Det var på jullovet i vintras 2 dar före skolan skulle börja och jag och några av mina kompisar hade lovat att skritta av lektionshästarna barbacka ute. Vi skulle rida 2 hästar var först en och sen en till (konstigt att vi inte red båda samtidigt va?). Första hästen jag skulle rida var en urgullig connemara på c:a 155 cm som var 5 år. Jag är inte så vig och hästen hade inte precis lust att stå still så lilla klantiga jag skulle gå upp från en cementsockel på gårdsplan (jag hade gjort det förr med en annan häst och det brukade gå bra). Men Marengo (hästen) ville inte gå så nära och stod väl drygt en halv meter i från mig. men jag hoppadse endå efter som det inte verkade gå att få honom närmare än så. Jag kom lite konstigt på honom och innan jag hade lyckats kravla mig upp ordentligt hoppade han till för ngt och jag ramlade backåt. Troligt är att jag slog huvudet i "cementen" eller fick en spark eller ngt. Jag fick dessutom ett rejält hack i kinden. jag kommer inte ihåg vad som hände efter det men min lilla syster som var där sa att jag reste mig upp själv och så. Men jag hade en ordentlig minneslucka på c:a 3 min. Jag kommer ihåg själva fallet men det första jag kommer ihåg efter det var att jag stod och höll en helt annan häst och att vi ställde in hästarna. Inte förrän vi ställt in dom märkte jag att i stort sett hela min jacka var blodig (!) så det var bara att ringa mamma och sticka hem och ducha och åka till sjukhuset. Jag hade fått en ganska rejäl hjärnskakning och såret på kinden kommer nog att bli ett rejält ärr, och jag är fortfarande känsligare där en på andra ställen. naturligtvis skyller jag inget på hästen men jag hart inte ridit honom sen dess (det beror inte på det. Utan att jag har haft turen att få rida min sköthäst hela terminen hitills) och visst var jag lite rädd i början men sånt går ju över.

kram
Emma

Jag är nu räddare för stora hästar. Så jag har ingen chans att tävla.
Men i sommar vill jag hyra häst för att verkligen ta mitt ansvar och komma över dessa löjliga fobier. Det blir en liten häst eller en D-ponny.

Jag tycker att ni som kommer över era olyckor är så himmla starka. Många blir bara stärkta av sina olyckor. Andra inte.

Vill nämna att min kompis ramlade av en häst på samma ridskola 6 månader tidigare än jag ramlade av, och fick hjärnskakning. Då slutade hon rida.
I dag rider hon inte ofta. Men när jag i måndags red varmblodet så red hon sim gamla sköthäst som står i samma stall. Vi tyckte vi var jätte-duktiga som bara skrattade när hästarna stack med oss på vägen hem över ängen.

tack för ordet!

Och ni som sa att man inte skulle pussa hästen på mulen, det där har jag hört inann, och jag tror inte att hästen biter en! Den ser ju att det inte är en hand med godis utan ett huvud!!!

Jag ramlade av senast för några timmar sedan. Har en häst som tar riktiga älgskutt för att komma över vatten. Jag hann inte riktigt med för rätt var det var så låg jag på marken och det enda jag tänkte var "håll kvar i tygeln" och det gjorde jag, annars hade jag fått gått hem men framförallt kan det ju hända min lille älskling något. Tur att han inte trampade mig.

Har varit med om många avåkningar och på något lustigt sätt är det huvet som får mest stryk. Kanske är det därför jag inte fattar....men jag blir aldrig tillräckligt rädd för att ens TÄNKA på att lägga av. Gillar spänningen...och inte kan jag skylla på ungdomlig dårskap då jag har passerat de 30. Jag älskar hästar helt enkelt, framförallt min egen. Sen är det väl så att de flesta misstag är ens egna. Man blir lite väl dumdristig ibland när man hållit på med hästar länge.

Men konstigt nog var jag inte ett dugg rädd, utan red t.o.m. med gipset.

Det är inte förrän nu som jag har börjat oroa mig lite för hoppningen igen. Just när vi tränar snäva svängar så att man måste rida nära väggen, känner jag precis hur det skulle kännas att ramla in i den igen. Jag är inte riktigt lika modig som innan och jag kan inte bära lite tyngre saker men annars fick jag inga större men!
Oops vad det här blev långt...