäst. Trivdes jättebra med tillvaron, gick på sommarbete. Den 11/9 -92 var jag ute och red tillsammans med min hovslagare, barbacka eftersom Fortuna blivit sparkad på bogen och var lite öm där sadelns kåpa skulle ligga. Det var sommarens sista dag, varmt och skönt, vi red ner och badade och tog sen en stilla galopp på en skogsstig. Då brallade Fortuna av mig i ren livsglädje, och eftersom hon visste att det fanns havre i stallet sprang hon raka vägen hem. Tyvärr gick vägen hem över en trafikerad väg.... Jag sprang efter men hann inte i kapp henne, hörde ljudet av bromsar och en smäll. Fortuna låg på vägen med krossat farmben, levde fortfarande. Polis, brandkår och ambulans kom, det tog ca 30 minuter innan man fick tag i en jägare som kunde skjuta henne. Satt hos henne hela tiden, när hon skulle avlivas tog de undan mig till ambulansen. Jag var ju inte skadad så de körde mig till psyk-akuten! Hon blev obducerad och vi fick henne speratkremerad. Vi strödde hennes aska i sommarhagen. Varje år lägger jag sex röda rosor vid platsen där hon dog, vet att det låter fånigt men när man sörjer har man behov av ritualer. jag saknar henne fortfarande, första halvåret var värst. Köpte sen en ny häst, efter ett halvår.
|
| Svar nummer 4: 19 feb, 16:06 av: Therese |
|
Visst,Amigo var inte min egen häst,men jag älskade honom.Många tror att man inte kan sörja en ridskole ponny,men det kan man.Amigo var en underbar D-ponny,han var fux och hade en vit stjärn i pannan.Han var underbar på alla sätt och vis.Han var även ganska framgångs rik på hoppbanorna här i närheten.Men så blev Amigo dålig i ena benet och blev tvungen att avlivas.Jag grät floder,och jag var inte i stallet på 5 veckor,jag stod bara inte ut att se hans tomma spilta..Jag älskar Amigo,det finns ingen häst som han.......
|
| Svar nummer 5: 20 feb, 14:59 av: Sofia |
| Lider med dig.Har också förlorat en vän. 6 April förra året. Hade bara ägt min älskade Vallentine i 3 veckor. Men hade visserligen haft honom på foder i 5 månader. Men man tror ju inte att man ska förlora sin bästa vän så fort. Hade varir på en stallfest dagen innan detta hände. Så jag kom inte till stallet förrän vid 14 tiden. Såg då genast att kan inte mådde bra. Vi konstaterade kollik. Så vi började att gå med honom. Men det hjälpte inte. Försökte att få tag på en veterinär. Och det var minsann inte det lättaste. Var söndag.Efter 3 timmar fick vi tag på en, som kom efter en stund. Denna väntan gjorde mig hysterisk.Veterinären konstaterade fort att det bara var att lasta hästen och åka till Skara. Kan ju inte påstå att färden dit upp gick i 80 km i timmen.Väl där började de att undersöka honom.Fick beskedet att de var tvugna att öppna honom.Beskedet att det var 50-50 på att han skulle överleva var fruktansvärt.Men de fick göra vad som var tvunget. Kosta vad det kostar vill sa jag till dem.Också började väntan på besked..Tog inte så himla lång tid förrän veterinären kom ut till mig.Fick följa med in till min älskade vallentine.Gick inte att göra något. Så jag fick vara med när han tog sina sista andetag.Kände hur hans liv bara försvann från mig. Lämnade mig för att få springa på de evigt gröna ängarna. Trapalanda.Förlorade han i kollik och tarmvred. Tarmarna hade ruttnat på honom.Sådant händer på 24 timmar.Så det var bara att ta ett sista farväl. Och åka hem med en tom transport och grimma.Kunde inte fatta att det var sannt. Dagen innan hade vi varit ute och ridit en långtur. Och då var han som vanligt,pigg och busig.Det tog mig 2 veckor innan jag åkte till stallet. Var fruktansvärt att komma dit och se Vallentines tomma box. Men utan allt stöd från mina föräldrar, min sambo,och vännerna i stallet hade jag inte klarat mig.Har nu en ny häst som jag köpte i juni. Stor trivs med honom. Och hoppas att vi får många underbara år framför oss. Men min älskade Vallentine kommer alltid att finnas i mitt hjärta. |
| Svar nummer 6: 20 feb, 21:51 av: Maria |
|
Ja det är inte roligt att bli att behöva avliva en häst. På julafton 97 ringer en som har en häst i vårt stall och skulle kolla till sin häst , och säger att min häst står i hagen med ett brutet ben. När jag hörde det trodde jag att hon drev med mig men när jag kommer ut och ser hästen så förstår jag definitvt att det är kört. Benet är helt av och blodet sprutar och hon står där och gnäggar uppgivet , hon förstod inte varför jag inte gjorde något för att hjälpa henne , det var helt hemskt. Då hade jag haft henne i ungefär 3-4 månader och det är väl inte så länge men det kändes som det var flera år , hon var så himla go och jag kan fortfarande inte gå ut till stallet det känns för jobbigt jag tänker bara på henne när hon stod där i hagen helt hjälplös. Fast det är en tröst att veta att hon kommer aldrig mer att lida på de gröna ängarna. |
| Svar nummer 7: 21 feb, 18:24 av: sorgsen |
|
Jag har haft två sköthästar båda har blivit slaktade . Den ena hade cancer i livmodern och den andra kronisk ringkota . Jag känner faktiskt nere bara för att detta var de enda sköthästar jag någonsin haft . |
| Svar nummer 8: 23 feb, 10:18 av: Regina till alla drabbade |
|
Jag känner så starkt medlidande med er alla. Jag har försökt att tänka på att tex. hästar bara är till låns- en dag så rycks de bort från oss vare sig man är mogen eller inte. Men bevar hästen ljust i ert minne. Renette var underbar! Jag är tacksam för att jag fick lära känna henne lite . MVH Regina Gotland. |
| Svar nummer 9: 24 feb, 10:29 av: Jag |
|
Att mista sin bästa vän, hästen, är tyvärr något en hästmänninska inte slipper undan. Hästar är stora djur och olyckor händer så fort. En som inte har upplevt detta kan inte förstå hur stor sorgen kan vara. Tomrummet efter vännen känns oändligt. Jag glömmer aldrig när min sköthäst fick pungbråck och fick slaktas. Det var vå och vi hade varit ute på en härlig ridtur dagen innan. Han hade varit lite krasslig under vintern och var nu änteligen frisk . Och så tog det slut så fort. Han fick sluta sina dagar bakom stallet omgiven av sina vänner. Många hästar har följt honom. Men detta lärde mig att ta vara på tiden man har med sin häst och inte ta för givet att det skall vara för alltid. Älska din häst och njut av den tid du får uppleva med den. Anna |
| Svar nummer 10: 05 mar, 20:32 av: Snyft.. |
|
Jag har förlorat två av mina bästa vänner också den ena i en olycka i hagen och den andra fick jag inte vara med och bestämma över utan en dag ringde ägarna och sa: nu är det gjort jag fattade inte vad de menade först, sen grät jag i dagar och jag gråter ibland fortfarande även att det snart gått över 4 år. Men man får trösta sig med att man kommer att få träffa dem igen efter livet det vet jag för min allra älskade häst visade sig för mig han stod på sin älsklingsplats i hagen med huvudet högt buret och såg på mig innan han försvann utan ett ljud. Det här är alldeles sant och om det finns fler som också haft ett alldeles speciellt förhållande till sin/sina hästar att man har fått se dem igen efter döden så snälla skriv en insändare. |
| Svar nummer 11: 21 mar, 21:06 av: Anna |
|
Sofies berättelse liknar det som hände min halvfodervärds häst Rulle.När jag kom till stallet på förmiddan vid tio tiden var han hängig och börja svettas jättemycket.Jag ringde till ägaren som kom och hon trodde det var kolik så vi börja gå med honom och magen kom igång men han var fortfarande dålig.Tillslut fick vi tag i en veterinär som kom tempen var bara 35 och pulsen runt 100!!! Veterinären visste inte vad det var,han tyckte det var rätt så otroligt att Rulle inte redan var död med så hög puls.Vi vänta hela dagen på någon förändring men på natten orka vi inte vänta längre utan åkte till strömsholm.När vi kom fram var han ännu sämre, han blev undersökt hade då runt 130 i puls.Vi fick bestämma hos om de skulle operera honom chanserna att han skulle överleva att sövas ner var små och om han skulle överleva skulle eftervården bli dyr.Men vi bestämde oss att de skulle öppna honom.Vi fick hjälpa till att lägga honom tillrätta på operationsbordet sen fick vi gå ut och vänta.Efter två timmar kommer veterinären ut och säger att det inte går att göra något att de ska ta bort honom eftersom halva tjocktarmen är död.Vi följer med in och får vara med när han somnar in för sista gången.Han dog den 23/2-97 på morgonen bara 10 år.Det var skönt att man fick vara med när han somna in.Om man aldrig har mist en häst har man ingen aning om hur stor sorgen är. Hälsn Anna! |
Sorgen efter Renette lever kvar....Känner du till liknande????